Min blogg

Igår satt jag ner en stund med Ida Svensson som är Erikshjälpens vikarierande projektkoordinator för Västafrika. Hon har i dagarna kommit hem från sitt första projektbesök i Burkina Faso och Mali.

 

– Det första besöket i Burkina Faso handlade en hel del om möten och nätverkande.  Jag fick möjligheten att träffa våra samarbetspartners och olika organisationer.  Jag träffade även en av våra praktikanter, Emma Borgenäs, som verkade stortrivas och kommit väl tillrätta, berättar hon.

 

Nästa resa bar av till Mali där Ida deltog i en fyra dagar lång utbildning som handlade om strategier kring barns deltagande; hur man på ett bra sätt kan verka för att barn och familjer ska kunna förbättra sin egen situation. Hon träffade även där Erikshjälpens alla samarbetsorganisationer i Mali och hon tyckte att detta var mycket lärorikt;

 

– Det är så lätt att inte se alla behov, men under dessa dagar fick man verkligen upp ögonen på många olika plan. Vi tror att vi är så långt fram i biståndsarbetet i Sverige, men det finns mycket som är nytt även för oss inom barns deltagande. Jag träffade så många inspirerande, engagerade och drivna människor som verkligen älskar sitt arbete.

 

Det var speciellt en händelse som tog tag i Ida under utbildningen.

 

– Moutaga, en av fältkoordinatorerna som arbetar för Erikshjälpens samarbetspartner AMPDR, blev verkligen inspirerad och sa ”Nu ska jag inte se mellan fingrarna och blunda för saker som jag ser som inte är rätt, jag ska börja säga till om jag ser eller märker av att ett barn far illa. Även hemma och privat, inte bara på jobbet och i min tjänst.” När han sade så kände jag verkligen att detta var något man även tog med sig hem, säger hon.

 

Ida besökte även två landsbygdskommuner som Erikshjälpens samarbetspartner CREDO arbetar nära, i Burkina Faso. Det handlar om att kommunerna ska se barnens behov i samband med planering av nya projekt.  Exempelvis vid byggnation av en ny väg, kommer den ligga nära en skola? Hur skyddade är invånarna, speciellt barnen, i detta? Att hela tiden ha ett grundtänk i ”Hur påverkas barnen av denna åtgärd?”

 

– Detta är ett jättebra sätt att verkligen nå fram, att någon bär upp arbetet när vi som organisation inte är där, berättar Ida.

 

CREDO har tillsammans med en av landsbygdskommunerna startat en insamling för barn i svåra förhållanden.  Det kan handla t ex om barn som mist sin mamma och/eller pappa eller som har någon form av funktionshinder och som behöver hjälp med bland annat skolavgifter. För att samla in pengar uppmuntrade man större folksamlingar vid möten och konferenser att skänka en slant. Under knappt ett år skänktes det totalt 7 000 kronor, som kom 10 barn i olika familjer till dels.

 

– Det var verkligen med stolthet man visade upp bössorna, de hade fått insikt att det faktiskt går om man vill! Säger Ida.

 

– Det var för övrigt helt fantastiskt att återvända till Mali och träffa gamla kollegor och bekanta igen. Jag bodde i Mali i 3,5 år och det var verkligen känslosamt att komma tillbaka, avslutar hon.

 

Clara sitter koncentrerat och trycker ner de olika knapparna på Braille maskinen. Hon har så pass nedsatt syn att hon inte kan läsa vanlig skrift och använder sig därför av Braille, blindskrift, för att förbereda det tal som hon ska hålla senare under dagen. Hon är nervös och hakar upp sig på ett ord när hon övar inför de andra ungdomarna, men fortsätter efter att ha blivit uppmuntrad av Josephat, en av de ledare som finns där för att stötta. Clara berättar om de rättigheter och utmaningar hon har i sitt liv. Att höja sin röst om dessa frågor är något som kräver stort mod i ett land där diskrimineringen mot personer med funktionsnedsättningar är utbredd.

 

Vi befinner oss i staden Arusha där de under tre dagar har samlats ungdomar från olika barnråd runtom i regionen. Det är första gången både barnråd för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar såväl som utan funktionsnedsättningar träffas. Konferensen är ett initiativ av en av Erikshjälpens samarbetspartners FPCT i Tanzania, som en del av deras påverkansarbete, med syftet att skapa ett mer inkluderande samhälle.

 

Genom att skapa barnråd har barn och ungdomar fått möjligheten att göra inverkan på myndigheter och göra sina röster hörda. De barnråd för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar började med en klubb i staden Tanga där de kunde mötas och dela med sig av sina erfarenheter och har sedan dess utvecklas. Numera finns det tio barnråd för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar runtom i Tanzania. Det är viktigt att ge barn och ungdomar utrymme att prata för sig själva för att de ska stärkas och utvecklas.

 

Under dagarna märker vi att ungdomarna från de olika barnråden lär känna varandra och att det skapas en samhörighet. Josephat, en av ledarna berättar också för oss att han märker en skillnad i attityd ungdomarna emellan. I början, säger han, pratade ungdomarna med och utan funktionsnedsättningar inte samma språk, de verkade inte förstå varandra, men så här i efterhand har de lärt av varandra och talar tillsammans med samma språk. Han poängterar också vikten av att de tillsammans står upp för barn och ungdomar med funktionsnedsättningars rättigheter, för det är det ett inkluderande samhälle handlar om.

 

Konferensen är inne på sin sista dag och medlemmarna i barnråden har samlats på torget i Arusha för att tala om sina rättigheter. Mötet på torget inleds med de ord som satt sin prägel på konferensen; ”Jumuishi? Kila moja! Kila wakati och Kila mahali!”, vilket betyder inkludering för varje person, varje tid och varje tillstånd. Mikrofonen skickas runt bland de olika medlemmarna i barnråden, människor runt omkring stannar på torget och lyssnar uppmärksamt. Det är dags för Clara att tala, hon står rak i ryggen och pratar högt och tydligt, det märks att hon tycker det är viktigt att få berätta om sina erfarenheter, utmaningar och rättigheter. Efter Claras tal avslutar koordinatorn för konferensen med att utropa ”Watoto wenye walemawu, wanaweza au hawawezi?” Barn som har funktionsnedsättningar, kan de eller kan de inte? varav alla i publiken utropar ”Wanaweza!” De kan!

 

Av: Isabelle Walenius och Victoria Brännmark praktikanter i Tanzania