Utbildning först!


“One child
One teacher
One book
One pen
Can change the world!”

Så sa Malala Yousafzai när hon talade inför FN den 12 juli. Malala fyllde 16 år samma dag och har blivit känd för hennes kamp för varje barns rätt till utbildning. Malala kommer från Pakistan och för mindre än ett år sedan utsattes hon för ett mordförsök på grund av sin kamp för flickors rätt att gå i skolan. Malala säger att händelsen inte stoppat henne utan att hon istället har blivit starkare. I hennes tal menar hon att böcker och pennor är det mäktigaste vapnet av alla.

När jag gick i skolan tror jag inte riktigt att jag själv förstod vikten av utbildning. Mina föräldrar har däremot alltid pratat om hur viktigt det är och motiverat mig att fortsätta läsa och studera. Enligt FN nekas idag minst 57 miljoner barn runt om i världen sin rätt till utbildning. En majoritet av dessa är flickor. Den främsta orsaken är fattigdom men även på grund av att flickor av olika anledningar inte tillåts gå i skolan.

När Malala kliver upp i talarstolen förundras jag inför hennes mod. Hon inspirerar och motiverar mig. Utbildning är den enda lösningen, utbildning först avslutar hon sitt tal med.

Fotograf: Lina Hansson, praktikant 2012 Bussi Island, Uganda. Bilden är från ett av våra projekt där vi jobbar med utbildning.

http://www.youtube.com/watch?v=3rNhZu3ttIU

Orange kalufs ledde till oväntat möte

Istället för att gå och slinga håret dyrt hos frissan, då semesterkassan började tryta, lyckades jag med lite övertalning få min man att göra en insats och agera frisör. Efter en tur till ICA med lite blekmedel med mig hem, satte vi igång. Nu skulle jag bli semesterfin. Det skulle vi nog inte ha gjort…

Chockad såg jag i spegeln hur håret blev mer och mer orangea. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig och dessutom blev det fläckigt… Bara en dag kvar innan vi skulle åka vidare med några vänner och campa. Och dessutom en lördag. Inte helt lätt att få tag i någon frisör som kunde rätta till misstaget med så kort varsel i semestertider. Ringde desperat runt till flera salonger, men till slut kom jag fram till en räddande ängel och fick en tid om jag kunde komma nu på direkten. Jag slängde mig iväg.

Väl där fick jag några tidningar och den vanliga frågan ”och vad jobbar du med då” och jag började berätta. Det visade sig att kvinnan mycket väl kände till Erikshjälpen då hon under flera år stöttat vår verksamhet, både som fadder och månadsgivare. Och hon berättade att hon verkligen blev illa berörd när hon fick höra talas om utsatta barn och hur viktigt och bra det kändes för henne att hjälpa till.

Hon berättade även att hon var bedrövad över att hon delat ut 20 ”bli månadsgivare-lappar” till sina vänner, men enbart en av vännerna hade hakat på. Om man ser det på det sättet är det lätt att gräva ner sig, 19 personer som väljer att inte dela med sig av sitt, i många fall, överflöd. Men tänk om alla våra månadsgivare och faddrar skulle rekrytera en vän, tänk hur många barn vi då skulle kunna hjälpa med en fördubblad verksamhet.

Jag är glad att jag kunde berätta för henne hur värdefull varje insats är och däribland hennes, det jag själv sett och hört från våra projekt, vilken nytta små medel gör och om förvandlade liv. Hur ett barn med utbildning kan få helt ändrade livsförutsättningar, inte bara för sig själv, utan för hela sin familj.

Kanske känner just du nån som skulle vilja vara med och stötta vårt arbete?

Inte nog med att jag lättad kunde konstatera att håret sakta återgick till sin normala hårfärg, jag fick träffa en fin människa som berikade tillvaron. Men det kommer nog att dröja innan jag vågar färga håret själv igen.

Sommarnatt

Kvällen är varm. Men det ligger runt 34 grader hela dagen så det är faktiskt lite svalt ändå. Solen har gått ner och det är riktigt mörkt. Jag besöker en skola i en by i östra Burkina Faso. Där finns det lärarbostäder och en är ledig för gäster. Huset är av betong men byggd som de traditionella hyddorna – helt rund. Ca 4 meter i diameter. Där finns två sängar och så har vi lånat två stolar av rektorn. Jag och min tolk bestämmer oss för att sova ute. Vi plockar ner stängerna till myggnäten. Baxar ut järnsängarna och monterar myggnäten igen. Senare ligger jag och spanar på en fantastisk stjärnhimmel. Hur mysigt som helst.

Vaknar efter midnatt av några regndroppar. Kan det bli regn? Vi hoppar upp och monterar ner sängarna, flyttar in dem igen och sätter upp myggnäten. Allt utan att tända ficklampan för då kommer en svärm av små insekter. Dags att sova igen. Det är fortfarande stekhett inne så dörren står öppen och gallerfönstret vill vi inte stänga. Luften står stilla ändå. Vi somnar och vaknar av att det stormar. Och stormen drar med sig den torra jorden och hela rummet är fullt med röd sand. Det knastrar i munnen. Vi kastar oss på dörren och stänger. Sen skakar vi av det värsta från madrasserna och skrattar. Imorgon får vi hitta en sopborste.

På morgonen borstar jag av sanden från kläderna. Lyckas inte så bra med skjortan. På väg till skolan möter jag rektorn. För dagen klädd i en vit blus. Hon vet antagligen att man ska stänga dörrar om nätterna.

Kärlek övervinner kulturkrockar



Praktikant Andreas Yngvesson bloggar:
Att befinna sig i ett främmande land leder till kulturkrockar, kulturkrockar som jag och min praktikantkompis Otto Jern har välkomnat med öppna armar. Vi har haft praktik på ett rehabiliteringscenter för gatubarn utanför staden Mbarara i Uganda. Förutom de ”vanliga standardkrockarna”, som hygienmetoder, vattenbesparingar, tvätta kläder för hand och diverse insektsattacker i vårt sovrum, så har vi även bockat av några andra annorlunda händelser.

Bröllop: Under vår första vecka blev vi bjudna till ett bröllop. Detta bröllop ägde rum i en förort till Mbarara och det visade sig vara ett stort bröllop med ca 350 gäster i kyrkan. I förorten är vita fortfarande ganska ovanligt. Bröllopet var trevligt och vi blev bjudna hem till parets separata mottagning och här var vi hedersgäster och satt längst fram bredvid brudparet. Det kändes underligt att bli utsedd till hedergäst utan att ens veta vad brudparet hette.

Chaufförer: På centret där jag är placerad finns en bil tillgänglig och Otto och jag har blivit skolade att köra i ett land där alla kör på vänster sida, tutar minst en gång i minuten och hälsar glatt på varandra hela tiden med helljuset. Vi kör bara när det är nödvändigt, men många människor vänder sig en extra gång när de ser en pick-up med åtta afrikaner på flaket, sju i bilen och en mzungu (vit person) vid ratten.

Begravning: Jag skjutsade en av mina handledare till hans 97-åriga fasters begravning. Jag förberedde mig för detta som man gör i Sverige och åkte dit med ett nedstämt humör. Men ack så fel jag hade. På en ugandisk begravning spelar man popmusik med stora högtalare och hela byn samlas för att äta lite matooke, ris och bönor. Inte så sorgligt som jag trodde att tillställningen skulle bli.

Get-ägare: Jag och Otto är numera stolta ägare till getterna Freja och Memphis. Detta hände genom att Otto en gång när vi samtalade med vår handledare kläckte ur sig: -”Hur coolt hade det inte varit att äga ett par getter?” Sagt och gjort! Vi gick till granngården och köpte två tvillinggetter. Getterna tillhör numera rehabiliteringscentret Amagara Masya och vi har även nu en hane, vid namn Roland, för att Amagara ska kunna föda upp fler getter.

Mottot här på Amagara Masya är taget från bibeln och lyder ”Love Reigns Supreme”(Kärlek övervinner allt). Detta är en lärdom jag alltid kommer att ha med mig. Kärlek är det största vi har och med den övervinner man allt. Med kärlek får de före detta gatubarnen här på centret en ny chans i livet och med kärlek övervinner den svenska praktikanten lätt de ugandiska kulturkrockarna med ett leende på läpparna.


Andreas Yngvesson, praktikant på rehabiliteringscentret Amagara Masya mellan Februari- Juni 2013

Hönsrumpor

Jag blev så glad! Här var ju en hel mapp full med bilder på människor som höll i höns de fått genom vårt projekt. Men vänta nu… Hönsen är vända med rumpan mot kameran! På varenda bild! Kan jag använda en sådan bild på ett gåvobevis till någon som köpt en höna i vår gåvobutik? Nä… det kan jag väl inte…

Vi är i full färd med att förnya vår gåvobutik och en av våra populäraste gåvor är att köpa och ge bort en höna. Hönorna ger ägg och kycklingar som kan säljas och bidra till hushållskassan. Det blir en viktig inkomst för familjerna, bland annat i Kisumu, Kenya. Eftersom jag varit mammaledig ett tag tänkte jag att något nytt kanske hade dykt upp i vårt arkiv med bilder från våra projekt. Och något nytt hade mycket riktigt dykt upp; hönsrumpor.  


Fotografen, Matilda Häggqvist, var på fältresa i Kisumu med sin skolklass som har samarbete med Erikshjälpen. Hennes mamma är en kollega till mig och hon kom i dag med förklaringen till varför alla höll hönsen med rumpan framåt – hönsen var mycket lugnare då.

Ibland har vi en bild eller ett budskap vi vill förmedla. Men verkligheten ser annorlunda ut. Och då får vi anpassa oss. Jag hittade en annan bild sen, på en liten pojke som höll en höna, åt ”rätt” håll. Den bilden är också sann. Men kanske speglar bilden på rumporna verkligheten lite bättre. Den där verkligheten som inte alltid är så snygg. Men i det här fallet rätt kul! 

Bröllopsfölje i Bineka

Praktikant Rebecca Lindmark bloggar:

Efter nästan fyra månader i Indien där jag befinner mig som praktikant för Erikshjälpen har jag varit med om mycket. Jag har fotograferat så mycket som jag bara kan och betraktat var och en av mina bilder som värdefulla berättelser. Därför blev jag extra glad när vi en dag med vår jeep passerade ett bröllopsfölje på vår väg ut till en av byarna. Jag hade inte tänkt ta med kameran den dagen, det blir så mycket jobb och den är så tung, hade jag tänkt i min enfald när jag packade väskan. I sista sekund ångrade jag mig och tog med kameran i alla fall, trots att den kändes som en tegelsten på höger axel. Vi stannade jeepen och jag frågade brudparet med följe om jag fick lov att ta några foton.

Brudgummen nickande och följet stannade upp. Jag fotograferade i all min iver och långsamt började de röra på sig igen. Det var en vacker syn, brudgummen iklädd gräddvit kostym och bruden en djupröd glittrande sari. Paret var omgärdat av släktingar och eftersom brudens ansikte var täckt av sarin bad jag om att få ta ett porträtt på henne. Det ansiktsuttryck som mötte mig kommer jag aldrig att glömma och det var i mångt och mycket en utmärglad trött sorg i blicken. Kvinnan var säkert runt 16 år och som många andra var hon på väg att bli bortgift till en något äldre man. Jag tog några snabba bilder, fortfarande i chock efter den syn som mötte mig. Bilderna talar sitt eget språk, och det är nog och förblir de viktigaste bilder jag någonsin tagit.


Bild x 3 : Bröllopsfölje

Tid

Otto Jern, hemkommen praktikant från Mbarara, Uganda

Tid är ett begrepp som alla berörs av varje sekund. Men vad är tid egentligen?
I Sverige, är tid för mig, ofta ett stressmoment. Ibland måste man vara snabb mellan två möten eftersom tiden inte räcker till. Det är också vanligt att man tvingas tacka nej till olika saker, för att tiden helt enkelt inte räcker till. Hur ofta tänker man inte, ”om jag ändå hade tid till detta.” Man önskar något som är svårt att få.

För några månader sedan åkte jag till Uganda. Jag lämnade de svenska skogarna, snö, stress, älgar och blodpudding. Jag är numera praktikant på ett rehabiliteringscenter för tidigare gatubarn. Första veckan på centret var en riktigt utmanande tid. Vi skulle ha en fredagssamling innan skolan började. Den skulle starta klockan åtta. Jag och min praktikantkompis Andreas var på plats fem minuter före utsatt tid. Vi insåg att vi var först på plats. Tiden gick och efter trettio minuter bestämde vi oss för att gå och försäkra oss om att tiden vi hade blivit tilldelade var korrekt. Det var den. Vår handledare lade till en liten detalj bara.

”Ni behöver inte vara i tid.” Det började gro en konstig känsla i mitt huvud. Det var säkert bara en engångsföreteelse. Men ack så fel jag hade. Dagarna som följde var likadana. För varje gång jag kollade på klockan och insåg att ingen var i tid, började huvudvärken sakta komma. Jag fick förklarat för mig att i Uganda tar man det, ”mpola mpola”, vilket betyder sakta eller långsamt. Jag tog ett beslut för min hälsas skull, jag tog av mig klockan. Den gav ju bara huvudvärk. Det tog ca en månad innan den var på igen. Om sanningen ska fram så hade jag inte trott att ”mpola mpola” skulle ge ett sådant positivt resultat på mig. Förutom att jag hade fixat den tydliga ”bonnabränna” klockan gett efter sig, så trivs jag nu väldigt bra med att ta allting lite lugnare. Jag har slappnat av och känner mig avstressad.

Vad kan jag då dra för slutsats av detta? Det finns andra saker man kan värdera än tid, som exempelvis hälsan. Jag har lärt mig att man ibland måste tillåta sig ta det ”mpola mpola”. Vi har ju trots allt bara en viss tid här på jorden. Hur ska vi använda den?

Otto Jern

Motion är viktigt

Praktikant Andreas Yngvesson, bloggar:
Varje termin hålls en idrottstävling för alla skolor i Mbararadistriktet i sydvästa Uganda. Förra terminen hölls en stor fotbollscup, denna termin står friidrott på schemat. Men det är inte alltid så lätt med materialet, man får helt enkelt jobba med det som finns till hands. Till exempel häcklöpning, har man inte stålhäckar så får man jobba med mänskliga häckar istället, som här på Adullam Primary School i Rwobuyenje-trakten i Mbarara.

Förberedelserna är i full gång och jag, praktikant för Erikshjälpen, är instiftad som en av idrottslärarna. Jag har bland annat hunnit träna dem i stafettlöpning och kortdistanslöpning men jag blev innerligt imponerad av mina lärarkollegors kreativitet när de arrangerade de mänskliga häckarna. En skoldag här börjar kl 7.30 varje morgon och slutar 17.00. En väldigt lång dag, därför blir barnen alltid glada när det är dags för idrott. Idrott är motivation.

För Bruce, 13 år, är terminstävlingarna väldigt viktiga. I förra årets fotbollstävling var han en av de bästa fotbollsspelarna i Mbararadistriktet och gick vidare till den större tävlingen i Masaka. Något som han själv och Adullam Primary School är väldigt stolta över och hoppas att de ska få uppleva igen denna termins friidrottstävling.



Andreas Ygvesson

Medical camp

Praktikant, Rebecca Lindmark bloggar om hälsa i Indien.

En del av Erikshjälpens arbete i Indien är att förbättra hälsan och skapa en större medvetenhet kring hälsa och hygienfrågor i de olika byarna. Därför arrangeras så kallade medical camps och idag har jag deltagit vid ett sådant i byn Lulka, några kilometer söder om staden Bhopal. Just nu sker stora förändringar i klimatet, vilket medför sjukdomar för byborna. Vanligtvis är det insektsbett som blivit infekterade men i byarna råder även stor brist på näringsrik kost, vilket medför vitaminbrist. Därför består mycket av Erikshjälpens arbetet i att skapa en större kostmedvetenhet och informera om hur de kan arbeta förebyggande för att undvika spridningsrisker av vissa sjukdomar som exempelvis TBC. Vi besökte även en flicka som insjuknat i just TBC. Projektpersonalen försökte övertyga hennes föräldrar om att få ta med henne till sjukhuset.

Många gånger har byborna sina egna ritualer och metoder för att bota sjukdomar, vilket ofta medför att patienten blir mycket sämre. Föräldrarna lovade dock att projektpersonalen fick lov att ta henne till sjukhuset, där hon senare fick vård och mediciner. Det kändes väldigt intressant och lärorikt att få delta och många gånger slog det mig hur många av dessa sjukdomar som knappt existerar i Sverige på grund av vår välfärd och närhet till sjukvård. Trots att jag tycker att Sverige är grått, kallt och mörkt och nästan olidligt hälften av året har vi i mångt och mycket en välfungerande och fantastisk sjukvård.

Bild x 2: Medical camp i Lulka, foto och text av Rebecca Lindmark

En hemgjord gitarr och en vattendunk

Film: Sång om utbildning, Malawi

På filmen ser ni en familj som via Erikshjälpens arbete i Malawi fått möjlighet att anlägga en kompostodling. Med hjälp av nya vattenbesparande odlingsmetoder har familjen nu möjlighet att odla grönsaker året runt trots att området är mycket torrt. Grönsakerna från odlingen använder familjen för att ge barnen en näringsrik och varierad kost. De grönsaker som blir över säljs för att ge en liten inkomst som kan användas för barnens skolgång.

På en hemmasnickrad gitarr och en vattendunk framför familjen en sång om varför det är så viktigt med utbildning.