Föräldrar ger barnen rätt



Jag sitter i ett trångt klassrum, mitt på dagen, i byn Ouangou, Benin. Det är möte för föräldraföreningen. De diskuterar barns rätt att gå i skolan, något som vi kan tycka är helt självklart. Men när familjen kämpar för sin överlevnad, och varje krona räknas, är det lätt hänt att barnen måste jobba i stället. Och kulturella företeelser, som tvångsgiftermål och synen på flickor och kvinnor. gör också sitt till. Det var härligt att få höra att synen har förändrats i dessa föräldraföreningar.

En bit in i mötet berättar en förälder:
– Förr sa vi ”att ge en flicka utbildning är som att kasta ut pengarna genom fönstret”. Men synsättet har förändrats. Det var intressant att höra dem resonera. De menade bland annat att de som föräldrar inte har rätt att bestämma om barnet ska arbeta för familjens försörjning eller om det ska gå i skolan – det är alla barns rätt att gå i skolan, och därför inte upp till föräldrarna att bestämma.

Genom vår samarbetspartner i Benin arbetar vi för att fler barn ska få gå i skolan. Vi arbetar för att påverka attityder men även för att stötta föräldrar med försörjningsmetoder, så att pengar inte blir det som hindrar att låta barnen få en utbildning. Bland annat kan familjerna få får eller getter.

Att så många föräldrar samlas på mötet visar också att skolan är viktig, inte bara för barnen utan som en samlingspunkt i byn. En annan förälder berättar:
– Det jag inte kunnat göra – det ska jag göra allt för att mitt barn ska kunna få göra.
En förändrad värld där barns drömmar får liv. Det är det vi strävar efter.

90 % av barnen i fattiga länder som har ett funktionshinder går inte i skolan

Att över 90 % av världens barn går i grundskola är ingen nyhet. Världen har blivit bättre. Och huvudorsaken till bristande skolgång är brist på skolor i närområdet. Det är en ekonomisk fråga. Men efter några dagar med föreläsningar så kvarstår några nya siffror: 90 % av de barn i fattiga länder som har ett funktionshinder går inte i skolan. Ibland krävs resurser som kanske saknas men det handlar väldigt mycket om attityder:

Först tänker jag på en skola i Moldavien som byggde en ramp för att rullstolen skulle komma in i skolan. Och på läraren, som tyckte det var helt Ok att killen gick i klassen, med en assistent som stöd. Så nytänkande så att man hade studiebesök från hela landet.

Sedan minns jag ett möte med Nasim. En mulen dag på floden Jammuna. Jag skulle ta mig från en skola till en annan. Vi väntar vid stranden på en båtman och så kommer en man och hans son med en ”loka”, en sorts eka. Eftersom Nasim är 8 år så undrar min guide (ansvarig för skolor hos vår partnerorganisation) om inte pojken skulle vara i skolan. Nasim skakar på huvudet och pappa berättar att han ville det men Nasim kan inte prata. Då sa läraren att han inte kunde gå i skolan. Men Nasim har gått i skola där de bodde tidigare och visar oss att han skriver bra.

Nasims pappa driver fram sin båt genom strömmarna. På en lerig udde får vi hoppa av en sväng för att han ska orka få runt båten. När vi sedan kliver iland på en större ö där det står några kvinnor böjda över de gröna risfälten är Nasims pappa nöjd. Min guide/skolchefen har lovat prata med läraren på skolan och förklarar för mig att man inte kan stänga ute barn från skolan bara för att de inte kan göra exakt som de flesta andra barn.

Barn med olika funktionsnedsättningar går i skola överallt i världen. Siffrorna visar att det finns geografiska områden där det är stora behov av insatser. Både med attitydförändring, kunskap och ekonomiskt stöd. Samtidigt kan det inte vara så svårt. För det är inte så väldigt många vuxna som vetat om att alla barn har rätt till utbildning. Det vet nästa generation – som lärt sig det i skolan.

Hjältar finns överallt

I ett litet hus i staden Alesd, Rumänien, bor Elena. Hon är 44 år gammal och har, liksom många andra, flyttat hit till området för att försörja sig på att sälja skrot och skräp från dumpningsplatsen som ligger intill. Det ger inte mycket pengar. Svullnaderna hon har på sina ben och armar har hon inte råd att köpa salva mot. Vi sitter en stund i det ena av husets två rum och sjunger tillsammans. O, store Gud. Olika språk, olika liv – samma sång.

Elena och hennes man har inga egna barn. De har tagit hand om en flicka, som nu är 16 år och redan har gift sig. Så nu tar de hand om en annan liten tjej.
– Det är bra när man kan göra gott, säger Elena.

Elenas man jobbar tillfälligt som byggnadsarbetare. Och kanske skulle de kunna få det lite bättre om de behöll de pengar han tjänar själva. I stället väljer de att ta hand om barn som på något sätt förlorat sitt eget hem eller sin familj.

Elena är en hjälte i mina ögon. Organisationen Networks, med alla deras volontärer, som jobbar för att Elena och hennes grannar i området ska få det bättre – de är hjältar. Som svenska Julia som bott i Rumänien i fem år nu. Ni kan läsa mer om henne och arbetet i vår senaste tidning.

Alla ni som gett ett bidrag till insatserna efter tyfonen i Filippinerna. Ni är hjältar. Alla ni som virkat hjärtan och skänkt till vår julinsamling – ni är storslagna hjältar. Det kanske inte känns så, där i soffan med korgen av restgarn i knät – men det är ni! Och alla ni som sedan köper dessa hjärtan för att ge bort i julklapp, och samtidigt stödja arbetet för barns rätt till trygghet och skydd. Ni är hjältar som hjälper hjältar som Elena. Arbetet i Arad är ett av de arbeten som jobbar just för skydd och trygghet. Så tack alla hjältar, som finns överallt!

Foto: Bengt Öberg

Vad händer sen?


Läste just en rapport från en samarbetsorganisation i Filippinerna som berättar om några barn som i sista stund räddas och dras upp ur vattnet som håller på att svepa dem med sig. Hur reagerar ett litet barn som är med om en sådan sak? Eller ett barn som har kommit bort från sin familj och som inte har en aning om ifall deras föräldrar och syskon lever? Just nu är det tusentals barn som befinner sig i den situationen i Filippinerna. Förutom det allra mest nödvändiga för överlevnaden som mat, vatten, mediciner och tak över huvudet så är det ett antal saker som är oerhört viktiga för att ett barn ska klara av en sådan situation.

Skydd. I en katastrof plockas det bästa och sämsta fram i människan. Det finns massor av människor som uppoffrar sig och gör sitt yttersta för att hjälpa andra. Men människor kan också bli desperata i sitt sökande efter mat, vatten och förnödenheter. Då är det lätt att barnen hamnar i kläm. Det finns tyvärr också människor som med berått mod utnyttjar situationen för att röva bort barn för olika typer av utnyttjande och trafficking. Därför behöver barn skydd, en plats där de kan känna sig säkra.

Trygghet. Att vara trygg betyder att jag har människor runt omkring mig som jag kan lita på. Att det finns möjlighet för mig träffa och leka med andra barn. Och inte minst att jag har någon som jag kan prata med om det som jag har varit med om. Det som jag har fått möjlighet att sätta ord på eller uttrycka på något annat sätt, exempelvis genom teckningar, blir mycket mindre skrämmande och lättare att hantera.

Vardag. Livet efter en katastrof kan aldrig bli helt detsamma. Men det bästa som kan hända är att det blir vardag igen. Vissa saker kommer att ta tid att återställa; det kan ta år innan barnen bor i ett vanligt hus igen. Därför blir skolan ett mycket viktigt redskap för att skapa rutiner. Där finns barnen i ett sammanhag som de känner till och får ett fast schema att hålla sig till. Att få igång skolan igen blir en av de första prioriteringarna när de allra mest grundläggande behoven fyllts.

Låt oss hjälpas åt att ge barnen skydd, trygghet och vardag!

Färger!

“Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color”

Detta är en textrad från Lalehs låt “Colors” som jag verkligen har fastnat för. För visst är det lätt att tänka att när allt är mörkt så finns det ingen färg någonstans. Det är lätt att se sig om i världen och bara se mörker och det elände som finns. Både nära oss men även långt bort. Men det finns färger! Det finns ljuspunkter!

Sida gör varje år en undersökning om svenskarnas världsbild. Senaste undersökningen från 2012 visade att utvecklingen i världen har kommit längre än vad vi svenskar tror. Det är oroväckande och förvånande att vi inte vet mer om världen idag. I mitt arbete med praktikanter är en del av förberedelserna att prata och diskutera kring dessa frågor och det skapas alltid förvåning i gruppen när vi t.ex. pratar om att 90 procent av världens barn faktiskt börjar skolan (vilket är fler än någonsin), att den förväntade medellivslängden i världen är 70 år (och den fortsätter att öka) och att nästan 90 procent av världens befolkning har tillgång till rent vatten.

Samtidigt kvarstår många utmaningar som vi måste fortsätta arbeta med. Närmare 70 miljoner barn får fortfarande inte chansen att börja skolan, även fast medellivslängden ökar så är skillnaderna mellan olika delar av världen dock stor och en stor andel av människorna på afrikanska landsbygden saknar fortfarande säker vattenförsörjning. Men om vi inte är medvetna om att det sker positiv utveckling runt om i världen, finns det en risk att vi tappar modet. Vi tänker att det ändå inte spelar någon roll, att det aldrig blir bättre ändå. Men det är fel!

Vi som arbetar med utvecklingsarbete måste bli bättre på att berätta om den förändring som faktiskt sker!

Bild: Fotograf Philip Albertson

Kenyatema på förskolan


Jag har ett roligt och spännande arbete. Jag ställs inför många utmaningar och varierade arbetsuppgifter. Men det är inte varje dag jag får förmånen att prata inför en stor grupp med fyra- och femåringar. Helt klart en rolig utmaning! Man vet liksom inte vad som ska komma upp.

Det var temavecka på sonens förskola. Den här gången hade de fyra olika länder i fokus, där Kenya var ett av länderna. Jag blev inbjuden för att jag besökte landet i början av året och fick möjligheten att berätta om hur livet är för barnen i Kenya. Vi pratade om skillnader men också om likheter och om vilda djur förstås. De hade både kloka och roliga funderingar och kommentarer.

Jag berättade om hur Erikshjälpen en gång startades, av ett barn som hette Erik, och att han ville hjälpa andra barn trots att han själv var sjuk. Då var det en pojke som sa:
– Det är inte bara Erik det är synd om. Jag har också varit sjuk. Jag har till och med kräkts!

Jag visade bilder på barn som går i skolan ute på landsbygden, på en mycket enkel massajhydda gjord av lera och vi pratade om vad som behövdes för att kunna odla. Fotosyntesen hade barnen stenkoll på! De visste att det fanns mycket sol där, men kanske inte lika mycket om bristen på vatten. Jag berättade om olika sätt hur man kunde samla upp vatten. Vi pratade också om att man tycker om olika mat och att vissa grönsaker kan smaka konstigt innan man har vant sig. Och så är det ju för barnen i Kenya också.

Jag hoppas barnen lärde sig något, själv gick jag i alla fall därifrån mycket berikad!

Ännu en tyfon

Foto: EFICOR


Under de senaste dagarna har nyheten om den fruktansvärda tyfonen Haiyan nått ut över världen. Det är fortfarande svårt för någon att ge en klar bild av förödelsen, men de första rapporterna pekar på 10 000 tals döda. Situationen är akut och därför känns det bra att katastrofen får stort utrymme i de svenska medierna.

Just nu genomförs stora insamlingar som jag hoppas kommer att ge goda resultat och lindra lidandet för de drabbade.

Men vad händer egentligen på Filippinerna just nu?
Hur kommer de insamlade medlen att användas?

Vid en katastrof sätts ofta stora delar av samhällets grundläggande infrastruktur och system ur spel. För att effektivt kunna genomföra en insats är det därför absolut nödvändigt att alla inblandade organisationer, myndigheter och målgruppen arbetar tillsammans. Gemensam planering och koordinering för alla inblandade aktörer ökar effektiviteten och säkerställer att hjälpen snabbt når ut till de värst drabbade. När den akuta krisen är över och medierna inte längre rapporterar fortsätter arbetet med att långsiktigt förbättra områdets motståndskraft mot framtida katastrofer.

För att ge en bild av vad som just nu händer på Filippinerna tänkte jag berätta hur Erikshjälpen, tillsammans med indiska organisationen EFICOR, arbetade efter cyklonen Phailins framfart i Indien, som drabbade den östra kusten för bara en månad sen. Då biståndsorganisationernas arbete vid katastrofer styrs av internationella riktlinjer kommer insatserna till stöd för de som drabbats av Haiyan att genomföras på ett liknande sätt.

Med vindhastigheter på uppemot 60 m/sek och stora regnmängder drog cyklonen Phailin in över Indiens östra kust den 12 oktober 2013. En massiv evakuering av närmare 1 miljon människor innebar att antalet dödsfall minimerades. Men i stormens spår konstaterade myndigheterna i Odisha enorma skador på infrastruktur, skador på fler än 400 000 bostäder och att totalt 13,2 miljoner människor i distriktet på något sätt berörs av skadorna efter Phailin.

Ett team från EFICOR reste till Odisha redan innan cyklonen nådde land för att på plats kunna delta i övergripande koordinering och planering tillsammans med delstatsmyndigheterna och andra biståndorganisationer. Varje organisation tilldelades ett område för vidare behovsbedömning och senare genomförande av katastrofinsats.

Efter två dagars möte reste teamet från EFICOR ut för en mer omfattande bedömning av situationen i Ganjam district. Under tre dagar besökte teamet sju byar, träffade ansvariga myndigheter på distriktsnivå och planerade hur insatsen skulle genomföras.

Den 18 oktober skickade EFICOR ansökan och budget för den första fasen av insatsen till Erikshjälpen. Med grund i EFICORs egna analys av situationen föreslogs en insats för akut nödhjälp till 2000 familjer i Ganjam distriktet. Insatsen innefattade mat och förnödenheter för att överbrygga den akuta situation som drabbat ett stort antal familjer. Efter godkännande från Erikshjälpen och övriga finansiärer påbörjades insatsen omgående.

Under hela insatsen för akut nödhjälp fortsätter EFICOR att vara delaktiga i olika koordineringsmöten på delstats och distriktsnivå. Då stora delar av samhällstrukturerna fallerar vid katastrofer är det av yttersta vikt att alla genomförande organisationer och myndigheter arbetar tätt tillsammans. Mötena säkerställer att man inte missar några områden och man minskar även risken för duplicering av arbetet.

Några veckor efter katastrofen påbörjade EFICOR tillsammans med befolkningen i de berörda byarna planering för en återuppbyggnadsinsats. När det akuta behovet av mat och förnödenheter har mättats vill vi även vara med och arbeta för en normalisering av situationen.

I detta fall önskade byborna stöd för att själva kunna återställa en del av skadorna efter cyklonen. EFICOR föreslog ett program som innebär att målgruppen får ersättning för att själva reparera vägar, fiskeredskap och rensa de vattenansamlingar som snabbt kan bli en grogrund för sjukdomar. Via detta program får målgruppen en inkomst samtidigt som en del av infrastrukturen i byarna återställs. Indiska myndigheter har lovat att ge stöd till återuppbyggnad av bostäder och denna komponent täcks därmed inte av EFICOR/Erikshjälpen.

Denna andra fas av arbetet kommer att pågå under perioden december 2013-mars 2014.

Under genomförandet av insatsens andra fas kommer en djupare analys av områdets motståndskraft mot katastrofer att genomföras tillsammans med målgrupp och andra aktörer. Efter mars 2014 kommer en mer långsiktig insats påbörjas för att säkerställa att området har förutsättningar att hantera kommande katastrofer på ett bättre sätt.

Med detta blogginlägg har jag utifrån exemplet i Indien försökt beskriva hur vi som biståndsorganisationer arbetar när en katastrof inträffat. Även om koordinering och planering tar tid och resurser så är dessa element en absolut förutsättning för att kunna ge bästa möjliga stöd i en situation där många av samhällets grundläggande funktioner är satta ur spel.

Vid insatsen efter katastrofen i Indien användes 8 % av budgeten för administration.

Ska vi dela klädstreck?


För närmare tre år sedan flyttade vi från Nyköping till BounTai. Vi lämnade ett välordnat svenskt småstadsliv för att bo i en laotisk bergsby utan vare sig el eller rinnande vatten. Självklart var skillnaderna stora, men det som slog oss allra mest var kanske ändå gemenskapen i byn och vad det innebar att leva i en ”kollektiv kultur”. Så fort vi öppnade dörren på morgonen kom det barn som ville leka med vår ett-åring (så var det ju aldrig i Nyköping). När grannen fångade en orm fick alla smaka och när någon drabbades av sorg grät hela kvarteret.

Vi hade som sagt inget eget vatten inomhus. Däremot rann det en liten bäck en bit nerför backen där man kunde duscha, diska och tvätta. Tillsammans, såklart. Tvättlina fanns inte heller, men det bestämde vi oss för att bygga en omgående, till allmänhetens stora förtjusning. Nästa morgon så upptäckte jag dock att ”mitt” klädstreck redan var ockuperat. Där hängde redan ett rejält urval av kvarterets alla urtvättade t-shirtar och kjolar. Samma sak hände när vi byggde en liten vattentank och satte upp stuprännor för att samla upp ”vårt” regnvatten. Perfekt, tänkte grannarna. Innan
vi vaknade fanns det ibland inte en droppe kvar. Frustrerande? Ja, lite. Och visst fanns det tillfällen när vi ville bygga staket och köpa hänglås. Men jag måste faktiskt säga att jag tycker att det varit betydligt konstigare att återvända till en kultur med tunga ytterdörrar och fördragna gardiner, än det var att lämna den.

Migrationsverket meddelade för ett litet tag sedan att antalet asylsökande i Sverige beräknas bli färre än förväntat under 2013 och 2014. Själva behoven av asyl har dock inte minskat. Däremot har vi gjort det svårare för människor att komma hit. Det är dock inte bara EU:s yttre gränser som är hårt kontrollerade. Våra privata sfärer är också tydligt avgränsade. Häromdagen klättrade vår treåring över stenmuren till grannen och jag hann precis fånga honom innan han klev upp på deras altan. ”Är de inte snälla?” frågade han, när jag förklarade att han skulle stanna på vår tomt. Han är ju van vid att man kan gå in till folk nästan hursomhelst.

Sverige är ju ett av världens mest individualistiska samhällen. Vi har flest ensamhushåll i hela Europa och på mataffärerna har vi hela diskar med portionsförpackade lunchalternativ. Inte en enda kotte har försökt hänga tvätt på linan utanför vårt hus sen vi flyttade in!

Livet är ju verkligen inte bara till för att ”levas”, utan för att delas. Detta är en sanning som slagit oss med ännu större allvar sedan vi kommit hem. Om det inte delas så levs det inte heller. Inte riktigt bra i alla fall. Livets allra mest grundläggande enheter, cellerna, uppstår ju till och med genom att befintliga celler delas. Kanske är det också därför vi har så lite livslust bakom våra hårt bevakade gränser, i våra smålägenheter och inglasade kuvöser? Att dela och delas är inte helt smärtfritt. Men vi behöver ge för att själva kunna växa också. Det är betydligt saligare att ge än att bara spara. Det finns en livsdödande snålhet som man kan se på såväl biståndspolitisk som privat nivå i Sverige idag. Den tror jag att vi behöver akta oss noga för! Om mina fattiga laotiska grannar kan dela med sig av sina tomater och papayafrukter utan att oroa sig för sin egen välfärd, då måste jag våga dela med mig av det jag har. Annars blir jag oändligt mycket fattigare än vad de är. Våga dela, våga leva – och välkommen att hänga tvätten på min lina! Det är så sorgligt ensamt där nuförtiden!

Vi är igång!


Tusentals virkade hjärtan från Sveriges alla hörn har trillat in till oss under de senaste månaderna. Ett otroligt engagemang som nu möjliggör att vi nu är igång med vår julklappsförsäljning!
Nu kan du köpa tre hjärtan för 150 kronor och ge bort till nära och kära i julklapp. De passar perfekt som accessoar hängandes på väskan, eller kanske som en glittrande dekoration i granen? Endast fantasin sätter gränser!

Dessa hjärtan står för mycket gott. Till exempel kan ett barn som lever på soptippen i Indien få hjälp till bättre hälsa. Extra näringsrik mat, vaccinationer, hälsokontroller, mediciner och utbildning i hur man håller sig frisk ingår i ditt köp. Gåvan bidrar även till annan hjälp åt barnen och deras familjer, med bland annat försörjning och skolgång.

För ungefär en månad sedan träffade jag Siv Karlsson från Jönköping. Hon är en av dem som virkat och bidragit med hjärtan (vad vore vi utan dessa damer!). Siv är tvärsäker på sin sak:
– ”Man vill ju givetvis vara med och bidra det lilla man kan! Alltid hjälper man någon. Många bäckar små…”

Under vår pratstund visade hon mig hur man virkar ett hjärta. För mig som inte virkar själv, var det superhäftigt att se detta lilla hjärta växa fram. Efter några minuter var det färdigt och glittrade vackert i hennes hand.

Utöver våra hjärtan kan du köpa vackra julkort eller ge en enstaka gåva till barns skydd, som utöver barnen på soptippen även kommer att gå till gatubarn i Kenya och Uganda och för att förebygga trafficking i Kambodja. Möjligheterna är många, kontakta oss så hjälper vi dig gärna!

Köp dina klappar här: http://erikshjalpen.se/stodja/gavobutik/julklappar/

I skolbänken i Benin

Ibland får man gå tillbaka till skolbänken, heter det. På min senaste resa har jag fått lära mig nya saker. Att besöka våra projekt ger alltid nya perspektiv.


Jag har nyligen besökt några av våra projekt i Västafrikanska Benin. Där jobbar vi mycket med barns rätt till skola och med problematiken kring tvångsgiftermål. Vi stannade under en dag i byn Ouangou. Bland annat fick jag vara med på ett möte med en föräldraförening. En av dem som pratade var en änka som hade fem barn som gick i skolan i byn. Jag sa till min kollega Peter, som är chef för vår programavdelning, att henne ville jag gärna prata med sen.

Genom Peter, som kunde prata franska med kvinnan, fick jag veta att hon blivit bortgift som mycket ung. Det är ganska vanligt att unga flickor rövas bort och måste gifta sig med män som är 30 eller 40 år äldre än de själva. Förutom de uppenbara problemen i detta skapar detta även en snedbalans i samhället. Det var det som blev min nya insikt, en av många, på denna resa. Eftersom flickorna gifts bort så unga, och männen ofta har fler än en fru, finns det många som tidigt i livet blir änkor. De blir ensamma med hela försörjningsbördan, och eftersom männen vill gifta sig med yngre kvinnor, finns det inte någon som kan tänka sig att gifta om sig med änkorna.

Vi behöver alla sätta oss i skolbänken igen, då och då. Och i Benin jobbar vi inte bara med att fler barn ska få gå i skolan, vi arbetar även med att skapa forum för diskussion för föräldrarna. På så sätt kan vi, långsiktigt, arbeta med att förändra synsätt och attityder.

Jag ser fram emot min nästa nya insikt.