”Gör de cyklar i Burkina Faso?”

Vad skönt med nån som visar att världen faktiskt går framåt, säger en lärare. Andelen barn i skolan nu och för tio år sedan är ett bra exempel på vad som händer när länder fokuserar på ett problem.

I torsdags var det FN-dagen och många skolor har haft temavecka om barns rättigheter eller om barn i världen. Några lär sig att FN grundades 1945 och andra om innehållet i barnkonventionen. Veckans tema ur mitt perspektiv var barns vardag och rättigheter i Burkina Faso. Och tänk: Barn i Sverige och Burkina Faso har samma rättigheter! Det är inte självklart för barn i Sverige. Har jag märkt.

”Hur gör de cyklar där?” ”När börjar man skolan?” ”Vad leker de för lekar?” ”Jag pratar också ett språk i skolan och ett annat hemma.” Alla har sina funderingar. Och svaren finns inte alltid. Som tur är har elever i Burkina skickat med vad de tycker är viktigt och vad de gillar. Det blir tydligt att det finns stora skillnader men också att människor är så lika.

– Jag skulle nog kunna bo där, säger någon elev. Då handlar det om en del av världen där många av rättigheterna inte är självklara. Och det är dålig täckning och ingen ström i byn. Där barnen hämtar vatten. Men på något sätt kan en del barn se bortanför det yttre och istället se människorna – och då kan man känna sig hemma på många platser.

Ruth är fem år och hivsmittad

Flickan på bilden heter Ruth, är fem år och hivsmittad. Hon kommer till mötet med Hiv/Aids stödgruppen tillsammans med sin mormor då båda hennes föräldrar är avlidna.

 

För tre år sedan kom Ruth till det statliga sjukhuset i Maluvane. Sjuksköterskan Candide berättar att hon då var i mycket dåligt skick och i akut behov av både mat och medicin. Via sjukhuset fick Ruth medicin men för att klara behandlingen kopplades även Erikshjälpens projekt in för att bidra med näringsstöd. Vid mitt besök i Maluvane mår Ruth bra, med hjälp av medicinering och extra näring har hon fått tillbaka energi och hälsa. Hon bär givetvis fortfarande på hiv infektionen men har fått en möjlighet att trots det leva!

 

Tillsammans med organisationen CMA arbetar Erikshjälpen med ett Hiv/Aids projekt i Vilanculosdistriktet, Mocambique. Via lokala stödgrupper arbetar Erikshjälpen för att på olika sätt stödja de hiv-smittade i området. Idag har alla smittade fria bromsmediciner via de statliga sjukhusen, men för att få avsedd effekt krävs ett ökat näringsintag vilket ofta är ett stort problem. Via stödgrupperna får de mest utsatta näringsstöd (Epap) under begränsad period och därefter hjälp till gemensam odling av olika grödor. Om bromsmedicinerna kompletteras med en varierad och bra kost har även de som är smittade en möjlighet att leva ett relativt normalt liv.

 

När jag besökte Maluvane hörde jag direkt Ruths härliga skratt, den lilla flickan formligen bubblade av skratt. Varken jag eller de övriga medlemmarna i hiv/aids stödgruppen kunde låta bli att ryckas med och efter en stund skrattade vi alla tillsammans.

Trots en fruktansvärd sjukdom och livssituation så har Ruth fått möjligheten att skratta och vara ett barn.

 

För att skydda barnets identitet har vi i inlägget använt oss av ett fingerat namn.

 

Cyklonen Phailins framfart i Indien

Med vindhastigheter på uppemot 60 m/sek och stora regnmängder drog cyklonen Phailin in över Indiens östra kust den 12 oktober. I stormens spår konstaterar myndigheterna i Odisha (Orissa) enorma skador på infrastruktur, skador på fler än 400 000 bostäder och att totalt 13,2 miljoner människor i distriktet på något sätt berörs av skadorna efter Phailin.

Mitt i katastrofens elände finns det även positiva nyheter. Trots att indiska myndigheterna aldrig tidigare uppmätt högre vindhastigheter är antalet dödsfall lågt, enligt tillgängliga rapporter färre än 100. När Indiens östkust 1999 drabbades av en liknande cyklon miste ca 8 000 människor livet. Den stora skillnaden mot tidigare cykloner är att indiska staten denna gång genomförde en massiv evakuering av ca 900 000 människor dagarna innan Phailin nådde kusten.

Trots det relativt låga antalet dödsfall i första skedet så är faran på intet sätt över för de drabbade. Kraftiga regn med stor risk för översvämningar riskerar att förvärra läget ytterligare för en redan mycket utsatt befolkning.

Direkt efter katastrofen startade myndigheterna och NGOs arbetet med koordinering av akuta humanitära insatser. Då både bostäder, förråd och skörd i många fall är total förstört behövs nu både akut hjälp i form av mat, vatten och andra förnödenheter. På lite längre sikt måste de drabbade även få stöd och hjälp till långsiktig återuppbyggnad av samhället.

Via partnerorganisationen EFICOR är Erikshjälpen med och finansierar akut hjälp till 2 000 familjer i delstaten Odisha.

Finns det utsatta barn i Sverige?

Man kan tänka att barn i Sverige har det ganska bra. Jämförelsevis. För det finns barn på vår jord som svälter, som inte har tillgång till rent vatten, som är föräldralösa och tvingas att ta hand om sig själv och sina syskon redan vid fyraårs-ålder och barn som inte går i skolan för att de måste arbeta.

Nyligen på en barnrättskonferens som jag var på så beskrev Fredrik Malmberg, vår barnombudsman, detta förhållande på ett bra sätt. Innan han var barnombudsman hade han nämligen arbetat internationellt med barns rättigheter. Frågor han fick när han antog sitt nya uppdrag i Sverige var just detta med jämförelsen och kontrasten kring barns rättigheter världen över. Barn i Sverige har det väl inte dåligt om man jämför med barn i slummen i Calcutta?

Dessa frågor är inte konstiga när man jämför rakt av.

MEN Malmberg menade att känslan för ett barn som blivit utsatt för övergrepp är likadan, oavsett var den personen befinner sig. För det enskilda barnet är tragedin och känslan av utsatthet lika fruktansvärd. Så även om det skiljer sig markant vilka resurser som finns tillgängliga är det viktigt att arbeta för att det enskilda barnet ska få hjälp. Oavsett om det är i Indien eller Sverige.
I Sverige finns nioåringar som får vara mamma till sin mamma och som lagar mat och som aldrig vågar ta med kompisar hem för att mamma dricker. Här finns barn som varje dag går till skolan livrädda för att familjens hemlighet – att pappa sitter i fängelse – ska komma ut. Som somnar varje natt med pappas hårda knytnävsslag mot mamma mage på näthinnan. Här lever barn som drabbats av allvarliga sjukdomar och som inte kommer att klara sig. Och här finns barn som tvingats lämna sitt land och vänner och nu lever i ett samhälle som de inte förstår och med föräldrar som mår sämre och sämre och som nästan aldrig går ut.

Att barn lever under oacceptabla omständigheter runt om i världen fråntar oss inte skyldigheten att göra insatser för de barn i Sverige som lever i utsatthet. Alla barn är värda insatser som förbättrar deras tillvaro. Var de än befinner sig.

”Jag är registrerad”

”Jag tyckte det var kränkande på ett sätt, för alla på min skola pratar om det. Det är inte så kul för mig… Jag har inte ens velat gå i skolan för detta. Jag vill inte att folk ska ta upp det och när jag hört att Romer står i register och varför –jag kan inte svara på det, för jag vet inte varför.” Jasmina Nikolic – skolungdom i Malmö som misstänker att hon finns med i registret.

För någon dag sedan visade SVT en dokumentär där svenska romer berättar om sina känslor kring den så omtalade registreringen. Att göra en sådan här dokumentär och att välja att låta de unga rösterna genomgående vara ledande genom filmen, det är för mig mycket intressant. Att få lyssna till så kloka och ödmjuka ungdomar, det ger mig respekt.

I mina tankar kan jag inte låta bli att se alla de många unga med romsk etnicitet jag mött i andra delar av Europa som från unga år fått lära sig vad det innebär att inte vara önskad av samhället. Så viktigt det är att vi inte slutar att bry oss när den värsta mediaboomen har lagt sig efter skandalen med registreringen i Sverige. Så viktigt det är att fortsätta ge våra unga svenska romer möjlighet att få komma till tals och bli lyssnade till. Och, så viktigt det är att vi fortsätter lyssna in röster från etniska minoriteter i våra andra Europeiska grannländer, inte minst de ungas röster.

”Jag är registrerad” på Svtplay
http://www.svtplay.se/video/1531400/jag-ar-registrerad

I en träeka mitt ute på Victoriasjön

Mitt ute på Victoriasjön öppnar sig himlen och det formligen öser ner. Jag hittar några flytvästar som jag försöker kura ihop mig under. Det finns ingen annan plats att söka skydd, i den mycket enkla träekan. Jag ber en stilla bön att det inte ska börja åska i alla fall. Det gör det inte. Vi är på väg till Bussi Island i Uganda för att besöka barn och deras föräldrar, och nås av starka berättelser.

På den här helt underbart tropiska ön med cirka 20 000 öbor är fattigdomen och den fruktade sjukdomen aids väl utbredd. Många är drabbade men tillgången till sjukvård är mycket begränsad. Männen försörjer sig genom fiske, men får minimala dagsinkomster. Alkoholmissbruk är vanligt. Kvinnorna odlar, men ofta med outvecklade metoder och många har inte kunskapen om hur man odlar ananas eller hur de ska prissätta. De flesta är analfabeter och kan man varken läsa eller skriva är det lätt att man blir lurad.

Vi besöker en skola som Erikshjälpen grundat och nu stödjer. På skolan går 370 elever mellan 3-15 år. De yngsta går i förskolan.

Jag träffar en pappa som heter Steven. Han är HIV-positiv, liksom mamman. Även en av sönerna har viruset. Det är rörande att höra dem berätta om sin livssituation och hur de ändå väljer att lyfta fram allt som är positivt. Steven berättar hur tacksam han är för den nya skolan och hur kvaliteten på undervisningen nu är så mycket bättre än tidigare. Något som även spillt över på andra skolor på ön. Steven tycker barnen lär sig nya saker varje dag och är glad för att de inte längre behöver gå så långt för att komma till skolan.

Jag möter Davis, en av sönerna. Han är 10 år och har ett härligt leende. Han berättar för mig att han gillar att gå i skolan och drömmer om att bli pilot.

Innan jag lämnar ön hinner jag med ett snabbt ”toalettbesök”. Och tro mig, det går snabbt. Det är ungefär som att fickparkera i en telefonkiosk. Golvet är av cement och där finns ett hål man ska stå över. Väggarna är trånga och jag räknar till tio spindlar i hörnen. Jag hoppas att de inte är giftiga.

Jag sätter mig i båten igen och börjar färden över mot fastlandet igen. Just den här båten har Erikshjälpen sponsrat, får jag berättat för mig, för att lokalbefolkningen ska slippa betala den dyra avgiften varje gång de ska ta sig över till fastlandet och sälja sin grödor.

Det är förstås många känslor att bearbeta efter ö-besöket. Men mest känner jag ändå hopp då jag vet att bra utbildning är en nyckel till en bättre framtid.

Skorna på fel fot

Det passar sig inte riktigt att bryta ihop. Jag inser det, så jag får vända mig om och bita ihop. Den lilla killen som klättrar uppför backen är fem år gammal. Men han är liten till växten och jag tänker att han är lika stor som min fyraåring hemma.

Jag befinner mig på en ”lad fill site”, en dumpningsplats eller soptipp för gammalt byggmaterial, i Arad i Rumänien. Här har romska familjer skapat sig hem av rester från byggmaterialen, tegelstenar, lera, linoleummattor, träbitar och plåt. De som kan livnär sig på att samla skrot och sälja. En populär syssla är att elda bildäck för att få ut trådarna i däcken, och sedan sälja dem. Marken är svart på flera ställen och det luktar en blandning av sopor och bränt gummi.

Julia från organisationen Networks har jobbat här i cirka två år. De försöker hjälpa familjerna med saker som att fixa sina papper så att de kan få sjukvård. Hon känner alla familjerna, alla barnen. Den lilla killen kommer upp till oss där vi står och ser ut över soptippen. Han är lite blyg för oss och kryper in i Julias famn. Han pekar mot en vit barrack en bit bort och säger ”jag går där, på er förskola. Det är jätteroligt.”

– Det här är min lilla stjärna, säger Julia om pojken. Sen han var två år gammal har han alltid satt skorna på fel fot – jag kan inte förstå varför, berättar hon. Det är då det nästan brister. Min fyraåring har också alltid skorna på fel fot.

Begreppet ”det kunde varit jag” har en annan innebörd för mig i dag än vad det hade innan jag åkte ner hit.


Bilden är tagen på fotograf Bengt Öbergs kamera. Bengt fångar ögonblicken här i Rumänien. Ni kommer få ser mer av hans bilder, bland annat i nästa nummer av tidningen.

Att springa – för livet!

I maj 2014 står ett helt gäng anmälda ”Erikshjälpslöpare” på startbanan för att springa det 35:e Göteborgsvarvet i ordningen. Jag anmälde mig för några månader sedan och var i valet och kvalet om jag skulle våga mig på 2,1 mil. Vid närmare tanke att man springer för en god sak och tillsammans med sina arbetskamrater, frivilliga och vänner och bekanta som vill representera Erikshjälpen, tvekade jag inte en sekund! Vilken händelse! Vilken upplevelse! Den teamkänslan kommer slå det mesta.

Nu när Världens Barn-insamlingen är i full gång finns det massvis av möjligheter att springa, gå eller jogga sig igenom ett lopp och samtidigt göra skillnad. I Jönköping till exempel, kan man om man är morgonpigg ta sig runt Munksjön mellan 07.00-08.00 på fredag morgon. Det är Sveriges Radio som ordnar loppet och hela startavgiften går till Världens Barn. Det är något magiskt med att prestera för en god sak, inte bara för hälsans och upplevelsens skull, utan för något utöver det vanliga. Man blir stolt som motionär!

(Det finns fortfarande några startplatser kvar till Göteborgsvarvet 2014, tveka inte om du är sugen på att hänga med oss och springa som en ”Erikshjälpslöpare”!)

Anmäl dig som Erikshjälpenlöpare här
Göteborgsvarvets hemsida

All Världens alla Barn

Vet du vad insamlingen Världens Barn är? Om du ser något orange på stan de närmaste veckorna, så har det antagligen med det att göra. Det är femtonde gången insamlingen hålls. Första året var 1997, och Erikshjälpen var med då och vid flertalet insamlingar sedan dess. Sedan starten har vi bidragit med över 14 miljoner kronor. Och det är tack vare kunder och personal i våra butiker som det har varit möjligt.

På lördag skänker Erikshjälpen Second Hand dagskassor till Världens Barn. Tusentals volontärer arbetar tillsammans med anställda i våra butiker för att fylla på med varor, ta hand om kunder och göra en extra trevlig dag att handla på i våra butiker.

Jag vill rikta ett tack till alla er – och även till alla er som är kunder i våra butiker. Ni bidrar till barns rätt till skola, trygghet, rätt att yttra sina åsikter, till att ha ett hem och en familj och en framtid värd namnet.

Stort tack.

Bent Swerlander
Generalsekreterare
Erikshjälpen

Man vill bli glad!

I morse var det sol under molnen så de var alldeles rosa. Då blir det en fin morgon. Nåt att bli glad över. Och igår ägnade jag kvällen åt att prata engelska med elvaåringen. Och det var värst vad hon kunde jämfört med i våras. Nåt att bli glad över. Förberedde en föreläsning och tog fram siffror från Burkina Faso. 1999 gick 33 % av barnen i skolan. 2009 gick 60 % i skolan. Vilken utveckling på 10 år. Nåt att bli glad över.

Jag vet att det kommer en mulen dag, att dottern inte vet att lök heter onion och att ett stort antal barn ännu inte fått chans till utbildning. Men jag väljer att vara glad över det som går framåt. Och fortsätter att vara med och arbeta för det som behöver bli bättre. Idag är det ett lektionsförslag om ”Barns rätt att skyddas från skadligt arbete” som ska bli klart. Ett ämne att bli upprörd över. Men i takt med att kravet på utbildning och skydd för alla barn ökar så ökar trycket på samhället att lösa de bakomliggande orsakerna till att barn tvingas arbeta. Och det är också något att vara glad över!