Jag måste erkänna att jag ibland känner mig lite nerslagen när jag funderar på hur vi behandlar utsatta människor och hur människovärdet sakta håller på att degraderas. Har svårt att se att vi lever upp till den stolta portalparagrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.
Under de senaste veckorna har jag mött flera sammanhang där människor bokstavligen behandlas som sopor. Utanför Indiens huvudstad New Delhi finns en gigantisk soptipp som dagligen besöks av närmare 10 000 människor. Deras försörjning är att samla olika typer av skräp som kan återanvändas eller återvinnas. Möjligtvis positivt ur ett hållbarhetsperspektiv, men hemskt för de människor som lever sina liv på sopberget. Bland dessa människor finns ett stort antal barn som dels missar sin möjlighet till skolgång, dels växer upp i en fruktansvärt osund och hälsofarlig miljö. Vi som organisation gör vad vi kan för ett antal barn och familjer, men hur kan detta få fortsätta?
Nu händer detta på en annan kontinent och det kan vara lätt att säga att det inte är vårt ansvar. Men samma situation finns också mycket närmare oss, i vårt eget Europa. I utkanten av Arad, Rumänien arbetar en av Erikshjälpens partnerorganisationer i ett soptippsområde som bebos av något hundratal familjer. De flesta tillhör folkgruppen romer, en folkgrupp som har levt i Europa i 1000 år och konstant har diskriminerats och utnyttjats. Myndigheterna har funderat på att stänga soptippen men har ingen plan för vad som i så fall skulle hända med de familjer som i dag bor där.
Ytterligare ett steg närmare oss, i vårt eget land, finns sedan några år människor från samma folkgrupp som går under beteckningen EU-migranter. De försörjer sig genom att ta enklare tillfälliga jobb eller genom att tigga. Vår första reaktion var att försöka hjälpa dessa människor, ibland på ett bra sätt, ibland på mindre bra sätt. Men vi hade i alla fall en grundsyn att detta var människor som har värde och rättigheter. Men så småningom har svenskarnas inställning förändrats. Vi pratar allt mer om avhysningar och tiggeriförbud och allt mindre om hur vi kan förändra deras livssituation.
Jag började med att säga att jag ibland känner mig nerslagen. Men det får inte vara slutnoten. Vi är trots allt många som tror på alla människors lika värde och rättigheter. Vi måste fortsätta att bära ett trotsigt hopp om förändring. Om vinden så snabbt har kunnat vända från det öppna hjärtats politik till isolering och stängda gränser, så måste det vara möjligt att vända tillbaka till solidaritet och en respekt för alla människors lika värde.