Berättelser

Med en hand om vart finger
Går jag små steg
På en rödfärgad jord
Som till allt ger sin färg

 

Varje hand är ett barn
Ett hjärta och en röst
En historia om ett liv
Så olikt från mitt

 

Duscha med en hink
Gå upp klockan fem
För att hinna till skolan
Innan solen blir varm

 

Fem fingrar på en hand
Då spelar färgen ingen roll
Men att höras behöver en röst

 

Att samtala med barnen på Bussi Junior School i Uganda gör att man får lite perspektiv på sin vardag hemma i Sverige. De börjar skolan klockan åtta, men de flesta av barnen ser till att vara där redan klockan sju så de hinner städa skolområdet ordentligt innan lektionerna börjar. De är betydligt fler i varje klass än vad vi är vana vid i Sverige, men de flesta har även mer motivation och högre ambitioner än vad många av Sveriges elever har. För en del tar det tre timmar att gå till skolan, och den vägen går de utan att klaga, varje dag. Hemma tyckte jag det var jobbigt att gå mina sju minuter till skolan om det var lite kallt eller regnigt någon dag…

 

Alla är inte världsbäst på engelska, men de försöker, och jag lär mig mycket av dem. Alla har en historia att berätta. Någon har inte träffat sin mamma på flera år, och någon har hemska brännmärken på kroppen. Någon älskar att spela fotboll, och någon älskar att läsa. Deras historier går in i varandra, och många saker har de gemensamt. De badar innan de går och lägger sig, hämtar vatten till hemmet, leker, bär med sig ved till skolan och gör sina läxor. Och de flesta möter mig alltid med ett leende på läpparna och ropar ”hej kompis!” med afrikansk brytning.

 

Jag trodde att jag kom till Uganda för att lära människorna här om olika saker, men nej. Jag tror det i slutändan kommer vara barnen som genom sina berättelser har lärt mig mest.

 

Sofia Häggmyr, praktikant i Uganda

 

FN:s barnkonvention inte en populär valfråga

Under skärtorsdagen presenterade regeringen att en utredning kommer ske huruvida FNs barnkonvention bör bli svensk lag. Sverige har idag flera lagar som framhäver barnens rätt, däremot har vi inte ännu godtagit själva konventionen som Svensk lag. De två partier som idag är tveksamma till ett sådant beslut hänvisar till att formuleringarna i barnkonventionen kan vara svåra för domstolar att tolka: Något som till exempel vårt grannland Norge inte har sett som ett avgörande problem då de i motsats mot oss redan har godtagit barnkonventionen som nationell lag.

 

Unicef presenterade under torsdagen att de välkomnar beslutet -att utredningen äntligen blir av vill säga. Själv är jag lite mer avvaktande med glada tillrop. Det jag främst ställer mig kritisk mot är tidsperspektivet. Utredningen kommer först presenteras under 2015, det vill säga efter nästa val. Hur kommer det sig att en så otroligt viktig fråga som synen på barnen som rättssubjekt är något som vi först nu bestämmer oss för att utreda ordentligt? Konventionen antogs 1989 av FN:s generalförsamling men vi låter andra politiska frågor få förtur i riksdagen och i media. Vilka partier vågar anta ”barnkonventionen som Svensk lag” som valfråga är en fråga jag gärna vill ställa. Är frågan tillräckligt strategisk för att vinna nästa val? Är det populärt just nu att våga driva på frågan snabbare? Har vi tid? Oväsentligt anser jag! En så viktig rättspolitisk fråga som vilka lagtexter som bäst skyddar våra barn har aldrig tid att vänta. Frågan är vilka partier som vågar anta den utmaningen.

 

Läs mer i SvD

Sömnig?



I oktober var jag och flickan på bilden på samma möte i byn Zirpa. Som jag kommer ihåg var det ett bra och intressant möte där kvinnorna berättade att de nu har kontinuerlig kontakt med sjuksköterskan och att de flesta födslar sker på hälsocentralen.

Flickan på bilden verkar dock inte tycka att mötet var lika inspirerande. Hon sitter i skuggan under trädet, lutandes mot sin mamma och betraktar oss andra. Efter ett tag inser hon att vi inte är så intressanta människor och blir då så väldigt trött…

När jag ser bildserien blir jag glad över att flickan ser ut att må bra, hennes reaktion är alldeles normal. Efter maten blir man helt enkelt trött alldeles oavsett om man bor i Indien eller Småland.

Hurra för världens starkaste björn!

– och världens snällaste. För han tycker inte om att slåss, trots att han blir superstark av sin farmors dunderhonung. Han står för godheten! Och inte nog med det. Tidningen Bamse – världens starkaste björn, fyller 40 i år. Denna lilla björn har tagit oss alla med storm. Jag gillar serien om Bamse, där finns en genomtänkt moral. Vad sägs om citaten (som återkommer i serien):

• ”Många små svaga tillsammans kan besegra den starke.”
• ”Det är modigt att våga säga att man är rädd.”
• ”Man ska vara snäll mot de som är stygga, för de behöver det mest, och då blir de kanske snällare.”

Jag minns jätteväl när jag var liten och tittade på serien när den gick på tv. Jag tyckte genast om Bamse och hans sätt att vara. Snäll och rättvis och stark. Serien berör även ämnen som mobbing, vikten av samarbete och av att lära sig nytt och skaffa sig kunskap. Inte konstigt att Bamse fortfarande lever kvar bland tidningshyllorna. En liten rolig detalj är att han även har en koppling till Erikshjälpens verksamhet i Sverige. Hundratals barn får någon gång ett litet Bamse-klistermärke när de varit duktiga hos doktorn genom vår ”Systers hemliga låda”. Vi skickar även ut fina bamsenallar till svårt sjuka barn som ligger på sjukhus, runtom i landet.

En liten brunbjörn med ett STORT, gott och hjälpsamt hjärta. Hur kan man inte gilla honom?

Ett första intryck

Så står vi på flygplatsen i Uganda med nästan ett dygns resande bakom oss. Nattluften är varm och tillsammans ska vi nu spendera en första vecka i Kampala innan vi beger oss ut till våra olika projekt. Målet för mig och Sofia Häggmyr är Bussi Island, en ö belägen i norra Viktoriasjön.
 

 

Från Entebbe går träbåtar mindre regelbundet fram och tillbaka och det är i en sådan vi en vecka senare tar oss fram över de böljande vågorna. Från hamnen på ön går turen vidare på boda-boda. De röda vägarna tar oss genom ett landskap som påminner om regnskogen i Universeum eller något taget ur en film. Träd och växter vi aldrig ens skulle kunna gissa namnet på bildar tillsammans med ananasodlingar, banan- och kaffeträd en fantastisk grönska. Kor och getter betar enskilt längs vägen, en kvinna balanserar en dunk vatten på huvudet. Luften är varm och mitt blonda hår fladdrar i vinden, något som tillsammans med vår ljusa hud gör att barn kommer springandes från husen eller längs vägen med skrik och glada tillrop. Ordet ”mzungo” (vit person) ekar mellan träden och följer oss ända fram till Bussi Junior School. Här går idag ca 330 elever, och det är också här som vi ska tillbringa nästan fyra månader genom Erikshjälpens praktikantprogram.

Samhället på Bussi Island är styrt av gamla traditioner och eftersatt när det kommer till utbildning och försörjning. Befolkningen på ön som uppskattas vara runt 35 000 till antalet lever främst av fiske och odling. Majoriteten lever utan elektricitet och ingen har tillgång till rinnande vatten. Jag och Sofia bor i en av lärarbostäderna, som har försetts med solpaneler vilket gör att vi för det mesta har elektricitet under dygnets alla timmar.

Vatten hämtas i en brunn och kokas innan det kan användas som dricksvatten, maten lagar vi på gasspis när vi vill ha omväxling från den posho med bönor som dagligen serveras på skolan. Vill man duscha fyller man en hink med vatten, behöver man gå på toa beger man sig till ett hål i marken.

Det är en underdrift att säga att mycket är annorlunda från vad man är van vid, men är det något man inser efter några veckor på skolan och på ön är det att människorna är desamma. De flesta delar samma mål och drömmar som en själv, och alla kan vi lära oss något av varandra. Vi har fått det bästa välkomnandet vi kan få, och jag har en stark känsla av att vår tid här kommer att bli full av upplevelser, skratt och erfarenheter.

//Rebecca Sigfridsson

Delaktig – på riktigt!

När samhällsplanerarna i en svensk stad satt och funderade på hur de skulle kunna göra staden till en tryggare plats för barnen kom de på en väldigt smart grej. De bjöd in några experter som fick avgörande betydelse för trivseln och säkerheten i området.

Nämligen barnen själva. För vem visste bättre var barnen brukade vara och vilka vägar de använde sig av än just barnen?

Så barn bjöds in. De försågs med en karta och med hjälp av färgglada nålar fick de visa vilka vägar de tog till skolan, till fritidsgården och när de gick hem. Med detta underlag kunde kommunen planera efter hur det faktiskt såg ut. Vilka vägar som var på tok för mörka och där belysningen borde ses över, vilka vägar där sikten skymdes och där buskage behövdes tas bort.

Ibland när man pratar om att barn ska vara delaktiga så är det nästan så att det skapas ett projekt för att barnen ska få vara med. Jag tycker att exemplet ovan är en bild på när det blir på riktigt. Och som visar hur barns skydd och delaktighet hör ihop. Barn är delaktiga i en fråga där syftet är att skapa en trygg miljö för dem.

Vem vill hjälpa till?

Putrie och Ntak satsar på sitt land. De är ideella ledare i en barnklubb på landet i Kambodja. De hjälper skolbarn med det barnen borde fått i skolan. Flera kvällar, varje vecka! De satsar sin tid.


Tjejerna tittar förbi på frukost på väg till skolan. Ikväll har de ett nytt pass med barnen i byn.

Har du hjälpt någon okänd senaste månaden? Det gjorde 81 % av människorna i Liberia. I Sverige svarade 52 % ja på samma fråga. Finns det fler främlingar i Liberia? Eller tittar vi inte så noga?

De andra två frågorna som ställs är om du donerat pengar och om du gett av din tid. Och då mäter vi andelen människor som har gjort detta. Inte hur mycket staterna gör. För det handlar om hjärtat. Viljan att göra något för andra.

Det blir ”World Giving Index”. Toppas av Australien och Irland. Och var finns då Sverige. Jodå, vi är land nr 31. Sverige ligger på samma nivå som Saudiarabien. Omringat av Somaliland och Tadjikistan. De exakta siffrorna för vårt land är: Ge pengar 52 %. Ge tid 11 %. Hjälpa en främling 52 %. Index blir 38. Vi svenskar ger gärna pengar men är inte lika generösa med vår tid.

Jag älskar bilder. Tittar på kartan där länderna har storlek efter engagemang. Kina syns knappt. Cypern är stort och Grekland pyttelitet. Varför är Danmark större än Sverige? Några afrikanska länder är stora och deras grannar små. Säger det något om människorna? Kanske. Det ritar om min mentala karta.

https://www.cafonline.org/publications/2012-publications/world-giving-index-2012.aspx
https://www.cafonline.org/pdf/WorldGivingIndexA3Map2012WEB.pdf

Familjen i fokus

Om du hade barn och du och din partner dog, var skulle du då vilja att dina barn fick växa upp? För de flesta som har barn är det ingen fråga man kanske vill tänka på, men om man ändå var tvungen att svara skulle nog de flesta säga: Med någon från vår familj. Få skulle säga att deras barn helst skulle få växa upp på ett barnhem om det fanns släktingar kvar i livet.

En stor andel av befolkningen i Kambodja har det väldigt svårt på grund av fattigdom. Många föräldrar har inte råd att betala sina barns skolgång och ge dem ordentligt med mat. Innan jag kom till Kambodja trodde jag att barnhem var till för föräldralösa barn, men här har majoriteten av barnen på barnhemmen båda sina föräldrar i livet.

Anledningen till detta är att familjerna rekommenderas att lämna ifrån sig sina barn eftersom by-ledare och liknande auktoriteter tror att det är den enda hjälp de kan få. Barnhemmen erbjuder gratis utbildning, mat och husrum. Problemet är att barnen skiljs från sin familj och får vänja sig vid ett liv på institution som skiljer sig väldigt mycket från livet ute i samhället. Barnen får oftast bara träffa sin familj någon enstaka gång om året och de saknar varandra väldigt mycket. De flesta barnhem drivs genom bistånd från utländska organisationer, och vad det innebär är att pengarna används för att splittra familjer istället för att stödja de fattigaste.

Erikshjälpen stöttar organisationen M´lup Russey i Kambodja, där jag nu praktiserar i fyra månader. Organisationen arbetar med att renintegrera barnhemsbarn tillbaka till samhället, återförena barn till familjer, hjälpa byar att utvecklas för att kunna ta hand om sina barn och informera by-ledare om fosterfamilj som alternativ till barn utan föräldrar och släkt. De har även skapat ett väldigt nära samarbete med Kambodjas regering, vilket bidragit till en positiv utveckling mot ett samhälle där familjer får vara tillsammans.

Daniel Sini, praktikant

I skolan på samma villkor

Rumänien, januari 2013. Vi är på besök i staden Alesd, där det finns en förskola för romska barn som får ekonomiskt stöd av Erikshjälpen och Erikshjälpen Second Hand i Vimmerby. Just i dag har ett stort antal mammor och pappor samlats i förskolans lokaler för en föräldrasamling. Vi möter mamma Simona, som uttrycker sin tacksamhet:

 

”Det är ingen skillnad längre!”, utbrister hon. ”Det är funnits stora skillnader mellan våra barn och rumänska barn, men nu är de borta”.

 

Det Simona syftar på är skillnaderna mellan hur romska och rumänska barn i Alesd klarar grundskolan. Rumänien är ett land där majoriteten av romerna fortfarande lever i djupt utanförskap. När romska barn börjar skolan har de inte en chans att hänga med, eftersom deras utgångsläge är så pass tufft. Undervisningen är på rumänska som inte är deras modersmål – och de kan oftast inte få någon hjälp hemifrån. Många hoppar av, sedan kommer de ingenstans i livet.

 

Men i förskolan i Alesd får de romska barnen starthjälp för att klara av sin skolgång. Här lär de sig det rumänska språket. De lär sig läsa och skriva – och förbättrar sitt utgångsläge rejält.  

 

Förskolan är en förutsättning för att romska barn ska lyckas hänga med i grundskolan. Och grundskolan, i sin tur, är en förutsättning för att romerna ska kunna integreras i det rumänska samhället.

 

Det var fantastiskt att få träffa romska familjer som förmedlade så mycket hopp, och fint att se att Erikshjälpens insatser i Alesd verkligen gör skillnad. Här minskar sakta men säkert romernas utanförskap!

Hon heter Ruth



Flickan på bilden heter Ruth, är fem år och hivsmittad. Hon kommer till mötet med Hiv/Aids stödgruppen tillsammans med sin mormor då båda hennes föräldrar har gått bort.

För tre år sedan kom Ruth till det statliga sjukhuset i Maluvane. Sjuksköterskan Candide berättar att hon då var i mycket dåligt skick och i akut behov av både mat och medicin. Via sjukhuset fick Ruth medicin men för att klara behandlingen kopplades även Erikshjälpens projekt in för att bidra med näringsstöd. Vid mitt besök i Maluvane mår Ruth bra, med hjälp av medicinering och extra näring har hon fått tillbaka energi och hälsa. Hon bär givetvis fortfarande på hiv- infektionen men har fått en möjlighet att trots det leva!

Tillsammans med organisationen CMA arbetar Erikshjälpen med ett Hiv/Aids projekt i Vilanculosdistriktet, Mocambique. Via lokala stödgrupper arbetar Erikshjälpen för att på olika sätt stödja de hiv-smittade i området. Idag har alla smittade fria bromsmediciner via de statliga sjukhusen, men för att få avsedd effekt krävs ett ökat näringsintag vilket ofta är ett stort problem. Via stödgrupperna får de mest utsatta näringsstöd (Epap) under begränsad period och därefter hjälp till gemensam odling av olika grödor. Om bromsmedicinerna kompletteras med en varierad och bra kost har även de som är smittade en möjlighet att leva ett relativt normalt liv.

När jag besökte Maluvane hörde jag direkt Ruths härliga skratt, den lilla flickan formligen bubblade av skratt. Varken jag eller de övriga medlemmarna i hiv/aids stödgruppen kunde låta bli att ryckas med och efter en stund skrattade vi alla tillsammans.

Trots en fruktansvärd sjukdom och livssituation så har Ruth fått möjligheten att skratta och vara ett barn.

För att skydda barnets identitet har vi i inlägget använt oss av ett fingerat namn.