Att brinna för det man gör

En vinter för några år sedan reste jag runt i Sydostasien med ett team från organisationen Ungdom med Uppgift. Vi spenderade bland annat en månad i Kambodja. Och just där fick jag se, höra och uppleva saker som jag inte kunnat glömma i första taget. Det var ett helt fantastiskt land (och är!) men många människor är väldigt, väldigt utsatta.

 
När jag kom hem den våren var det med en oro i kroppen. Jag minns att jag tänkte att ”jag måste få göra något för de här människorna”. Frågan var bara vad. Känslan av otillräcklighet var stark. Vad jag än gjorde skulle det inte vara nog.

 
Den där oron släppte aldrig riktigt taget. Jag vet inte om det var den som gjorde att jag sökte jobb på Erikshjälpen, men den spelade säkert in. Längtan att få göra något konkret för andra. Då visste jag inte att Kambodja var ett land där Erikshjälpen jobbade mycket aktivt, och t.o.m skulle komma att utöka sina insatser.

 
Och vet ni vad – i vår har jag faktiskt fått vara med och göra något konkret för just Kambodja. Den senaste månaden har jag jobbat en hel del med Eriksdagen, som firades i Erikshjälpens second hand-butiker för en dryg vecka sedan. Under den här dagen lyckades butikerna med medarbetare, gåvogivare och kunders hjälp tillsammans samla in hela 1,8 miljoner. Pengar som ska gå till Erikshjälpens arbete för att stoppa människohandel och övergrepp mot barn i Kambodja. Miljoner som verkligen kommer att göra skillnad!

 
På ett personalmöte i går pratade vi en del om att brinna för det man gör. Att känna engagemang för sitt jobb. Det är inte alltid man gör, inte ens här. Men när jag har suttit med trycksaker, nyheter och bilder både inför och efter Eriksdagen kan jag ärligt säga att jag känt både glädje och engagemang!

 

Jag och dottern i Kambodja 2010. Är tacksam över att ha fått vara med på ett litet hörn och samla in mer än 1,8 miljoner till Erikshjälpens arbete för att skydda Kambodjas barn.

Drömmen om en bondgård



Under snart tre månader har jag praktiserat hos Erikshjälpens samarbetspartner M’lup Russey i Kambodja. Jag har fått möjligheten att intervjua många ungdomar som vuxit upp på barnhem och de har verkligen fått mig att inse problemen med att växa upp på en institution. I Kambodja är det vanligt att fattiga familjer skickar iväg sina barn till barnhem för att de ska få tillgång till utbildning, vilket annars är svårt för många att finansiera. Föräldrarna gör det i all välvilja för barnens bästa, men de inser inte alltid vilka konsekvenser det får. Barnen blir institutionaliserade och får kämpa för att integreras in i samhället igen. Unga vuxna som lämnar barnhem är bland de mest utsatta i samhället. Många har tappat kontakten med sin ursprungliga familj och får inget stöd från dem när de flyttar från barnhemmet. De är inte heller vana vid relationer och kommunikation utanför institutionsmiljö och saknar vuxna förebilder. Vardagliga saker som att handla mat på marknaden kan vara helt nytt för dem och de vet inte hur de ska klara sig på egen hand.


En av dem jag intervjuat är Chetra. Jag träffar honom på ett möte med M’lup Russey’s nätverk för unga vuxna som vuxit upp på barnhem. I den här gruppen kan ungdomarna utbyta erfarenheter och stötta varandra. De får även lära sig viktiga livskunskaper under utbildningar som hålls regelbundet. Chetra är lätt att prata med. Han är framåt, duktig på engelska och ler med hela ansiktet. Chetra kommer från en fattig familj. Hans föräldrar var jordbrukare och hans pappa var handikappad, vilket försvårade arbetet. Eftersom familjen inte hade tillräckligt med pengar skickade de Chetra till ett barnhem där han fick utbildning. Han kunde bara hälsa på sin familj en gång om året och han saknade sin familj mycket.

Samtidigt var han också tacksam för allt han fick på barnhemmet. Chetra hade turen att växa upp på ett barnhem som var välfungerande. Många av de andra i nätverket har inte fått tillräckligt med mat på barnhemmen, de har inte fått tillgång till den sjukvård de behövt och många har utsatts för olika typer av övergrepp både från andra barn och från personal. Det finns många barnhem som startas med syftet att tjäna pengar, medan andra organisationer har goda avsikter. Oavsett hur bra barnhemmen är kvarstår problemet med att barnen blir institutionaliserade. I Sverige har jag inte hört talas om något barnhem, däremot känner jag till både socialbidrag och fosterfamiljer. Jag förstår inte syftet med de hundratals barnhem som finns i Kambodja, särskilt med tanke på att 78 procent av barnhemsbarnen har kvar båda föräldrarna i livet och majoriteten av de återstående 22 procenten har en förälder.

Chetra berättar att han bor i en korridor i Phnom Penh nu med andra i hans ålder. Det var inte lätt att flytta från barnhemmet och klara sig på egen hand. Han är glad för stödet han får genom nätverket och tycker att det känns bättre nu även om mycket fortfarande känns främmande. Chetra drömmer han om att ha en egen bondgård i framtiden. Han vill också jobba som rådgivare för att hjälpa andra bönder att effektivisera sitt jordbruk. Chetra läser på Jordbruksuniversitetet och han har fått lära sig att jordbruken i Thailand och Vietnam är 2,5 gånger mer effektiva än i Kambodja. Därför vill han vara med och effektivisera jordbruken här. ”Bönderna här har ingen utbildning” berättar han. ”De tror inte på vad man säger förrän de ser det med egna ögon. Därför vill jag ha ett eget jordbruk så att jag kan visa dem hur man kan göra!”

Jag säger hejdå till Chetra och känner mig glad över vad han berättat. Han har fått möjlighet att läsa vidare och hans framtidsplaner låter spännande. Många andra i hans situation vet inte var de ska ta vägen när de flyttar från barnhemmen. De har svårt att försörja sig och i sin utsatta position blir de lätt indragna i kriminalitet, trafficking och prostitution. Erikshjälpen stöttar den här utsatta målgruppen genom nätverket och genom att sponsra yrkesutbildning. De jobbar även förebyggande på flera olika sätt för att familjer ska kunna vara tillsammans; genom bland annat byutveckling, hjälp till självhjälp och utbildning för byledare och barnhemspersonal.

Jenny Sini, Erikshjälpens praktikantprogram

Säg hej till barnen



Vad har barn för rättigheter? Femmorna kastar ur sig förslag – de kan verkligen hela konventionen. Inte så vanligt. Så lätt ska det inte vara tänker jag när jag träffar nästa klass. Jag ber sexorna sätta in ordet ”inte” och det fixar de lätt: Barn har rätt att inte vara soldater, inte utsättas för tortyr, inte få stryk… OK! Med detta som en bra grund berättar jag om de senaste siffrorna när det gäller barns rätt till utbildning. Ingen av eleverna har en aning om att det är så stor del av världens barn som faktiskt får utbildning. Vi tittar på var det går trögt och diskuterar varför. Och några elever har förklaringar som tillsammans med en del ny information blir en fördjupad kunskap om barns situation i världen. Vi fortsätter med bilder och berättelser om vanliga barn i ett annat land och då börjar siffror och strukturer betyda något. Det handlar helt plötsligt om människor.

Ikväll skriver jag ett valborgstal. Det ska handla om barns rätt att leva och utvecklas. Det finns barn i Sverige som inte har så många bra vuxna runt sig. Det kanske inte ens är någon som pratar med dem varje dag. Så det minsta vi vuxna kan göra är att titta på alla barn vi möter och säga hej!

Glad Valborg!

Tänk att vara utan vatten på riktigt

För några månader sedan flyttade jag tillsammans med min fru in i en liten stuga strax utanför Jönköping. Efter bara några veckor noterade vi att vattnet gav håret en spektakulär men inte alltid trevlig grönaktig ton…

Vattenanalys visade att detta berodde på koppar utfällningar och vi beställde ett filter som skulle lösa problemet. Vid installationen av filtret visade det sig att vår brunn tyvärr inte hade tillräcklig kapacitet för att klara den backspolning (underhåll) som krävdes med jämna mellanrum. Vår brunn klarade helt enkelt inte att leverera de 30l per minut under 6-8 minuter som krävdes. Eventuellt kommer vi nu att få borra en ny brunn för att få tillräckligt med vatten.

För oss har detta varit jobbigt, frustrerande och kostsamt men också gett perspektiv på vår otroligt fördelaktiga situation. Vi har alla friskt vatten i våra kranar, toaletter och vattenkannor. Och inte bara friskt vatten utan otroliga mängder vatten.

Tänk tanken hur mycket vatten vi skulle använda om vi varit tvungna att bära varje droppe flera kilometer. Då känns det plötsligt bisarrt att jag blev frustrerad och arg när vår brunn inte klarade att leverera 30l vatten per minut…

Jag är fortfarande frustrerad över vår brunn men har samtidigt fått en tankeställare.

Lycka är att vara brottsling i Sverige…eller?

Någon på Facebook hade skrivit – Sätt de gamla i fängelse och de kriminella på äldreboende.
Då får de gamla möjlighet till bad, hobbies och utomhusvistelse. Ingen kan stjäla från dem, de får fri kost och logi, tv och underhållning och de får pengar istället för att betala. De kriminella kan få kall mat, inga pengar, vara helt ensamma, få lyset släckt kl 20 och duscha en gång i veckan.

Jag tänker på ett samtal jag hade med en kenyan, då jag av honom fick frågan hur vi i Sverige kunde behandla våra brottslingar som kungar, då han jämförde med många hederliga människor i Kenya han känner, som kämpar och sliter för allt de är värda för att ha tillräckligt med mat för dagen. I Kenya får brottslingar mat en gång om dagen och sedan gå och gå, varv efter varv, eller gräva och gräva en hel dag. Behandlingen av fångarna är säkerligen inte den bästa heller. Samtidigt kunde han inte förstå hur vi kunde ”gömma undan” våra gamlingar, som han uttryckte det, på hem istället för att visa dem den respekt och vördnad som de förtjänar efter allt som de gjort för sina familjer.

När man sätter saker i relation till varandra kan det ibland bli bisarrt. Men inte desto mindre väcker det tankar. Ibland känner jag mig väldigt glad och stolt över det svenska samhället, ibland bedrövad. Jag tror vi ska vara försiktiga med att göra anspråk på att ha facit till hur man ska leva. I vissa avseenden har vi nog kommit långt, men jag tror också vi har en hel del att lära av andra kulturer.

Förändring kan ske om man vill och tror

Det är måndag morgon, klockan har strax passerat tio och hettan stiger i takt med solens strålar. Vineetha och jag stiger ur jeepen som fört oss över vad en indier, än mindre svensk, skulle betrakta som väg.

Vi befinner oss i en by knappt tre mil utanför staden Bhopal i delstaten Madhya Pradesh i norra Indien och under fyra månader är jag på plats som praktikant för Erikshjälpen för att lära mig mer om biståndsarbete. Vineetha är en av de nunnor som arbetar för HCDI (Holistic Child Development India) som också är Erikshjälpen samarbetsorganisation i landet. HCDI har ett tydligt barnfokus och arbetar för att stärka familjer, bysamhällen och för en ökad levnadsstandard då hälften av befolkningen i delstaten lever under fattigdomsgränsen.

Vi går över grusgården som leder fram till den vitmålade skolan med blå grind. Väl framme lyser eleverna med sin frånvaro, precis som läraren. Barnen som sprungit längs med jeepen sen vi åkt in i byn närmar sig och kommer emot oss med leende ansikten och andan i halsen.

– Varför är skolan stängd”? säger Vineetha med en bekymrad ton i rösten.
– Skolan har varit stängd sedan förra veckan, säger en av pojkarna i tolvårsåldern som avbrutit sitt deltagande i den pågående cricketmatchen på gården intill.
Det visar sig att den statliga skolan har varit stängd eftersom lärarna gått ut i en oannonserad strejk på grund av krav på löneförhöjning.

Vineetha frågar var nyckeln till skolan är och en av pojkarna säger att han vet var den finns. På raska ben springer han för att hämta den medan två andra pojkar hämtar de andra barnen. Inom loppet av tjugo minuter har barnaskaran vuxit till 60 elever i åldrarna 8-13 år och Vineetha sätter nyckeln i låset till skolan och vrider om.

Efter 1,5 timmes undervisning strömmar barnen ut ur skolan och Vineetha stänger igen den blåmålade grinden. När hon vänder sig om står läraren där. Hans blick av ilska går inte att ta miste på och han väser
– Du begick ett stort misstag när du öppnade skolan idag, vi har beslutat att hålla skolorna stängda i minst en vecka till.

-Du har rätt till högre lön, men barnen också rätt till skolgång, säger Vineetha. Dessutom bör du göra rätt för dig genom att komma hit och undervisa barnen varje dag, även då ni inte strejkar, fortsätter hon.

Krav på högre löner inom skolväsendet är naturligtvis en fråga som ständigt är på tapeten i landet. Oavsett pågående strejk är det dock tyvärr inte alls ovanligt att läraren inte dyker upp, vilket Vineetha tog tillfälle i akt att påpeka.

Otaliga gånger har pojkarna startat cricketmatch efter cricketmatch i väntan på att läraren ska dyka upp och vid tidpunkten då svetten rinner som mest och andhämtningen når klimax har de upptäckt att solen börjar gå ner och att det inte blev någon skola idag heller. Flickorna har fått bege sig ut i hettan på fälten istället för att lära sig läsa och räkna, nödvändiga kunskaper och livsviktiga för de barn som har en längtan att skapa sig en framtid utanför byn. När lärarna tar makten i egna händer berövas därmed också barnen möjligheten att kunna förverkliga sina drömmar.

Jag kastas tillbaka till den hetsiga pågående diskussion som utspelar sig framför mig och jag ser hur den mer och mer frustrerade lärarens ansiktsfärg förändras i takt med samtalstonen och han ryter,
– Jag ska se till att du inte blir framgångsrik här, jag har arbetat i den här byn i tio års tid och det är idioti att tro på förändring och utbildning av de här byborna!

Då rätar Vineetha på sig och säger vänligt men bestämt de bevingade orden som etsat sig fast i mitt medvetande
– Utveckling av den här byn kommer aldrig äga rum om såna som du ansvarar för den.

Och det är modiga, starka och målmedvetna kvinnor som Vineetha som får mig att tänka att förändring kan ske. Bara man vill och tror på den.

Rebecka Lindmark, praktikant

En succékväll i Malmö i stickandets tecken

Förra veckan besökte jag Egmont Tidsskrifter och Hemmets Journal i Malmö, för att berätta om Erikshjälpen och om förra årets framgångsrika Sticka och Skicka-kampanj. Deltagare som bidragit genom att ha stickat och sänt in babyplagg, bjöds in till ett stickcafé och boksläpparfest som tack för deras engagemang. Ett fyrtiotal stickglada gäster fanns på plats och Anna Braw, redaktör på Libris förlag inledde kvällen med att berätta om sin bok ”Sticka och skicka” och hennes engagemang för välgörenhet. Karin B Hansen berättade om hennes resa som trainée via Skandinaviska Läkarbanken till Zambia, där de överlämnade de värmande plaggen till små nyfödda bebisar. Lokalen fylldes med nöjda tillrop när Karin berättade:

– När vi överlämnade babykläder till en av mammorna på kliniken, ville hon ivrigt hälsa till de engagerade i Sverige. Hon sa med ett stort leende: ”God bless you… no no! God bless you even MORE!”

Kvällen var så lyckad och besökarna gick därifrån nöjda, glada och inspirerade. Väldigt häftigt att få vara en del i detta!

 

Besökarna minglade och stickade så klart flitigt under kvällen.

Plats för svaga?

 

Vitryssland, februari 2013. Det är lunchvila på en av de stora, statliga institutionerna för barn med funktionsnedsättning. Jag går genom de oändligt långa korridorerna och kikar försiktigt in i rummen där de fina, små barnen ligger och sover. Bara i den här byggnaden växer hundratals barn upp. Barn, som på grund av olika typer av funktionsnedsättningar övergetts av sina familjer redan som mycket små. Barn som gömts undan från samhället. Barn som aldrig kommer att få den närhet och kärlek av sina föräldrar som de skulle behöva. Hjärnskadade barn, barn med Downs Syndrom. Barn som kanske saknar en arm eller ett ben.

 
Det är med sorg i hjärtat och viss frustration jag lämnar institutionen den kvällen. Erikshjälpen har jobbat hårt för att barnen på institutionerna ska få det bättre och det har de också fått. Men själva grundinställningen, befolkningens attityd till de här barnen och deras värde – den är svår och tar lång tid att ändra på!

 

Sverige, april 2013. Jag är gravid i vecka 28. Ligger i sängen eftersom jag åkt på en elak förkylning och orkar inte så mycket annat än att slösurfa. Halkar in på olika ”familjeforum”, där jag läser om graviditeter. I en av diskussionstrådarna sörjer några mammor tillsammans efter de sena aborter de känt sig tvungna att göra på grund av att fostren visat sig ha Downs syndrom. De hade längtat efter friska barn, som alla blivande föräldrar gör. Nu blev det inte så.

 
Och jag kan inte låta bli att tänka på Vitryssland och det jag upplevde där. Det slår mig. Att vi i allt större utsträckning sorterar bort de svaga även här. Det är inte så att vi gömmer dem på institutioner, för när det gäller att ge barn med funktionshinder möjligheter till ett fint liv är vi på många sätt ett föregångsland. I stället går utvecklingen uppenbarligen mot att inte låta dem födas alls, sortera bort dem på det sättet. Frågan är vad det sänder ut för signaler? Och om det är en sådan utveckling vi vill ha?

 
För mig handlar den här frågan inte om att vara för eller emot abort. Den handlar om vad som händer med ett samhälle där svaga inte tillåts synas, eller ens finnas.

 
För att citera Jonas Helgesson: ”Jag kan förstå hur de tänker, men det är oerhört smärtsamt att höra; det spelar ingen roll om det blir en flicka eller en pojke, bara det är ett friskt barn”

Mina praktikanter

Mer än två månader har gått sedan mina praktikanter var här på förberedelsekurs och en vecka senare reste iväg till sina olika placeringar i Indien, Kambodja och Uganda. Jag kallar dem ”mina” praktikanter för det är precis så jag känner det. Under närmare ett år får jag följa deras resa, allt ifrån att de fått beskedet att de blivit antagna till vårt program till uppföljningssamtal när de kommit hem till Sverige igen. Jag lever med deras upplevelser under hela tiden och det är otroligt spännande. Ingen resa är den andra lik. Alla praktikanter reagerar olika på sina upplevelser och erfarenheter.

Varje månad skriver de en rapport till mig där de berättar om månaden som gått. Vad de arbetat med, vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Ibland lyser hemlängtan igenom och ibland uppstår det problem men det går inte att ta miste på den utveckling som de genomgår.

Så snart jag öppnar deras rapporter förflyttas jag själv tillbaka två år i tiden då jag var praktikant i Uganda genom Erikshjälpens praktikantprogram. Jag förstår precis deras känslor och kan se händelseförlopp framför mig som de beskriver. Det var sex månader, som för mig var fyllda med alla känslor som kan tänkas finnas i känsloregistret. Sorg, smärta, frustration, förväntan och glädje. Mycket skratt men också många tårar!

Det roligaste med mitt jobb är när jag i samtal med praktikanterna förstår att de verkligen insett vad utvecklingsarbete handlar om. Komplexiteten och utmaningarna men samtidigt det fantastiska i att skapa en förändring! Då går jag hem med ett leende på läpparna. Idag är en sådan dag!


Jessica under sin praktik i Uganda

Det vinnande konceptet – samordnade insatser

Patrick McDonald såg tydligt hur fem kyrkor slet och kämpade för att kunna ge mat till stadens gatubarn. Något de också var väldigt glada och stolta över att kunna göra. Det var bara det att i samma område, gav alla fem kyrkor mat till barnen på just måndagkvällar. Deras insatser var inte koordinerade. Detta tyckte Patrick var viktigt att göra något åt, så han fick dem att samtala och börja jobba strategiskt. Därefter blev det matutdelning en vardagkväll var och en gemensam satsning på helgen. Patrick var missionär i Latinamerika för 25 år sedan. Hans viktiga arbete har nu spridit sig och nu finns över 40 koordinerade nätverk världen över. Ett initiativ han varit med och startat är Viva Africa, en organisation som Erikshjälpen stödjer.

 

Det är grönt och vackert runt kontorsbyggnaden belägen i Kampalas utkant (Uganda) och värmen slår emot mig när personalen från Viva Africa välkomnar oss. De berättar hur deras arbete en gång startade och hur det har lett fram till hur de arbetar idag. Istället för att uppfinna hjulet flera gånger samordnas alla goda insatser som görs och man arbetar strategiskt genom nätverk över hela världen. På så sätt är man effektiv och kan hjälpa så många utsatta barn och familjer som möjligt.

 

Några av projekten Erikshjälpen stödjer i Kampala är att hjälpa barn från gatan, göra insatser i slumområden och hjälpa familjer hitta vägar till försörjning, exempelvis genom svampodling. En annan viktig uppgift är att utbilda barnambassadörer i barns rättigheter – en uppgift som barnen tar på största allvar. Flera av barnen jag träffar berättar hur viktigt det är att vara en god förälder, att barn inte får bli utnyttjade och rätten till att få gå i skolan och lära sig om hälsa. En flicka berättar att hon upplever att både vuxna och andra barn lyssnar på dem. En del av dem får höra om barns rättigheter för första gången.

 
Under mitt besök översköljs jag av olika känslor. Jag känner mig ändå glad över att arbetet går framåt, även om det ännu är lång väg att gå.

 

Ett av slumområdena där Erikshjälpen stödjer insatser.