Genom sig själv känner man inte andra


Just nu sitter jag och försöker tänka ut hur alla ni som är givare eller bara intresserade av Erikshjälpen tänker. Jag arbetar med att göra om vår gåvobutik. Hur ska den vara utformad för att ni ska hitta det ni söker? På vilket sätt ska man kunna ge och vad vill man göra med sin gåva? Och det är omöjligt. För jag är inte du. Och även om jag frågar dig, så tolkar jag ditt svar utifrån de erfarenheter och referenser som jag bär med mig.

När jag läste till journalist för många år sedan var det mycket populärt och viktigt att journalisten var objektiv. Nu, med lite mer livserfarenhet i bagaget, vet jag: det går inte att vara objektiv. Jag kan inte gå helt utanför mig själv och hoppa in i någon annans skinn och tankevärld.

”Ja, ja – genom sig själv känner man andra” säger man när någon talar om någon annans skavanker. Och visst – vi är väl alla människor. Men jag tror inte på att använda sig själv som måttstock när man ska lära känna andra, eller lära sig om hur andra människor och samhällen fungerar.

Det är därför det är så viktigt att jobba tillsammans! När vår gåvobutik är klar att testas har vi en referensgrupp som hjälper oss och talar om hur de upplever den. I våra projekt arbetar vi tillsammans med befolkningen, så att det är de som är drivande i sin egen utveckling. Vi hjälper bara till med redskapen. Välkommen att titta in i vår gåvobutik!
http://www.erikshjalpen.se/stodja/gavobutiken

Det glamourösa livet som praktikant


Inlägget skrivet av Lovisa Fundell, praktikant på Erikshjälpen

Nu sitter jag här på flygplatsen i München och väntar på mitt flyg som ska ta mig hem till Sverige. Jag har spenderat fyra månader i Indien som praktikant för Erikshjälpen och ser korkad ut med min klänning och sandaler när alla andra har på sig jackor och ordentliga skor. Hur sammanfattar man ett sådant äventyr som jag varit med om med dessa korta rader? Svårigheter, svett, totala kulturkrockar där jag lärt mig den hårda vägen, ett oändligt myller av människor, skratt, dofter, tyger, upplevelser, barn, röd prick i pannan, nya vyer, och sist men inte minst en inre resa utan dess like. Innan jag åkte hade jag en glamourös bild av utvecklingsarbete och praktikantprogrammet. För min inre syn såg jag glada barn, nya erfarenheter, skratt och god mat, typ. Det låter ju ganska korkat nu i efterhand, men jag kunde inte riktigt greppa att det skulle bli jobbigt.

Men jobbigt har det varit. Jag har sett saker jag inte vill se, inte vill veta om. Jag har haft hemlängtan och jag har haft ordentliga tvivel på om jag någonsin kommer att kunna jobba inom biståndsarbete. Men det har samtidigt varit den bästa upplevelsen i mitt liv. Att behöva gå igenom de här känslorna och inse att jag klarar det. Människorna som jag tyckt betett sig konstigt och situationer som varit jobbiga är nu i efterhand den största lärdomen av hela resan. Jag har lärt känna mig själv på ett djupare plan och vet om mina styrkor och svagheter. Sedan har ju resan varit hur rolig som helst också, det var inte bara blod, svett och tårar om du nu trodde det. Det berättar jag gärna om när vi träffas, vart det nu än blir. Kanske på Gullbrannafestivalen där jag kommer representera Erikshjälpen och Ung Fadder? Kom gärna förbi och säg hej så berättar jag mer om mina upplevelser som praktikant.

Lovisa Fundell

Identitet är viktigare än information?


Mindre av åsiktsfrihet och mer av utbildning. Eller tvärtom kanske? Jag och min kollega, som arbetar med Rafiki, har ägnat några dagar åt ett utbildningsmaterial om barns rätt. Innehållet är självklart men att välja ut vad som ska vara med är ändå klurigt. Det är viktigt att barn har rätt till en identitet. Medborgarskap, namn och släkt. Men då kan vi inte skriva så mycket om barns rätt att söka och få information. Materialet får inte bli för tungt. Vad är viktigast? Och så måste det vara bra bilder.

Vi blandar intervjuer från olika länder med barnkonventionens artiklar. Ett roligt jobb – det finns många härliga intervjuer med barn. Och barnens berättelser passar in på alla artiklar. För varje barn är mer än summan av olika behov – varje barn är viktigt bara för att det är.

Ett besök, ett samtal

Jag kan många gånger fascineras över hur världen kan kännas så nära och samtidigt så långt bort. Genom telefon, mail eller en flygresa kan vi snabbare än någonsin förflytta oss mellan olika världsdelar, olika kulturer och olika verkligheter. En fantastisk möjlighet även fast jag ibland kan känna mig lite förvirrad när man kan vakna upp i Sverige, äta frukost, kliva på ett flygplan och sen gå och lägga sig i ett helt annat land i världen samma kväll.

En stor del av mitt dagliga jobb genomförs med hjälp av mail – och telefonkontakt. Jag tycker att det oftast fungerar väldigt bra och man snabbt kan få tag på människor oavsett var de befinner sig i världen. Samtidigt behöver jag ofta påminna mig om att mail – eller telefon – aldrig fullt ut kan ersätta ett fysiskt besök och ett samtal.


För ett par veckor sedan kom jag tillbaka från Indien där jag besökte två av årets praktikanter. Där fick jag möjlighet att samtala med praktikanterna, deras värdorganisation, handledare och människorna i de byar vi besökte. Först när man möts kan man föra en djupare konversation, utbyta tankar och idéer friare och kroppsspråket gör det lättare att fullt ut kunna förstå vad den andra personen menar.

Därför värdesätter jag de resor jag gör genom mitt jobb! Även fast det går snabbare med mail – eller telefon – så kan ett fysiskt möte ibland vara effektivare.

En ovanlig födelsedag


Enligt barnkonventionen artikel 6 så har alla barn har rätt till liv och utveckling. Rätt till utveckling betyder att länderna ska göra vad de kan för att ge barn en bra barndom. Barn behöver många saker för att utvecklas bra. Det kan vara trygghet, kärlek, mat, sjukvård, ett hem, möjlighet att leka och att gå i skolan. Enligt artikel 7 så har alla barn rätt att veta vem han eller hon är. Barnet har rätt till ett namn och till att vara medborgare i ett land.

Här på rehabiliteringscentret Amagara Masya i sydvästra Uganda får före detta gatubarn en ny chans i livet. De får en varm säng, god mat varje dag och leker i princip konstant. Tyvärr är många av barnen ovetande om deras förflutna. Många av dem vet inte var deras mamma är, många av dem har ingen aning om hur gamla de är. Jag intervjuade nyligen ett av barnen på centret. Om jag skulle bedöma hans ålder så skulle jag säga att han är runt 10-11 år. Vi åkte och besökte hans syster som bor inne i Mbarara. När vi möter systern påstår hon att hon är barnets mamma och att han är 13 år gammal. Det är svårt för mig att förstå hur tankarna går i pojkens huvud.

Jag själv vet inte, men min mamma är övertygad om att jag är född den 19 april och därför skulle vi fira detta. Men när vi närmade oss dagen så insåg jag att varje barn borde ha rätt att fira sin födelsedag även om man inte vet när den är. Därför bestämde vi oss för att överraska barnen.


Under dagen arrangerade vi en watersliding-bana för barnen, något de aldrig testat på tidigare. På kvällen hade vi hyrt in högtalare och även köpt en present till varje barn bestående av bland annat solglasögon, klockor och kepsar. Musiken bestod av svensk Avicii och traditionell ugandisk popmusik. Väldigt intressant kombination, men barnen dansade.
Jag hoppas att barnen uppfattade vår gest med att alla barn har rätt till en födelsedag, men två saker är säkra: Barnen hade ett konstant leende på läpparna under hela dagen och det var min bästa födelsedag någonsin.

Text och bild: Andreas Yngvesson, Praktikant på Amagara Masya, Mbarara, Uganda

Barn är #intetillsalu – rapporter från plats




När jag var liten hälsade jag ofta på mormor och morfar som bodde i Stockholm. Rätt ofta brukade mormor ta med mig till PUB. Jag har ingen aning om vilka butiker vi besökte, jag minns bara rulltrapporna. Upp och ner gick dem, flera våningar. Exotiskt, då vi inte hade några rulltrappor på min hemort.

Idag tar jag rulltrappan upp till plan 2. I pop-up-butiken, som PUB så generöst låtit oss låna, byggdes över en natt en supercool second hand-affär. Här finns ytterligare anledningar att bli nostalgisk. Jag ser en skogsgrön paljettklänning, en citrongul cirkuskavaj, en ljusblå balklänning och gamla konduktörsväskor. Urvalet är brett och sortimentet varierat. Även nyare, hippa och unika plagg finns förstås. Alldeles strax är the grand opening. Helen Sworn, vår samarbetspartner i Kambodja, berättar för en skara inbjudna bloggare och journalister om vår kampanj ”Inte till salus” syfte, att uppmärksamma trafficking och barns utsatthet i Kambodja.

Hon berättar om de 1,2 miljoner barn som varje år utsätts för trafficking och företeelser som gör mig rent och heligt vred och upprörd. Om hur små barn våldtas och luras till slavarbete på olika sätt. Det är jobbigt att ta in. Hon berättar också om det arbete som görs för att både förebygga exploatering av barn och hjälpa barn och familjer som blivit utsatta för trafficking. Och hur viktigt det är att samordna insatser och angripa problemets orsaker.

För att hjälpa oss väcka uppmärksamhet i denna viktiga fråga har fyrtiotalet kändisar ställt upp och skänkt plagg som går att köpa i butiken. I raden hänger bland annat Mando Diaos snickarbyxor, Peter Jöbacks ”I love musicals-t-shirt,” Marlena Ehrmans festklänning, David Hellenius kavaj och Miss Liis klänning.

Carina Bergs skor, Musse Hasselvalls rallarjacka, Julia Frejs t-shirt och Petters softa kofta finns också att beskåda i butiken, även om man bara kan köpa dem genom att lägga ett bud online.

Kampanjen pågår fram till och med 9 juni. Kom gärna förbi och köp något du gillar. Om du inte har möjlighet att besöka PUB kan du ändå buda på några av kändisplaggen online och även köpa vissa plagg från våra second hand-butiker på den här sidan www.intetillsalu.tictail.com.
Hjälp oss sprida kampanjen #intetillsalu i de sociala mediekanalerna! Kom igen! Vad kan vara viktigare?!

På bilden: Julia Frej, musiker, som medverkade vid invigningen.

”Tjejer tycker inte om att leka”

Vad gör man om dottern trillat av buffeln?

Vi har precis genomfört en barnrätts-studie här i Laos, dvs en undersökning där vi intervjuar barn om hur de ser på sina liv och analyserar om deras grundläggande behov och rättigheter möts. Svaren i denna studie ligger sedan till grund för hur vi planerar vårt fortsatta arbete.

I juni intervjuade vi 108 minoritetsfolksbarn som bor i bergsbyar där vi jobbar i norra Laos. Föga förvånande, men inte desto mindre viktigt, visade studien att barnen får arbeta oerhört hårt och slita för sin överlevnad. Flickorna arbetar oftast ännu hårdare än pojkarna och är uppe långt innan soluppgången för att ta hand om djuren, leta efter mat i skogen eller bära vatten.

”Tjejer tycker inte om att leka”, förklarade några av pojkarna när vi frågade varför tjejerna aldrig lekte. Flickorna sa att de räknas som vuxna när de fyller 8 och om de inte lyckas sköta hushålls-sysslorna tillräckligt väl sumpas deras eventuella chanser att få gå till skolan. Medan svenska barn enligt undersökningar allra mest gillar att ”resa”, så väljer dessa barn framförallt att få gå i skolan. Skolan är det de tycker är allra roligast och absolut inte vill riskera att förlora.

Flera av flickorna var mycket undernärda. Trots att de ansvarar för att hitta och förbereda maten får de ofta vänta med att äta tills deras fäder och bröder ätit sig mätta. Barnen berättade att eftersom flickorna ändå ska giftas bort och lämnar familjen så prioriteras pojkarna. Det är i första hand killarna som får gå i skolan, det är de som får den bästa maten etc.

Inga av de flickor vi intervjuade hade någonsin varit i kontakt med statlig sjukvård. De hade aldrig besökt något sjukhus eller fått några vaccinationer. Nu, under regnsäsongen, hade många av dem svår fotsvamp efter de dagliga långa vandringarna i våta marker i jakt på mat, utan ordentliga skor eller sandaler. Att föda barn nämndes som en av de allvarligaste ”sjukdomarna” de kände till. Det som för många av oss i Sverige är en anledning till förväntansfull glädje, gratulationer och lång föräldraledighet fyllde dessa flickor med skräck. Utan tillgång till sjukvård är det givetvis ett drama på liv och död.

Vi som genomfört studien bär med oss många tankar och minnen från alla dessa samtal och berättelser. Men framförallt känner vi att vi inte får överge dessa barn och flickor. Så länge de inte kan ta striden själva måste vi fortsätta kämpa tillsammans med dem för att de ska få ett drägligare liv och hopp om en bättre framtid.

Vilka möjligheter har barn egentligen att påverka samhället?



För några veckor sedan fick jag en rapport från ett av Erikshjälpens byutvecklingsprojekt i Indien. I byn Luka har barnparlamentet beslutat att det inte längre är acceptabelt att så många av deras kamrater inte går i skolan. Med entusiasm beslutades därför att något måste göras.

Utbildningsministern (15 år gammal) samlade gruppen som tillsammans gick ut och demonstrerade med ledordet ”Rätt till utbildning”. Varje familj med barn som inte gick till skolan besöktes och barnen diskuterade vikten av utbildning med föräldrarna. Dagen efter hade byskolan 14 nya elever!

Erikshjälpens samarbetspartner (HCDI) har under flera år startat barnparlament på olika platser i Indien. Barnparlamenten startas för att ge ökad kunskap kring barns rättigheter och skapa ett forum för diskussion och påverkan styrt och utvecklat för och av barn. Barnen i gruppen väljer själva en ledare (premiärminister) och delar sedan ut ministeruppdrag till alla medlemmar.

Tillsammans formulerar de vad de vill göra och om det är något som behöver förändras i deras kontext. Vid mina besök i Indien har jag träffat barnparlament som organiserat städdagar i byn, för register över lärarnas närvaro i skolan och gör hembesök hos sjuka elever.

För mig visar barnparlamentens arbete på barns klarsynthet och handlingskraft, istället för att se hinder och problem ser barnen möjligheten till förändring!

Varje barnparlament består av 25-30 barn som träffas kontinuerligt för att lära sig mer om barnkonventionen, diskutera sin situation och planera aktiviteter. I början får grupperna stöd och hjälp från HCDI projektpersonal men tar sedan allt större eget ansvar. Parallellt med barnparlamenten organiserar HCDI också ett antal föräldrar/vuxna i barnskydds kommittéer på bynivå.

Little Miss Sunshine

För ett par kvällar sedan såg jag filmen ”Little Miss Sunshine”, från 2006. En film som speglar vad som egentligen gör oss människor lyckliga, och om vår ständiga strävan efter framgång och skönhet.

 
Den handlar om den sjuåriga flickan Olive, som efter lång väntan får förfrågan att delta i en skönhetstävling för barn. Hoppande och skrikande av glädje tackar hon, i samråd med sin mamma, ja och hela gänget (det vill säga mamma, pappa, farfar, morbror, storebror) följer med henne när hon, enligt hennes högsta önskan ska krönas till årets ”Little Miss Sunshine”. I början av filmen framstår familjen som trasig och olycklig. De bråkar och tycker illa om varandra.

 
Familjen åker nästan (!) tvärs över USA för att komma fram i tid till tävlingen och mycket hinner hända på vägen, både sorgliga och roliga händelser. Väl framme och när tävlingen först är igång, märker familjen att något inte står rätt till. Det känns inte bra att deras lilla Olive ska bli ”bedömd” inför alla dessa människor. Filmen har en otroligt bra sluttwist som visar på att familjen är ALLT annat än trasig. De är så starka i varandra och sammansvetsade och de bevisar detta med råge när de upptäcker hur ytliga människorna runtomkring dem är…

 
Jag fick en STOR klump i magen när man såg dessa, redan vackra, småtjejer, uppsminkade, piffade från topp till tå som små dockor och som sedan skulle ut i rampljuset och få domen. Vacker eller inte? Vad säger detta till tjejerna som är med i tävlingen? Att de inte duger om de inte räknas som tillräckligt ”söta”?

 
Att barn ska få vara barn och få känna att man är värdefull, oavsett ursprung eller hur man ser ut. Att man får känna en trygghet i sin uppväxt som visar på att man duger precis som man är och att man har alla möjligheter att bli, och klara av precis vad som helst. DET är skönhet för mig.

 

En lugn stund



Alla behöver vi en plats där vi bara ”kan vara”. Lufta våra tankar, låta kroppen vila ut och samla ny kraft. Det är olika vad som är just vår egen trygga plats. Kanske är det ditt hem, soffan i fikarummet på arbetsplatsen eller kanske är det grannens köksbord som är din egen borg. En sådan plats är ovärderlig och ett måste i vår ofta rätt så stressiga vardag.

Jag tror att vi alla behöver en sådan plats. Alla. Det gäller alltså även gatubarn. Dessa barn, som lever utanför samhället, de som inte får ta del av en trygg uppväxt, skolgång, mat för dagen och en godnattkram på kvällen. De som gömmer sig under en container för att få skydd undan nattens regn, de som sover i omgångar tätt ihop medan några andra av dem vaktar för att skydda gruppen mot våld och överfall av vuxna och de som arbetar hela natten för att få lite mat till hungriga magar.

På Child Restoration Outreach (CRO) i staden Masaka, Uganda, har de barnen som är inskrivna för rehabilitering ett eget rum. Det är litet, runt 10 kvm, men det är deras. Här kan de vila utan att vara rädda för att bli slagna eller bortkörda, här kan de sova när de inte fått ett uns av sömn under natten, här finns möjligheten att samla kraft och energi för att orka med att göra en förändring av livet.

Rummet i sig är inget speciellt, ett fyrkantigt rum, inte särskilt ombonat. Jag och min fru Linnéa, som gör praktik här, bestämde oss för att verkligen göra rummet till barnens eget. Vi startade en insamling och med hjälp av vänner hemifrån fick vi in tillräckligt med pengar för att kunna måla om hela rummet och köpa in madrasser och filtar till barnen.

För att de riktigt skulle känna att rummet var deras eget så fick alla barnen sätta sitt handavtryck på väggen, tillsammans bildar de trädkronan på ett växande träd. Symboliken är kanske övertydlig men resultatet blev fint och barnen, ja de blev överlyckliga.

Rummet är och har alltid varit en plats där de kan vila, få en lugn stund ifrån livet utanför. Nu är det också en mysigare plats, det är populärt att krypa ihop under filtarna och sitta där tillsammans. Det är fortfarande deras lugna plats, bara lite mjukare för rumpan.

Johan Ljung, Erikshjälpens praktikant

* På dagcentret i Masaka får cirka 50 gatubarn dagligen mat, undervisning och rehabilitering mot drogmissbruk. Cirka 150 barn får stöd till fortsatt skolgång efter genomgången rehabilitering.