Lyssnade på Ring P1 för några dagar sedan. En kvinna ondgjorde sig över mycket i vårt samhälle och i vår omvärld. Så blev hon riktigt arg och sade – fritt återgivet – att det inte kommer bli någon förändring till det bättre om ingen ens orkar resa sig ur soffan och göra nåt.
Läste på morgonen ett inlägg av Josephat Torner som arbetar för att människor i östra Afrika som lever med albinism ska få sina rättigheter tillgodosedda. Att de inte ska behöva gömmas undan av rädsla för att bli dödade eller stympade. Det pågår i dag en sjuk jakt och slakt på människor med albinism eftersom vidskeplighet gör gällande att kroppsdelar från dem från dem kan göra dig rik. Josephat lever själv med albinism och vet vad det innebär när ingen i omgivningen ställer upp ens på din rätt att få leva. Hans mamma var den enda som, fram till sin död då Josephat var i tonåren, ingav honom mod att kämpa. ”Mamma såg aldrig något fel på mig” säger Josephat som med ömhet minns och också hedrar sin mor så ofta tillfälle bjuds.
Det finns många utmaningar i världen. En del långt borta. Andra i vår egen närhet. Josephat befinner sig just nu i Sydafrika för att undersöka omständigheterna kring ännu ett övergrepp på personer med albinism och för att, än en gång, driva kampanj för alla människors lika värde.
Josephat har arbetat för en av Erikshjälpens samarbetspartners. Det var så vi kom i kontakt och så vi lärde känna varandra. Och oavsett vilken av Erikshjälpens partnerorganisationer runt om i världen vi skulle besöka, skulle vi träffa människor som, likt Josephat, tar fighten.
Fighten mot orättvisor, mot fattigdom och utanförskap, mot skadliga traditioner som barnäktenskap och könsstympning. Mot frånvaro av framtidstro och framtidshopp. Men som samtidigt sätter ned foten och kräver alla barns rätt till skolgång och utbildning, till att de ska få den hälso- och sjukvård de har rätt till och som envist driver frågan om barns rätt till trygghet och skydd.
Hemma i tv-soffan kan vi lätt känna oss maktlösa. En stunds underhållning kanske får utgöra tidsfördriv och bjuda på möjlighet att skingra tankarna en stund. För vad kan jag ens göra? Vad skulle jag kunna åstadkomma? Var skulle jag ens börja nysta i samhällets och omvärldens många och stora problem och utmaningar?
Kanske är det för långt från tv-soffan upp till barrikaderna? Kanske ser du inte dig själv stå där och ta fighten för någon annan? Men vet du vad, vi är många som kan bygga stegar. Som kan bidra på olika sätt till arbetet för det goda. Kanske har du några timmar att ge som volontär i någon av Erikshjälpens second hand-butiker? Kanske kan du vara månadsgivare eller ung fadder? Kanske deltar du i något sportevenemang där du kan utmana din omgivning att bidra till ett arbete som sträcker sig lite längre. Se där, du kanske redan snickrar på de första stegpinnarna. Och klättrar du inte upp på barrikaderna själv har du kanske redan gjort det möjligt för någon annan att fortsätta det viktiga jobbet för barnen.
Monica Samuelsson
Redaktör för Erikshjälpens tidning