Jag har genom Erikshjälpens praktikantprogram fått möjlighet att spendera fem månader i en lokal barnrättsorganisation i Ouagadougou, Burkina Faso. Organisationen heter Association Lydie och arbetar för att förbättra den ekonomiska och sociala situationen för barn som lever på gatan, i fängelse och som av andra anledningar är särskilt utsatta. Här lär jag mig mycket, både om kulturen och hur samhället fungerar i Burkina Faso och om hur arbetet med den nämnda målgruppen går till i praktiken.
De senaste veckorna har närmare tjugofem unga tjejer vistats här på kontoret för att delta i en utbildning som är tänkt att förbättra deras anställningsbarhet och deras livskunskaper. Gruppen har undervisats av professionella lärare i bland annat matlagning, service, sömnad, måleri, städning, hälsa och språk. En av dagarna ledde jag och mina kolleger på Association Lydie tillsammans en workshop på temat entreprenörskap. Eftersom tjejerna vid det här laget har tillägnat sig kunskaper om hur produktionen av många olika varor och tjänster går till tänkte vi att det skulle vara nyttigt att presentera en modell för hur man kan komma igång med egen näringsverksamhet. Intresset visade sig vara stort och vi hade väldigt roligt när vi gjorde kreativa affärsplaner för försäljning av olika livsmedel till såväl restauranger och återförsäljare som till privatpersoner.
Dagen därpå sökte en tjej upp mig och min praktikantkollega EllaLi och frågade om vi inte kunde berätta lite om vad vi gjort i vår workshop, eftersom hon själv inte haft möjlighet att delta. Det ställde vi såklart upp med och vår första fråga var om hon själv hade förslag på en företagsidé som vi kunde använda som exempel. Det visade sig att flickan, som levde med ett funktionshinder eftersom hon bara hade ett ben, försörjde sig själv och sin lilla bebis på att sälja egentillverkad tvål. Hon visade upp sina tvålblock och sina burkar med flytande tvål och vi imponerades av hur noga hon hade tänkt igenom vilka kunder hon skulle rikta sig till och hur hon skulle gå tillväga med försäljningen. Hon berättade dock att det fanns ett hinder som stod i vägen för hennes affärsverksamhet, nämligen att hon inte hade råd att köpa etiketter till burkarna med flytande tvål, som var hennes mest populära produkt. Priset för etiketter var hela 200 CFA styck (motsvarande tre svenska kronor) och med plastburkar à 75 CFA och kostnaden för själva tvålen innebar etiketterna en ohållbar utgift, eftersom hon hade svårt att få mer betalt än 250 CFA per tvålburk. Samtidigt gick försäljningen dåligt när hon inte kunde förse förpackningen med innehållsförteckning.
När hon hade förklarat situationen frågade vi om hon inte hade funderat på andra lösningar än att köpa de färdigtryckta tvåletiketterna. Jo, visst hade hon det, men det skulle inte fungera att använda handskrivna etiketter, eftersom hon själv inte kunde skriva så bra och inte kände någon som kunde ställa upp på regelbunden basis. Då slog det henne plötsligt, att om hon bara fick till en enda tjusig handskriven etikett, så skulle hon kunna kopiera upp den på klisterpapper och på så vis åstadkomma billigare etiketter som gav ett professionellt intryck och som visade att tvålen var rustik och handgjord. Vi blev allihop förtjusta över den goda idén. Nu ser jag fram emot att träffa henne igen för att höra efter hur det gått. Ibland behövs bara ett tillfälle att tänka högt tillsammans med någon annan för att nya, innovativa tankar ska ta form.
Linn Jansson, praktikant i Burkina Faso