För snart tre år sedan var jag med om en livsomvälvande bilresa. Jag hade som stolt nybliven ambassadör för Erikshjälpen fått förmånen att åka till Uganda. Jag skulle få se hur Erikshjälpen arbetar. Att det ytterst handlade om barnrättsfrågor visste jag så klart, men inte riktigt hur.I mitt pass ser jag att jag landade i Entebbe, utanför huvudstaden Kampala, den 30 juli 2015. Detta var min första resa till Afrika och jag kände förväntan, men också viss oro. Jag var ju femtio år fyllda och ganska berest, men att ensam sätta sig på ett plan till en för mig tidigare obesökt kontinent, det var på gränsen till vad den äventyrliga delen av mig tyckte var vettigt. Lusten att komma dit var dock större än min tvekan, så jag åkte. Detta var ett beslut som kom att förändra mitt liv.
Planet landade, allt gick bra i tullen och jag kände mig välkommen. Väl framme i Kampala på det anspråkslösa men trevliga hotell jag blivit inbokad på stod det klart att det inte fanns något rum i mitt namn. Klockan var ett på natten och jag var slut efter att ha gått upp halv fyra morgonen innan. Nästan två meter lång, 140 kg tung, väldigt vit och med en grön-turkos resväska på släp fick jag försöka hitta något annat ställe att bo på. Efter tre försök hittade jag ett ställe som, milt uttryckt, knappast finns med på bokningssajter. En inte helt optimal början kan tyckas men det skulle komma att vända. Verkligen vända.
Dagen därpå blev jag hämtad av Titus som ör chef för Erikshjälpens regionkontor i Kampala. En fantastisk ung man som jag fick glädjen att lära känna under min vistelse.
Vi åkte till en by närmare trettio mil från huvudstaden. Där fanns ett skolhem för barn som av olika anledningar hade tagit sin tillflykt till ett liv på gatan. Jag fick ta del av deras starka och sorgliga berättelser. Samtidigt anade jag en strimma hopp i blicken hos de barn som varit på skolhemmet en tid. De nyanländas blickar var oftast tomma och det var tungt att se.
Nästa stopp gjorde vi i staden Masaka. Där besökte jag ett rehabcenter som också drev en skola för hemlösa barn. Skickliga barnpsykologer, terapeuter och lärare kämpade för att ge barnen självkänslan tillbaka efter allt de hade gått igenom.
Jag glömmer aldrig när jag tittade in i samtalsrummet. Två stolar, ett bord och en stor helkroppsspegel. Stolarna och borden var väl helt okej, men spegeln?
Chefen hälsade mig välkommen och berätta om barn som, trots att de fått plats på centret, fortfarande valde att sova på gatan. Hon berättade hur några av dem hade förskjutits på ett fruktansvärt sätt. Hur de hade förnedrats och vad som händer när ett barn tappar bort sig själv och sin självbild. Många hade blivit offer för trafficking, slaveri och droghandel. Berättelserna speglade den vidriga behandling dessa barn hade utstått från vuxenvärlden. Det var berättelser om hur man tagit bort barnet ur barnet.
Hon berättade också vad de på centret gjorde för att läka dessa sargade barn. Vid första besöket fick de titta på sig själva i spegeln. De allra flesta valde först att blunda. Många blundade vid flera besök men allt efter att rehabiliteringen rullade på började barnens syn på sina egna spegelbilder förändras. Krökta ryggar rätades ut. Tomma ögon började glittra. Spända munnar började forma försiktiga leenden.
Bara till Masaka uppgavs det komma 350 barn varje år för att leva på gatan. Centret hade bara femtio platser. En omöjlig ekvation.
Den natten skulle vi hälsa på några barn vid deras sovplats. Taket på några containrar som dagtid användes som frukt- och fiskaffärer blev på natten barnens hem.
De brukade gå och lägga sig runt midnatt. Vi kom ungefär vid läggdags. Barnen var ivriga att visa var de sov och försökte skrattande locka upp mig på taket vilken så klart var en omöjlighet.
Det var lättare att prata med dem i deras miljö än det varit på centrat. Detta var deras spelplats och där kände de sig mer avslappnade, sa de.
En kille som hette Mahad frågade vem jag var. Efter att jag presenterat mig som Peter, 50 år gammal, musiker, låtskrivare och ambassadör för Erikshjälpen frågade jag honom om hans historia. Mahad tittade på mig och sa att ”om du skriver en låt om mig så ska jag berätta”. Det lovade jag att göra.
Texten skrev jag samma natt, en text som fortfarande inte är tonsatt och som heller aldrig kommer att bli det. Hur skulle jag kunna sjunga en åttaårings berättelse? Det måste han ju göra själv, tänkte jag redan då.
Nästa dag körde vi de åtta timmarna tillbaka till Kampala. Uganda är bedårande vackert och bjuder på fantastiska natur- och färgupplevelse på så många plan. Mest satt jag ändå och tänkte på Mahad. Hans berättelse hade klistrat sig fast i mig.
Dagen därpå åkte vid till Crane (Children at risk action network), en paraplyorganisation som stöttar många projekt för barn som hamnat på gatan eller som är i riskzonen för att göra det. Vi besökte ett av deras projekt, en musik- och dramagrupp där barn med tuff bakgrund fick prata med varandra, bekräfta varandra och förstå att de inte var ensamma om sina erfarenheter.
En terapeut omarbetade barnens berättelser till sånger och draman. Chris Tabo, ansvarig för musik och media på Crane, kopplade upp en gammal dator och en usb-mikrofon och spelade in det som hade komponerats. Ungarna stod i ett klassrum och sjöng rakt ut medan allt spelades in.
Barnens sjöng på luganda, det största av de många språk som talas i Uganda. Trots att jag inte förstod någonting var det ändå något som hände i mig. Sången, tonerna, kraften och rörelserna tog tag i mig. När de var klara bad jag om en översättning. Sången handlade om hur det var att födas med hiv, vilket stigma det var förknippat med, hur omgivningen skydde dessa barn som pesten och om rädslan för att säga som det var. Jag blev helt stum. Först Mahads berättelse och nu den här sången!
I bilen på väg tillbaka lyssnade vi på radio och Chris berättade för mig att skolsystemet i Uganda nästan uteslutande sysslar med katederundervisning. Att mycket går ut på att lära sig rabbla kunskap. Han berättade också att mycket av folkbildningen skedde via sånger. Att minst hälften av det folk visste och kunde om livet förmedlades genom musiken.
Vi hade färdats en timma och köerna in mot Kampala tilltog. Vi rörde oss mycket sakta och det var bra, skulle det visa sig. Det hade varit många omtumlande möten och jag hade drabbats av en obehaglig känsla av hopplöshet. Den gnagde, ja nästan värkte, men där och då i bilkön förstod jag något.
Det här kan jag, tänkte jag. Skrivit låtar som terapi för mig själv hade jag gjort i hela mitt liv. Låtar som sedan visat sig få betyda mycket också för andras läkedom och förmåga att förstå sig själva. Låtskrivande har helt enkelt varit en nödvändigt för mig.
Jag vände mig mot Chris och sade ”Tänk om vi skulle bygga en riktigt bra musikstudio, en studio där barnen kan berätta sina historier i låtform. En studio där vi kan göra så bra och professionella produktioner att låtarna har chans att bli spelade i radion. Låtar som kan få folk att förstå, känna och kanske också över tid ändra sin syn på de här barnen. En strukturell förändring på sikt. En väldigt stor och kanske ouppnåelig tanke så klart, men ändå.”
Chris log stort mot mig och sade, ”Det har jag drömt om i åratal!”.
På flygplatsen på väg hem mejlar jag mina chefer på Erikshjälpen. Jag förklarar vad jag tror skulle kunna göra skillnad för ganska många och på flera plan. Några dagar senare ses vi på Erikshjälpen i Huskvarna. Efter bara någon vecka står det klart att HOPE Studio blir verklighet. Den första april 2018 sätter jag mig för femte gången på planet mot Entebbe. Nu ska studion invigas. Ett arbete som tagit mycket längre tid än vi trodde men som nu var på riktigt. Nu var det klart. En svindlande känsla.
Jag tänker på Farbror Erik. Han som var svårt sjuk men ändå ville göra något för barnen. Han som uppmuntrade många sjuka barn som låg länge på sjukhus. Hur Eriks arbete utvecklades till Erikshjälpen och allt det som organisationen gör för barnen. Länken från Eriks egen trasighet, som under drygt 70 år lett till så mycket upprättelse för människor, är så fantastisk och målande att jag blir mållös när jag tänker på den.
Nu är HOPE Studio i Kampala invigd. Ett ställe där barn vågar dela sina historier, dels för att läka själva men också för att sprida kunskap om en ohållbar situation. Myndigheterna säger att man uppskattar antalet gatubarn till 15 000 stycken. Crane och andra organisationer menar att det i själva verket rör sig om närmare 100 000.
Min dröm nu är att vi tillsammans kan bygga många fler HOPE Studios. I Sverige, Rumänien, Indien, Vitryssland, Kambodja, ja på alla ställen där Erikshjälpen stödjer organisationers arbete för barnen.
Det är så klart inte det enda sättet att jobba på men det är ett väldigt bra sätt, jag vet det för min egen del och jag har sett det med egna ögon i Kampala.
Peter Hallström
Stolt ambassadör för Erikshjälpen, låtskrivare och artist