Den senaste tiden har medierna fyllts av nya bilder och berättelser om de tiggande rumänska romer som blivit en allt vanligare syn på våra gator och torg. Trots att bl.a. DN gjort stora insatser för att ge en nyanserad bild av ”tiggeriet”, se t.ex. http://www.dn.se/sthlm/fragor-och-svar-tiggarna-i-stockholm/, återfaller debatten ständigt till misstankarna om maffialiknande brottslighet och människohandel. De människor vi möter på gatan reduceras antingen till värnlösa offer eller utpekas som beräknande bedragare. Men deras riktiga berättelser får vi aldrig höra.
Det finns naturligtvis mycket att säga om denna problematik, både om dess grundläggande orsaker och vad som bör göras. För ett problem är det, naturligtvis, för de människor som på grund av fattigdom tvingas till ett försörjningsalternativ som framstår som helt orimligt i vårt svenska perspektiv. Trots att det inte är vi som fryser, kämpar och längtar tycks debatten utgå från att det är oss eller möjligtvis samhället som det är mest jobbigt för. Obehaget och ovanan att möta fattigdom, smuts och utsatthet ger bränsle åt diskussionerna om hur ”misären” som stör oss ska åtgärdas.
Det är just detta med perspektiven jag funderar på en hel del. För det första är det i våra ögon oerhört pinsamt att behöva tigga. Skämsfaktorn är så hög att vi automatiskt ser en tiggande person som en stackare som behöver vägledas och tas om hand, eller en skurk. Men vad vet vi om hur de personer vi möter känner och tänker? För de som levt i generationer med diskriminering och fattigdom kanske tiggandet har en annan laddning. Om den enda vägen att försörja sin familj är att be om andra människors bidrag kanske detta blir en vardag och en verklighet som inte innebär en ständig skam. Varför ska man skämmas för att man utnyttjar de få möjligheter man har? Jag tänker att den ställföreträdande ”skämskudde” som vi sätter framför ansiktet ibland kanske hindrar oss från att möta varandra med respekt och öppen nyfikenhet? Med en kudde framför ögonen är det svårt att se både människorna och problemen, och de kan inte se oss!
Just nu brottas Stockholmspolitikerna åter igen med hur man ska hantera en ”tiggarbosättning” i Högdalen. Jag har bl.a. sett socialborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) uttala sig om att man inte kan acceptera den typen av misär i Stockholm. Bosättningen ska därför rivas och de som bor där tvingas flytta. Frågan är åter hur stor del av problemet som egentligen är vårt eget? Förutom att vi stör oss på skräp och stök så är det självklart obehagligt att se människor lida. Frågan är bara vad vi vet om lidandet?
Jag har vid ett par tillfällen besökt Rumänien och sett hur de människor vi möter på gatan har det hemma. När jag såg bilderna från Högdalen kunde jag bara konstatera att det inte verkar sämre där än hemma i Rumänien. Alla människor har rätt till ett värdigt och tryggt liv med en rimlig levnadsstandard och vi kan nog vara överens om att ingen borde behöva genomlida den svenska vintern i ett trasigt plåtskjul eller tält med en öppen eld som enda värmekälla. Men ändå… Vad vet vi egentligen om hur romerna själva upplever situationen?
Jag tror inte på någon ”quick fix” mot fattigdom. Däremot tror jag på människovärdet och varje människas inneboende förmåga att med rätt stöd och förutsättningar skapa en bättre framtid för sig och sina nära. Om vi kan lära oss själva att se människorna bortom våra egna föreställningar och våga mötas på riktigt, inte bara agera på distans, så ökar nog chansen att vi tillsammans kan lösa rätt problem på rätt sätt.
Det är naturligtvis lätt att skriva ett blogginlägg om hur det borde fungera. Sannolikt kommer jag, precis som de flesta av oss gör, passera dig som tigger på gatan utan att stanna och ”mötas”. Men jag tänker ändå, att om vi kan utmana våra perspektiv och förändra hur vi talar om er, så kan något förändras, bli bättre.