En av finesserna med Erikshjälpen är att det i vår grundfilosofi finns en stark tro på barnets förmåga och förändringskraft.
Det var ju så det började. Med Erik Nilsson som var en sjuk kille, ofta på sjukhus och ensam. I stället för att plågas av sina egna begränsningar fick han idén att börja brevväxla och uppmuntra andra barn. Snart gjorde han små bokmärken och skickade, när han blev lite äldre började han göra tidningar och enkla tidskrifter.
Någon gång som 17-åring fick han idén att skriva till radioprofilen Sven Jerring som med journalistisk näsa upptäckte värdet i den unge entreprenören som inte böjde sig för livets begränsningar.
Om vi tänker tillbaka på vår egen barndom tror jag vi alla kan känna igen oss i Erik. Idéerna vi fick var ofta rena och modiga, vi såg sällan de uppenbara problemen, eller de svåra komplikationerna. Ofta drog vi igång något projekt i glädje och iver, och först en stund senare började vi fundera på när vi skulle bli färdiga. Ja, ibland tog man sig vatten över huvudet.
Jag kan komma på en mängd sådana projekt från min uppväxt, som när vi skulle bygga en bro över bäcken hemma i stugan. Eller när jag trodde det fanns liv i farfars gamla rostiga moppe, eller vattenhjulet som aldrig funkade. En och annan idé blev också verklighet. Jag kan sakna den där lusten till förändring, där inget är omöjligt.
Det finns en kraft i barn som vi måste uppmuntra och ge utrymme. I Erikshjälpens arbete sker detta på många sätt. Bland annat genom olika gruppverksamheter. I Bangladesh heter dessa grupper Shonglap, i Indien finns något som kallas barnparlament. Därifrån fick vi en rapport från byn Anand där 20-30 barn i barnparlamentet spelar en mycket aktiv roll. De är inblandade i miljöfrågor, odling, renhållning och mycket annat. De arbetar med att få bort plast och fixar dricksvatten, och de ser till att alla barn går i skolan.
Den 6 mars i år hände något hemskt i byn, då Basan Murah, en av parlamentets barn var med om en katastrof. Basans hus brann ner till grunden när ugnens eld flammade upp och antände väggarna. Familjen förlorade allt de ägde, kläder, möbler, skolböcker, id-kort, allt.
Då samlades barnparlamentet och beslutade att bygga upp familjens hus igen. De gick ut i skogen och hämtade bambuträd och när de vuxna såg barnens beslutsamhet hakade de på. Efter två dagar stod ett nytt hus på plats, och då började barnen samla in pengar för att Basan skulle kunna köpa nya skolböcker och gå i skolan.
Jag tror att vi generellt underskattar barnens förmåga, åtminstone här i Sverige. Barn både kan och vill delta i samhället och dess utveckling. Det är inte farligt att lära sig ta ansvar, om det får ske utifrån barnens egna premisser och förutsättningar. De där rena modiga idéerna och initiativen behöver vi återupptäcka och uppmuntra.
Nästa nummer av Erikshjälpens tidning handlar om detta, och där säger Erik Amnå, professor vid Örebro universitet:
– Samhällsengagemanget bland ungdomar i Sverige har vad vi vet aldrig varit större än det är just nu. På den punkten kan ingen komma och säga att det var bättre förr.
Så tänk på det när det nu är valår! Hur skulle det vara om vi involverade barnen mer, gav dem möjligheter att delta och förändra. Man säger ibland att barnen är vår framtid – på Erikshjälpen menar vi att barnen är vår NU!