Min blogg – Sida 33 – Just another WordPress webbplats

Önskar ALLA barn ett GOTT SPORTLOV

Februari och sportlovsveckorna i Sverige har börjat rulla. Till barnen i Jönköping och Göteborg kommer sportlovet fyra veckor innan det landar hos barnen i Jokkmokk. Kanske det handlar om att öka chansen för snö, kanske handlar det om att inte hotellen i Sälen ska bli fullbokade under en och samma vecka.

Nej men vänta nu, alla barn åker ju faktiskt inte till fjällen under sportlovet! En skidresa kostar jättemycket och är inte alls en möjlighet för alla.

Tack och lov (ja, lite göteborgshumor har aldrig skadat) finns det andra saker man kan göra som kan förgylla ett barns lov. Lov ska ju vara något speciellt. Något som bryter mot vardagen och innehålla saker som barnet ser fram emot. Och det bästa som finns kanske är att åka pulka en hel dag med pappa.

Under sportloven fyller kommuner runt om i vårt avlånga land sina kalendrar med aktiviteter. En hel del av dem är gratis. Men inte sällan smyger sig symboliska avgifter in här och var och i slutändan blir det ändå inte en ekonomisk möjlighet för alla.

I december kom det välkomnade förslaget om fritidspeng till familjer med försörjningsstöd. (Dnr 3.9:0930/13) Genom ett extra bidrag på 3 000 kr per år och barn skapas möjligheten för barn i familjer med ekonomiska svårigheter att delta i regelbundna aktiviteter.

Tyvärr så finns det ändå många barn som inte kommer iväg på något på fritiden eller på loven. För att göra något extra under lovet behövs det en sak till förutom pengar. Nämligen en vuxen som tar med barnet till aktiviteten. Det förutsätter i sin tur att den vuxna känner till vilka möjligheter som finns på platsen där de bor. Och det förutsätter att den vuxna har ett engagemang, ork och förmåga att ta med barnet på aktiviteter.

Sedan är det ju faktiskt så att det finns många föräldrar som inte har möjlighet att ta ledigt då barnen är lediga. Då är det guld värt när man hör exempel från det fritids där personalen tog med barnen på bowling under sportlovsveckan. Det handlar ju om att det ska hända något utöver det extra.

Jag har skrivit om vikten av barns fritid många gånger tidigare. Men vissa ämnen blir aldrig passé. Tvärtom behöver de tas upp med jämna och ojämna mellanrum för att påminna oss alla om att förbättra denna del av barns liv och arbeta för att alla barn ska få lov att se fram emot.

Inför nya utmaningar

Idag hade jag en trevlig pratstund med vår vikarierande programkoordinator för Västafrika; Ida Svensson. Ida är från Småland och Aneby kommun från början och har arbetat för Svenska Missionsrådet och Diakonia. Hon har bland annat även bott och arbetat i Mali under 3,5 år. Nu har Ida börjat arbeta hos oss på Erikshjälpen.

– Det känns lite extra roligt för mig då jag själv är från Småland och nu fått möjligheten att arbeta just för en småländsk organisation som Erikshjälpen och med Västafrika, som jag har erfarenhet av sedan tidigare, säger Ida.

Ida är för tillfället bosatt i Eksjö vilket passar henne bra då hon gärna tar en joggingtur i skogen, eller åker skidor när det finns snö. Det är en spännande tid hon har framför sig i sin roll.

– Min huvuduppgift är att samordna, följa upp och kvalitetssäkra vårt arbete i Västafrika i team med våra kollegor på plats i Bamako, Mali. Vi har daglig kontakt via Skype och mail och det känns jättebra såhär i början, fortsätter hon.

Ida berättar för mig att det redan hänt lite spännande saker ute i våra projekt. Dels har man i Burkina Faso haft utbildningar för lokala makthavare i kommunerna om barns rättigheter. Efter utbildningen har 70 % av dessa börjat engagera sig i barnrättsfrågor, bland annat kring hälsa och utbildning. Även en dokumentärfilm har gjorts om just barns rättigheter som ska visas i runtom i landet. Det är ju superhäftigt!

Angående Moringaprojektet fortsätter vi att nå ännu fler familjer då vår samarbetspartner ODES i Mali, valt ut tjugo nya hälsoledare som ska ha ansvar för att följa upp arbetet kring Moringa och hälsoarbetet på plats. Det kan handla om att exempelvis ge tips till föräldrar hur man kan använda sig av Moringa i mat, juicer, sallader, välling och hur trädet ska planteras.

Efter att ha pratat med Ida så blev jag så imponerad av vad vi tillsammans åstadkommer och så glad av allt arbete som genomförs! Alla behövs verkligen och vi kan göra hur mycket som helst för dem som verkligen behöver stöd runtom i världen.

Varmt välkommen till oss, Ida!

Skämskudde

Den senaste tiden har medierna fyllts av nya bilder och berättelser om de tiggande rumänska romer som blivit en allt vanligare syn på våra gator och torg. Trots att bl.a. DN gjort stora insatser för att ge en nyanserad bild av ”tiggeriet”, se t.ex. http://www.dn.se/sthlm/fragor-och-svar-tiggarna-i-stockholm/, återfaller debatten ständigt till misstankarna om maffialiknande brottslighet och människohandel. De människor vi möter på gatan reduceras antingen till värnlösa offer eller utpekas som beräknande bedragare. Men deras riktiga berättelser får vi aldrig höra.

Det finns naturligtvis mycket att säga om denna problematik, både om dess grundläggande orsaker och vad som bör göras. För ett problem är det, naturligtvis, för de människor som på grund av fattigdom tvingas till ett försörjningsalternativ som framstår som helt orimligt i vårt svenska perspektiv. Trots att det inte är vi som fryser, kämpar och längtar tycks debatten utgå från att det är oss eller möjligtvis samhället som det är mest jobbigt för. Obehaget och ovanan att möta fattigdom, smuts och utsatthet ger bränsle åt diskussionerna om hur ”misären” som stör oss ska åtgärdas.

Det är just detta med perspektiven jag funderar på en hel del. För det första är det i våra ögon oerhört pinsamt att behöva tigga. Skämsfaktorn är så hög att vi automatiskt ser en tiggande person som en stackare som behöver vägledas och tas om hand, eller en skurk. Men vad vet vi om hur de personer vi möter känner och tänker? För de som levt i generationer med diskriminering och fattigdom kanske tiggandet har en annan laddning. Om den enda vägen att försörja sin familj är att be om andra människors bidrag kanske detta blir en vardag och en verklighet som inte innebär en ständig skam. Varför ska man skämmas för att man utnyttjar de få möjligheter man har? Jag tänker att den ställföreträdande ”skämskudde” som vi sätter framför ansiktet ibland kanske hindrar oss från att möta varandra med respekt och öppen nyfikenhet? Med en kudde framför ögonen är det svårt att se både människorna och problemen, och de kan inte se oss!

Just nu brottas Stockholmspolitikerna åter igen med hur man ska hantera en ”tiggarbosättning” i Högdalen. Jag har bl.a. sett socialborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) uttala sig om att man inte kan acceptera den typen av misär i Stockholm. Bosättningen ska därför rivas och de som bor där tvingas flytta. Frågan är åter hur stor del av problemet som egentligen är vårt eget? Förutom att vi stör oss på skräp och stök så är det självklart obehagligt att se människor lida. Frågan är bara vad vi vet om lidandet?

Jag har vid ett par tillfällen besökt Rumänien och sett hur de människor vi möter på gatan har det hemma. När jag såg bilderna från Högdalen kunde jag bara konstatera att det inte verkar sämre där än hemma i Rumänien. Alla människor har rätt till ett värdigt och tryggt liv med en rimlig levnadsstandard och vi kan nog vara överens om att ingen borde behöva genomlida den svenska vintern i ett trasigt plåtskjul eller tält med en öppen eld som enda värmekälla. Men ändå… Vad vet vi egentligen om hur romerna själva upplever situationen?

Jag tror inte på någon ”quick fix” mot fattigdom. Däremot tror jag på människovärdet och varje människas inneboende förmåga att med rätt stöd och förutsättningar skapa en bättre framtid för sig och sina nära. Om vi kan lära oss själva att se människorna bortom våra egna föreställningar och våga mötas på riktigt, inte bara agera på distans, så ökar nog chansen att vi tillsammans kan lösa rätt problem på rätt sätt.

Det är naturligtvis lätt att skriva ett blogginlägg om hur det borde fungera. Sannolikt kommer jag, precis som de flesta av oss gör, passera dig som tigger på gatan utan att stanna och ”mötas”. Men jag tänker ändå, att om vi kan utmana våra perspektiv och förändra hur vi talar om er, så kan något förändras, bli bättre.

Under the dome – att leva i en bubbla

Nyligen började jag kolla på TV-serien ”under the dome”. Den är baserad på boken med samma namn av Stephen King. Han är en författare jag försökte läsa när jag var yngre men vågade inte läsa klart för det var så obehagligt. Denna serie gav mig liknande känslor. Det är onaturliga saker som händer och det är inslag som är mer skrämmande än vanliga thrillers. Ändå kan jag inte låta bli att kolla på serien, eftersom den verkar handla om mig. Berättelsen utspelar sig i en småstad i USA som plötsligt får en kupol över sig. Staden stängs in. Det liknar den tecknade långfilmen ”The Simpsons” som hämtade idén från samma berättelse. Vad händer med en stad och dess invånare om de stängs in och inte kan ta sig ut?

Det stora i detta är ju att egentligen lever vi alla på detta sätt redan nu. Vi är instängda – fast på jorden. Vi lever alla under samma himmel som vårt tak. ”Under samma sol” som gruppen silversystrar sjunger i en video för Erikshjälpen. Under serien får vi se hur människor förändras, hur girigheten tar över. De som har mycket vill ha mer och de som inget har börjar plundra. Laglösheten är nära, polisen tar i med hårdhandskarna. Stadens ledare tar sig friheter. Ungdomar blir åsidosatta och blir borträknade som resurs. Prästen är korrupt. Drogverksamheten har förgreningar bland både polis och politiker. Några få behåller värdigheten, moralen, och ställer sig på folkets sida. En av dem är journalist, en annan är tidigare kriminell. Det är som talesättet ”under extrem press kommer vår rätta karaktär fram.”

Mitt i allt detta föds en bebis, några personer blir kära och tillsammans, folk samlas i kyrkan för att be och söka vägledning, många hjälps åt när ett hus börjar brinna. Det är som om folket i staden alla har ett val, och vissa väljer att stå upp för det som är rätt även när det är svårt. Det som liknar en naturkatastrof med kraftiga vindar och en tornado på ingång, slutar med att två personer som är osams kan mötas igen. Konflikter bildas, men konflikter börjar också lösas. Instängda under samma himmel tvingas de leva med varandra.

När det är svårt att se hur och varför människor beter sig som de gör kan det hjälpa att tänka utifrån ”vi”, istället för ”dom”. Det handlar sällan om dem, och oftast om vi. Hur hade du agerat om du blev instängd i ditt kvarter, i din stad, och resurserna var knappa? Ödmjuka kan vi redan nu konstatera att solidaritet och omtanke är lättare när vi lever i demokrati och välfärd. Istället för att döma våldet och korruptionen i världen så bör vi försöka förstå rötterna till detta. Genom långsiktigt förändringsarbete för demokrati och lika förutsättningar för alla människor, kan vi nå ett klimat då våldet blir onödigt. För vi lever alla under samma himmel.

Utveckling via mobilen

Läste i gårdagens tidning om en ny telefon som kan ha dubbla SIM-kort. Inget nytt under solen. Det tycker jag mig ha stött på i både Indien och Östafrika för flera år sedan. Flera av dem vi arbetar med har det så. Perfekt när man rör sig i områden där operatörer har olika täckning. Och nu har det även kommit till Sverige… Utveckling!

Utvecklingen går framåt. Mobilen har skapat nya förutsättningar för samhällsengagemang och för utbildning. Uttrycka åsikter, hitta information och läsa eböcker har blivit möjligt för många. Men det stora är nog att handel och banktjänster har vuxit stort i Afrika. Naturligtvis med olika hastighet i olika länder men överallt får nya grupper tillgång till funktioner som sätter fart på ekonomin. Då har man inte bara kunskap om sina rättigheter utan det skapar också förutsättningar att genomföra rättigheter. Det kostar att ha en bra mödravård och att skolan är tillgänglig för alla.

I Östafrika växer allt med mobila banktjänster. En tredjedel av Kenyas befolkning använder något som heter M-PESA. Betala räkningar och skicka och ta emot pengar. Det ger människor som aldrig haft ett bankkonto tillgång till något som för mig har varit självklart sen mormor öppnade ett sparkonto åt mig på någon födelsedag. Och jag tänker på människor i enkla hus – helt plötsligt finns ett lätt sätt att spara lite pengar utan att riskera att de kommer bort.

En 25åring i Nigeria skulle nog undra varför jag envisas med att mejla, betala mina räkningar vid datorn och varför jag inte har … – allt man kan använda telefonen till. Men det som är mer spännande är att fundera på om dagens 10åringar i Sverige och Burkina Faso kommer att använda samma tjänster och verktyg i sin vardag när de är vuxna. Och betyder det att världen har blivit mer rättvis?

Mer om mobiler och utveckling

Till slut kom den…

… den biståndspolitiska plattformen. För snart två år sedan lanserade Gunilla Carlsson, Sveriges dåvarande biståndsminister, processen med en biståndspolitisk plattform. Plattformen skulle ersätta en snårig djungel av olika policydokument för det svenska biståndet och klargöra spelreglerna för alla oss som på något sätt är medaktörer i det svenska statliga biståndet. Utan att överdriva kan man väl säga att Gunilla körde fast och att det också var en del av förklaringen till att hon i september 2013 fick lämna sin post. Hon ersattes av Hillevi Engström som har lyckats få regeringspartierna att ena sig om ett gemensamt utkast som nu har gått ut på tre veckors remiss till olika berörda aktörer.

Efter en första genomläsning tycker jag att plattformen i många stycken är bra och välformulerad. Framför allt tycker jag att det är bra att man slår fast att allt bistånd ska utgå från den fattiga och förtryckta människans behov och förutsättningar, inte staters eller regeringars. Om inte det i slutändan blir bättre för den enskilda människan så är allt påverkans- och policyarbete förgäves. Varken BNP-tillväxt eller nya lagtexter är tillräckliga om de inte innebär att människor lyfts ur fattigdom och utsatthet. Hoppas att denna princip inte bara är ord utan också kommer att prägla svenskt bistånd framåt.

Plattformen identifierar ett antal delmål för svenskt bistånd som stärkt demokrati och jämställdhet, förbättrade möjligheter för fattiga människor att delta i ekonomisk tillväxt och förbättrad grundläggande hälsa. Totalt sex delmål som täcker in stora och viktiga pusselbitar för en rättvis och hållbar global utveckling. Men om det är någon global kris som jag tycker man har glömt bort så är det frågan om ekonomiskt och sexuellt utnyttjande av barn och trafficking. Mer än 100 miljoner barn utför idag extremt farliga former av skadligt arbete, mer än 100 miljoner barn utsätts varje år för sexuellt våld, och trafficking av barn har blivit en storskalig verksamhet för kriminella ligor vid sidan av smuggling av vapen och narkotika. Vi kan inte bara låta det fortsätta! Vi måste låta barns trygghet och skydd bli en integrerad del av det svenska biståndet. Biståndsplattformen talar om att allas mänskliga rättigheter ska försvaras. Det måste gälla också barnen.

Lyssna på barnen

Egentligen borde det vara så självklart. Att de människor som berörs är de som får berätta vad de behöver, vad de vill och hur de vill att det ska göras. För hur kan man annars utforma insatser som faktiskt fungerar och hur kan behoven annars mötas?

Utbildade människor, de vi kallar professionella, har givetvis kunskap och kompetens och kan ge råd och stöd till människor de möter. Det behövs strukturer och metoder. Det finns en erfarenhetsbank vad som kan fungera och inte. Men om man inte lyssnar på riktigt, då hamnar arbetet snett.

Utmaningen gäller särskilt när det kommer till barn. För när vi ska utforma insatser – som i all välmening syftar till att skydda barn och stärka deras rättigheter – så händer det allt för ofta att vi inte låter barnen själva komma till tals. Och då menar jag på riktigt. Inte någon snabbt genomförd utvärdering som mest verkar genomföras för att man måste och för att man senare i professionella sammanhang ska kunna hävda; vi involverade barnen i processen.

Nej, då blir det inte på riktigt. För vem vill berätta om hur det är om det ändå inte betyder något? Om det inte leder till något?

Barn är experter på att vara barn. De har tankar och lösningar som är oersättliga bitar i pusslet för barns rättigheter.

Att utforma insatser för barn måste starta med att låta barn vara delaktiga och ge dem utrymme att berätta. Beroende på ålder, i olika grad och på olika sätt. När man pratar med barn så måste man göra det på barns villkor. Ibland kan det ta lite längre tid. Ibland kanske man får hitta olika uttrycksformer för att barnen ska kunna berätta vad de menar. Och det handlar om att skapa ett förtroende och att lyssna. För utan det kommer man ingenstans.

Informationen som vi får ska hanteras varsamt. Och vi som arbetar med dessa insatser måste ställa oss frågan – är vi beredda på att ändra innehållet eller utformningen av insatsen så att den verkligen möter barnens behov? Fick barnen något att säga till om i slutändan?

Erikshjälpen är en barnrättsorganisation och barns delaktighet är en fråga som vi arbetar väldigt mycket med. Och det är ett arbete som alltid kommer fortsätta. För arbetet med människor är inte statiskt utan levande. Om vi låter det vara det, inser vi också att det är först då som det blir riktigt spännande och verksamt.

Aha-upplevelse i Science Fiction

Jag gillar science fiction, men förväntar mig sällan något djup i filmerna, eller någon samhällskritisk eller analytisk koppling till nutiden och verklighet. Filmen ”Elysium” överraskade mig. Matt Damon spelar ärrad jordbo på en jord som övergivits av alla som har möjlighet. De rika har byggt sig en egen värld, Elysium, en slags jätte-rymdstation som syns ungefär som månen från jorden. Kvar på jorden är producenterna. De som sliter i fabrikerna som bygger avancerad utrustning till Elysiums medborgare. Utrustning så som ”medicinbäddarna”.

I filmens inledning får vi se en vacker kvinna släntra över pooldäcket, in till hennes medicinbädd, bli scannad och meddelad att ”cancern är nu borttagen”. Denna utrustning finns inte på jorden. Man måste vara medborgare av Elysium för att få tillgång till den. Människor på jorden gör allt för att nå dit och människorna på Elysium gör allt för att de inte ska det.

Och det är när ett av de illegala rymdskeppen från jorden blir nedskjutna som det slår mig. Familjerna i flyktingbåtarna, som de visat på nyheterna bara några dagar tidigare, blixtrar till i mitt medvetande. Det här är nu. Det här är vi. Och jag bor på Elysium.

Vi har kanske inte teknologi som kan bota cancer på ett ögonblick. Men för den mamma som just förlorat ett barn i kolera, känns det nog så. Vi har rent vatten, tillgång till bra hygieninrättningar, tillgång till vaccin och till läkarvård. Många, många barn dör varje dag i sjukdomar som inte ens finns hos oss längre. Jag önskar att alla kunde vara medborgare i den värld jag lever i.

Årets utmaning?!

På bild, Lovisa Fundell, praktikant i Indien våren 2013

Nästa vecka kommer tio förväntansfulla praktikanter att komma till vårt kontor i Holsbybrunn för en förberedelsekurs. De sista pusselbitarna ska falla på plats och jag är nu i full färd med att förbereda lektionspass och de sista praktiska bitarna. Det blir en intensiv vecka då vi ska prata om hur världen ser ut idag, om barns rättigheter, barns rätt till trygghet och skydd, barns delaktighet, kulturförståelse och mycket annat. Tanken med veckan är att försöka förbereda praktikanterna så mycket som möjligt inför det äventyr som nu ligger framför dem.

Ett nytt år innebär nya spännande utmaningar och för årets praktikanter är jag säker på att våren kommer att få en alldeles speciell betydelse. Sedan praktikanterna fick sina antagningsbesked i mitten på oktober så har hösten bestått av olika typer av förberedelser. Alltifrån att flygbiljetter och visum ska fixas till att landstudium och samtal med tidigare praktikanter ska rapporteras in. Förberedelseperioden är otroligt viktig och lägger grunden för de fyra månader som de ska vara iväg. Desto mer förberedd man är – desto mer kommer man att få ut av sin praktik!

Samtidigt är förberedelser inte allt. I slutet av januari och början på februari beger sig praktikanterna iväg till sina olika placeringar i Uganda, Tanzania, Burkina Faso, Indien och Kambodja. Men för att sätta sig på flygplanet är det inte enbart förberedelser som krävs – utan även nyfikenhet och mod! Mod att våga bege sig till ett nytt land, ny kultur och ett helt nytt sammanhang och nyfikenhet att ta sig för och lära sig om människorna, livet och utvecklingsarbete.

Jag ser fram emot nästa vecka! Förväntan ligger i luften. Alla är taggade att komma iväg och jag är säker på att det kommer att bli många goda samtal och diskussioner. Sen är det dags att släppa iväg dem! Vill ni följa med på deras äventyr? Håll utkik på bloggen under våren. Då och då kommer det att dyka upp ett inlägg från en praktikant som befinner sig på plats i något av våra projekt.

På väg till Laos

För några dagar sedan pratade jag med en av våra programkoordinatorer Marianne Stattin-Lundin, som i detta nu befinner sig i Laos och besöker våra samarbetspartners på plats.

– Vi samarbetar med två partners i Laos. Den ena organisationen heter World Renew och arbetar med byutvecklingsprojekt, vilket innebär utbildning från klass 1-4, ibland upp till klass 5 och läskunnighet för vuxna. Vi har även grundläggande hälsoutbildning på bynivå samt jord- och skogsbruk i olika former. Avtalet för att börja arbeta med detta gavs av myndigheterna i slutet av 2013, så nu är man precis i uppstarten av arbetet, berättar Marianne för mig.

I Laos arbetar vi även med organisationen Samakhee som håller på att etablera sig inom branschen och som har ett center där flickor och pojkar från avlägsna byar bor när de studerar från klass 6 och uppåt. Anledningen till detta är att det inte finns skolor i byar där barnen bor och det är både långa och farliga stigar för barnen att gå varje dag.

Syftet med Mariannes resa denna gång är att höra sig för och se hur arbetet gått hittills så här i uppstarten.

– Jag ska dit för att se hur situationen ser ut för folket i byarna som detta arbete riktar sig till, och på plats diskutera hur arbetet kan utvecklas och vilka lärdomar de har sedan tidigare. Även vilka svårigheter de kan se och stöta på när det gäller att genomföra dessa projekt, berättar hon.

Det är så spännande att höra våra programkoordinatorer berätta om sina resor och upplevelser från fält, tycker jag. Speciellt inför ett nytt år. Tillsammans gör vi verkligen skillnad i våra olika roller, både inom organisationen och ni engagerade runtomkring oss! Nu önskar vi oss ett gott nytt 2014, Hoppas du också vill vara med oss!