”Tre koppar te”

Bild

Greg Mortenson är på väg att bestiga K2, världens näst högsta berg. Men på vägen upp går något fel och han tvingas avbryta. I väldigt dåligt skick staplar han in i en liten pakistansk bergsby där han sedan stannar i ett antal veckor för att återhämta sig. Över en mängd koppar te börjar Greg föra samtal med byborna och sakta börjar han bli medveten om vilka utmaningar som finns i byn. Värst upplever han situationen för barnen som sitter utomhus (ibland i extrem kyla) och ritar i sanden för att lära sig räkna och skriva. Precis innan han beger sig från byn avger han ett löfte: han ska komma tillbaka och bygga en skola.  

Greg reser tillbaka till USA och påbörjar ett arbete för att få in de pengar han behöver för att bygga en skola. Insamlingen går trögt och det blir ett slitsamt år innan han återvänder till byn. Bergsbyn ligger väldigt isolerat och det tar flera dagars resa från närmsta stad, men till slut kommer han fram med allt byggmaterial. Greg är ivrig och frustrerad och vill så snabbt som möjligt komma igång. Han sätter sig ned tillsammans med byborna för att lägga upp strategin och i samtalet så kommer det fram att för att kunna börja bygga skolan så behöver de först bygga en bro…

Berättelsen är tagen från boken ”Tre koppar te” som bygger på en verklig berättelse. Jag har inte läst ut boken än utan är någonstans mitt i men den är hittills väldigt inspirerande och jag fascineras över människors vilja att skapa en förändring! Det finns också flera paralleller som jag kan dra till mitt egna jobb. En sak som verkligen slår mig är vikten av en tydlig delaktighet i projekten för människor man vill skapa en förändring för. Erikshjälpens arbete handlar om att göra det bättre för barnen och deras delaktighet i våra projekt är därför väldigt viktig. Hade inte Greg bjudit in till ett samtal så kanske det hade blivit en skola som ingen hade kunnat ta sig till, för att det saknades en bro. Det är viktigt att börja i rätt ände, och vilka vet detta bättre än människorna och barnen själva! Genom att bjuda in målgruppen så skapas också ett större ägandeskap, vilket är väldigt viktigt för att kunna skapa en förändring på lång sikt.

Ibland kan det ta längre tid och det kan skapa frustration att ge utrymme för delaktighet. Men samtidigt, vem vill stå med en fin skola som ingen kan ta sig till? Ibland kan det behövas många koppar te för att komma fram till den bästa lösningen – men jag är övertygad om att det är värt det!

Projektbesök i Burkina Faso och Mali

burkina-faso_blogg

Igår satt jag ner en stund med Ida Svensson som är Erikshjälpens vikarierande projektkoordinator för Västafrika. Hon har i dagarna kommit hem från sitt första projektbesök i Burkina Faso och Mali.

 

– Det första besöket i Burkina Faso handlade en hel del om möten och nätverkande.  Jag fick möjligheten att träffa våra samarbetspartners och olika organisationer.  Jag träffade även en av våra praktikanter, Emma Borgenäs, som verkade stortrivas och kommit väl tillrätta, berättar hon.

 

Nästa resa bar av till Mali där Ida deltog i en fyra dagar lång utbildning som handlade om strategier kring barns deltagande; hur man på ett bra sätt kan verka för att barn och familjer ska kunna förbättra sin egen situation. Hon träffade även där Erikshjälpens alla samarbetsorganisationer i Mali och hon tyckte att detta var mycket lärorikt;

 

– Det är så lätt att inte se alla behov, men under dessa dagar fick man verkligen upp ögonen på många olika plan. Vi tror att vi är så långt fram i biståndsarbetet i Sverige, men det finns mycket som är nytt även för oss inom barns deltagande. Jag träffade så många inspirerande, engagerade och drivna människor som verkligen älskar sitt arbete.

 

Det var speciellt en händelse som tog tag i Ida under utbildningen.

 

– Moutaga, en av fältkoordinatorerna som arbetar för Erikshjälpens samarbetspartner AMPDR, blev verkligen inspirerad och sa ”Nu ska jag inte se mellan fingrarna och blunda för saker som jag ser som inte är rätt, jag ska börja säga till om jag ser eller märker av att ett barn far illa. Även hemma och privat, inte bara på jobbet och i min tjänst.” När han sade så kände jag verkligen att detta var något man även tog med sig hem, säger hon.

 

Ida besökte även två landsbygdskommuner som Erikshjälpens samarbetspartner CREDO arbetar nära, i Burkina Faso. Det handlar om att kommunerna ska se barnens behov i samband med planering av nya projekt.  Exempelvis vid byggnation av en ny väg, kommer den ligga nära en skola? Hur skyddade är invånarna, speciellt barnen, i detta? Att hela tiden ha ett grundtänk i ”Hur påverkas barnen av denna åtgärd?”

 

– Detta är ett jättebra sätt att verkligen nå fram, att någon bär upp arbetet när vi som organisation inte är där, berättar Ida.

 

CREDO har tillsammans med en av landsbygdskommunerna startat en insamling för barn i svåra förhållanden.  Det kan handla t ex om barn som mist sin mamma och/eller pappa eller som har någon form av funktionshinder och som behöver hjälp med bland annat skolavgifter. För att samla in pengar uppmuntrade man större folksamlingar vid möten och konferenser att skänka en slant. Under knappt ett år skänktes det totalt 7 000 kronor, som kom 10 barn i olika familjer till dels.

 

– Det var verkligen med stolthet man visade upp bössorna, de hade fått insikt att det faktiskt går om man vill! Säger Ida.

 

– Det var för övrigt helt fantastiskt att återvända till Mali och träffa gamla kollegor och bekanta igen. Jag bodde i Mali i 3,5 år och det var verkligen känslosamt att komma tillbaka, avslutar hon.

Är du lika modig som Clara?

eh-clara-bild

 

Clara sitter koncentrerat och trycker ner de olika knapparna på Braille maskinen. Hon har så pass nedsatt syn att hon inte kan läsa vanlig skrift och använder sig därför av Braille, blindskrift, för att förbereda det tal som hon ska hålla senare under dagen. Hon är nervös och hakar upp sig på ett ord när hon övar inför de andra ungdomarna, men fortsätter efter att ha blivit uppmuntrad av Josephat, en av de ledare som finns där för att stötta. Clara berättar om de rättigheter och utmaningar hon har i sitt liv. Att höja sin röst om dessa frågor är något som kräver stort mod i ett land där diskrimineringen mot personer med funktionsnedsättningar är utbredd.

 

Vi befinner oss i staden Arusha där de under tre dagar har samlats ungdomar från olika barnråd runtom i regionen. Det är första gången både barnråd för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar såväl som utan funktionsnedsättningar träffas. Konferensen är ett initiativ av en av Erikshjälpens samarbetspartners FPCT i Tanzania, som en del av deras påverkansarbete, med syftet att skapa ett mer inkluderande samhälle.

 

Genom att skapa barnråd har barn och ungdomar fått möjligheten att göra inverkan på myndigheter och göra sina röster hörda. De barnråd för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar började med en klubb i staden Tanga där de kunde mötas och dela med sig av sina erfarenheter och har sedan dess utvecklas. Numera finns det tio barnråd för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar runtom i Tanzania. Det är viktigt att ge barn och ungdomar utrymme att prata för sig själva för att de ska stärkas och utvecklas.

 

Under dagarna märker vi att ungdomarna från de olika barnråden lär känna varandra och att det skapas en samhörighet. Josephat, en av ledarna berättar också för oss att han märker en skillnad i attityd ungdomarna emellan. I början, säger han, pratade ungdomarna med och utan funktionsnedsättningar inte samma språk, de verkade inte förstå varandra, men så här i efterhand har de lärt av varandra och talar tillsammans med samma språk. Han poängterar också vikten av att de tillsammans står upp för barn och ungdomar med funktionsnedsättningars rättigheter, för det är det ett inkluderande samhälle handlar om.

 

Konferensen är inne på sin sista dag och medlemmarna i barnråden har samlats på torget i Arusha för att tala om sina rättigheter. Mötet på torget inleds med de ord som satt sin prägel på konferensen; ”Jumuishi? Kila moja! Kila wakati och Kila mahali!”, vilket betyder inkludering för varje person, varje tid och varje tillstånd. Mikrofonen skickas runt bland de olika medlemmarna i barnråden, människor runt omkring stannar på torget och lyssnar uppmärksamt. Det är dags för Clara att tala, hon står rak i ryggen och pratar högt och tydligt, det märks att hon tycker det är viktigt att få berätta om sina erfarenheter, utmaningar och rättigheter. Efter Claras tal avslutar koordinatorn för konferensen med att utropa ”Watoto wenye walemawu, wanaweza au hawawezi?” Barn som har funktionsnedsättningar, kan de eller kan de inte? varav alla i publiken utropar ”Wanaweza!” De kan!

 

Av: Isabelle Walenius och Victoria Brännmark praktikanter i Tanzania

Rekordresultat för Erikshjälpen 2013 – Årsredovisning ute nu

Rekordresultat för Erikshjälpen 2013 – Årsredovisning ute nu

Aldrig tidigare har så många gett så mycket till Erikshjälpen. Omsättningen har ökat med över 20 procent på ett enda år! De ökade medlen kommer främst från allmänheten och från Erikshjälpens växande antal second hand-butiker. I dag finns 58 butiker!

–  Vi känner oss så stolta och tacksamma. Varje enskild gåva är ett bevis på att en enskild individ känner förtroende för Erikshjälpen och är ett aktivt val baserat på engagemang och en sann vilja till förändring. Samtidigt är känslan kluven. Så innerligt vi önskar att vår verksamhet inte behövdes!
Att alla barn hade alla sina rättigheter uppfyllda, att behoven var mötta och att inget enda barn behövde uppleva smärta, rädsla eller utsatthet. Men vi är inte där. Visst möter vi solskenshistorier, berättelser om förändrade liv – men lika ofta är behoven skrikande tydliga. Naturkatastrofer, strukturella orättvisor, tillvarons grymhet. Och där har vi ett ansvar. Barn är något vi har tillsammans, oavsett var i världen de befinner sig, säger Cecilia Hjorth Attefall, Erikshjälpens ordförande.

Under 2013 startades ytterligare tre second hand-butiker i Halmstad, Uppsala och för första gången internationellt, i norska Tönsberg, vilket gör att Erikshjälpen idag har 58 butiker och över 1 900 volontärer, där allt överskott går till bistånd.
– Erikshjälpens verksamhet bärs av folk som ger av sin tid, sitt kunnande och sina pengar. Att så många är engagerade och bidrar på så många olika sätt är glädjande, säger Bengt Swerlander.  

Erikshjälpens omkostnader fortsätter att ligga på en låg nivå, 10 %, samtidigt som organisationen successivt förstärkts. En viktig uppmuntran och ett bevis på att Erikshjälpens kvalitetsarbete gett resultat, var den utmärkelse som organisationen fick ta emot från PWC under 2013: Årets redovisning inom ideell sektor.

– Vi har kunnat fördubbla våra projektinsatser de senaste fyra åren. Under 2014 har vi ambitionen att
höja budgeten för projekten ytterligare. Vi gläds och känner oss djupt ödmjuka och tacksamma inför det goda resultatet och vi vill växa med kvalitet och kontroll i våra insatser, säger Bengt Swerlander, Erikshjälpens
generalsekreterare.

Årsredovisningen 2013 finns nu att beställa här: http://www.erikshjalpen.se/arsredovisning
eller på 0383-46 74 50

Kontakt:
Bengt Swerlander, Erikshjälpens generalsekreterare
Tfn: 0709-37 33 02
Mobil: 0383-46 74 63

Erikshjälpen är en barnrättsorganisation som utifrån barnkonventionen bedriver biståndsverksamhet i fler än 20 länder. Fokus är på barns rätt till utbildning, hälsa samt trygghet och skydd. Insatser görs också för utsatta barn i Sverige.

Organisationen arbetar även med folkbildning och opinion, för att sprida kunskap och främja barns rättigheter, både i Sverige och utomlands.

Basen för arbetet är gåvor från privatpersoner och intäkter från Erikshjälpens second hand-butiker. Institutionella medel är en annan källa till finansiering av insatserna.

Noah hade gillat nya UngFadder-loggan

Namnlöst-1

Om jag vore Gud och såg ner på jordens allt lidande och misär. Orättvisorna och förtrycket. De dåliga handelsavtalen. Vissas överflöd bredvid andras misär. Om jag kunde så skulle jag kanske göra samma sak. Be en kille bygga en räddningsark. Rädda de människor jag gillar och alla oskyldiga djuren. Sedan begrava all ondska och börja om igen.

 

Förra veckan såg jag bio-premiären av Hollywoods Noah version. Jag är en av få som gillar den, åtminstone av recensionerna och film-kritikerna att döma. Kanske är det för att jag älskar bibelns berättelser och att varje konstnär som försöker gestalta dem väcker min nyfikenhet. Noah blir i alla fall i Hollywoods händer en apokalyptisk science fiction med inspiration från bibelns berättelse, och som sådan är den sevärd.

 

Filmen visar mänskligheten från sin sämsta sida. Djuren äts upp. Naturen förbrukas. Människor förtrycks och utnyttjas. Girigheten har inga gränser, eller jo, en gräns och det är undergången. På väg mot förfallet väljer Gud att starta om allting. Naturen och djuren såväl som mänskligheten. Jordens undergång har det gjorts många versioner av på film. Verkligheten är den att översvämningar och katastrofer sker allt oftare och drabbar de redan utsatta hårdast.

 

Vattnet dränker och slår oss. Ändå klarar vi oss inte utan vattnet. Vi klarar oss ett tag utan mat, men inte utan vatten. När människan letar efter liv i rymden letar hon efter – gissa vad – vatten. Finns det vatten, eller har det funnits vatten, så finns det förutsättning för liv. Därför är det slående när filmen poängterar att Gud inte bränner upp världen utan istället dränker den i vatten.

 

Gud i filmen är trött på människan och låter henne följa med på arken endast för att ta hand om djuren. Bibeln däremot talar om Noah och hans familj som goda människor och om Guds kärlek till dem. Bibeln visar på Guds vilja att rädda människan och därför finns det hopp. Erikshjälpens kristna värdegrund är just denna. Människan bär på godhet och det finns hopp för henne. Hopp värt att kämpa för.

 

Noah skulle nog ha gillat Ung fadders nya logga. Medan han byggde arken med förhoppningen om att en bättre värld var möjlig, så bygger vi Ungfadder med övertygelsen att en bättre värld är möjlig. En väsentlig skillnad är att hos oss gäller regeln – alla ska med!

 

/ Victor Egerbo, Ungfadder

viewer

Nya Ungfadder loggan gjord av illustratören Anton Svensson. 

Det regnar i Cotonou

Det är inte lätt att torka sin tvätt när det är regnperiod. Och det är det. I staden Cotonou i Benin. Himlen öppnar sig och det fullkomligt öser ner. Det går väl an för mig som sitter i en bil. Men lite synd tycker jag allt om alla som färdas på moped. Men många av dem ser rätt glada ut i alla fall. Och de som inte har regncape, har duschmössor eller till och med plastpåsar på huvudet. Man tager vad man haver.

10153341_10152769156609768_1145489177_n
I det lilla landet Benin i Västafrika, till ytan så stort som Lappland, möts vi av färgsprakande och starka intryck. Jag och en fotograf som heter Robin befinner oss på en väg mellan Cotonou och Parakou, en resa som visar sig ta en hel dag. Vi ska besöka och dokumentera flera av våra förebyggande arbeten mot trafficking, som är ett stort problem i landet.
Vid en högtrafikad väg tar vi en paus och jag väntar på chauffören som går för att köpa lite vatten. En polis tycker nog jag ser lite bortkommen ut, för han blåser i visselpipan, stoppar trafiken och hjälper mig över gatan. Jag tackar artigt på franska och undrar om han även tänker hjälpa mig över till rätt sida av vägen igen. Medan jag väntar kommer en bil förbi med en livs levande ko fastsurrad på biltaket. Vi åker vidare.

Landet är grönt och frodigt och luftfuktigheten hög. Termometern visar på 36 grader. Många tittar nyfiket på en, först lite förskräckta, men bemöter sen leendet. Särskilt barnen! De vinkar förtjust.

Mycket känns dubbelt. Jag ser sopbergen längs vägarna, barn som bär alltför tunga saker på sina huvuden och som har trasiga kläder. Jag tänker på alla sjukdomar de kämpar med och liten tillgång till mediciner. Samtidigt som många ändå ser glada ut och de flesta bär otroligt vackra och färgsprakande dräkter. Deras frukter och nötter, de smakar så mycket mer än i Sverige. Landet är på så många vis mer levande. Och utvecklingen går framåt, även om det går långsamt.

”Att ge en flicka utbildning, är som att kasta ut pengarna genom ett fönster. Hon ska ju ändå gifta sig,” är en föreställning som många män fortfarande har i landet. Alltför många flickor gifts bort redan vid 11-12 års ålder och vi är på väg för att bland annat besöka ett center där flickor får bo som blivit räddade från tvångsgifte. Även inom det här området går det framåt, men fattigdom och traditioner gör det svårt att förändra attityder, särskilt ute i byarna utanför städerna.

Eriksdagen som firas i våra butiker 26 april blir även startskottet för en kampanj – #intetillsalu – som sätter barns rätt till skydd och trygghet i fokus, och som kommer att samla in medel till arbetet mot bland annat trafficking i Benin. Mer om detta kommer inom kort. Håll ögonen öppna.

Rätt till skydd?

bloggbild_hallmar140409
Bland soffor och secondhandmöbler sitter personalen med kaffet i handen. Jag träffar de som jobbar i en av Erikshjälpens butiker. Det handlar om att världen faktiskt blir bättre och att vi alla är med och gör den bättre. Jag visar väldigt konkret hur överskottet från butiker ger effekt för vanliga människor på andra platser.

– Med utbildning så bör man ju veta hur man sköter sin hälsa, är en motivering från en deltagare. Fast en annans argument är att om man inte har bra hälsa så kan man inte ta vara på sin utbildning. Vi pratar om Erikshjälpens tre prioriterade områden: Barns rätt till hälsa, skydd och utbildning. Deltagarna har just satt en lapp på vad de tyckte var viktigast om man bara kunde välja en sak. Inte lätt – och därför jobbar projekten i världen oftast med alla delarna. Det sitter minst lappar på ”Barns rätt till skydd” Kanske för att hälsa och utbildning är tydligare. Det vet vi vad det är. Skydd – vad handlar det om?

Sedan fortsätter jag att berätta om hur Erikshjälpen med partner i Burkina Faso jobbar med skydd. Utmaningar finns det: tungt arbete, könsstympning, barn som driver runt utan stöd. Ett konkret resultat är pappret som ska sättas upp på alla barer och videoklubbar. Pappret som talar om att minderåriga inte får vara där. Det är en framgång i arbetet. Efter ett långt påverkansarbete har den lokala kommunen bestämt att minderåriga inte får vara på dessa klubbar. Orsaken är att barnen utnyttjas till mer än att springa efter ölflaskor. Ett litet beslut i en liten kommun men som kan ge fler barn skydd. Och det har stor betydelse för de barnen.

Stolthet och fördom

Bild Habib Koite

I lördags var jag på konsert med två västafrikanska artister, Carlou D från Senegal och Habib Koité från Mali. Det var en fantastisk upplevelse. Båda använder ett modernt tonspråk men är djupt rotade i den afrikanska rödbruna myllan. Dagens pop och rock har ju, via negro spirituals och bluesen, kommit just från Västafrika. Därför funkar blandningen av det traditionella och det moderna så bra.

Och det gäller inte bara musiken. I Västafrika (och andra delar av världen) hittar man sitt eget sätt att klä sig modernt/traditionellt, sitt eget sätt att utnyttja mobiltelefonens möjligheter och sin egen modell av kollektivtrafik. Ibland blir bilden av Afrika och andra låginkomstländer så platt. Vi har allt, de har inget. Vi är smarta, de är passiva. Vi kan vara stolta, de ska vara ödmjuka och tacksamma.

Om det är något jag slagits av under mina år i Västafrika, så är det hur stolt man är över sin kultur, sin historia och sin musik. Och jag beundrar den uppfinningsrikedom, livsglädje och enkla stolthet jag har mött. Afrika är en rik kontinent, inte bara på naturresurser, utan också på intelligens och kreativitet. Om vi hjälps åt kan vi tillsammans skapa en värld där alla människor har ett bra liv utan att missbruka vår jord och dess resurser. Då kan vi alla våra stolta.

Välkommen att njuta av Habib Koité på Youtube.

Barns rätt till VILA

Vila

FN:s barnkonvention artikel 31 handlar om barns fritid. Det är en av de artiklar som ligger till grund för Erikshjälpens arbete för utsatta barn i Sverige då vi arbetar för att alla barn ska få ha lov och ledighet att se fram emot. Men artikeln innehåller mer än just barns aktiviteter. Så här lyder artikel 31: Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.

I detta inlägg tänkte jag stanna upp vid ordet vila. Ett ord och innehåll som allt som oftast kommer i skymundan eller sällan diskuteras när denna artikel lyfts. Detta trots att det kanske är det mest aktuella behovet någonsin för många barn. För många barn är stressade. Och barn blir påverkade av stressade vuxna.

Bilden av föräldern som följt med sitt barn på fotbollen, men som ägnar tiden till att följa flödet på Facebook och plötsligt missar barnets första mål. Vi känner oss alla träffade. Den digitala tillgängligheten och effekten på föräldraskapet pratas om, bloggas om, och görs konstaterande kring. Att det finns en risk att denna tillgänglighet gentemot omvärlden sker på bekostnad av närheten till de som faktiskt är nära.

Men vad gör vi faktiskt åt det? När och var ger vi barnen möjlighet till fullständig vila? I vilka rum stänger vi av intryck och ute stress?

Barnens vila handlar på samma sätt som för vuxna om att hitta rum för färre intryck, mer närvaro, lugn och återhämtning. Närhet till andra. Vila behöver tid. Vila kan inte trängas in i ett hörn och effektiviseras. Naturen är ett bra ställe att finna vila i. Att kura upp i sängen med massor med kuddar och böcker som barnet får välja kan vara ett annat.

Om man utgår från att hela barnkonventionen bygger på en grund för att barn ska få må så bra som möjligt så behövs samtliga delar i konventionen. En inte alltför vågad spekulation är att just vila är vår nutidsutmaning. För stora och små. Och i all sin enkelhet och anspråkslöshet har ordet vila en stor och viktig plats som vi kanske borde ta mer på allvar.

Att vara instängd…

Vitryssland

Tio nyfikna blickar riktar sig mot mig. Det är min tur att presentera mig, berätta vem jag är och varför jag är där.

Jag befinner mig på en sluten institution för pojkar i åldrarna 11-18 år. Det är en stor och grå byggnad med många kala utrymmen. Byggnaden är omringad av murar, stängsel, vakter och alla dörrar är låsta. Här placeras pojkar som begått någon typ av brott. Det vanligaste är mindre stölder och ofta finns alkohol eller droger med i bilden. Familjesituationen är ofta komplicerad. Institutionen ligger i anslutning till ett mindre samhälle som heter Krivichi, ca 12 mil från Minsk i Vitryssland. I landet finns det totalt fyra slutna institutioner och ofta saknas meningsfull vård och hjälp till ungdomar att klara återgången till samhället efter avslutat ”straff”.

I Vitryssland finns det flera myndigheter som har i sitt uppdrag att arbeta med ungdomar som hamnat i konflikt med lagen. Ett stort ansvar ligger på skolan men i landet finns även social-pedagogiska center (liknande vår socialtjänst). Till detta tillkommer sedan de slutna institutionerna där pojkar och flickor kan placeras i upp till två år. I dagsläget finns det ingen tydlig samordning eller kommunikation mellan dessa myndigheter. På varje instans får man därför ofta börja om från början med varje ungdom utan att veta vad som gjorts tidigare och vad som kommer att göras efter. Varje myndighet jobbar isolerat kring sina aktiviteter.

Tillsammans med organisationen World Without Borders arbetar vi med att förbättra situationen för barnen under tiden de befinner sig på institutionerna men även att skapa en bättre samordning mellan ansvariga myndigheter. Detta för att säkerställa en tydligare vårdkedja för barnen och att de inte bara ska slussas mellan olika myndigheter utan att få en tydligare kontaktperson kopplad till sig. För att göra detta arrangeras koordineringsmöten och utbildningar för inblandade personer på de olika myndigheterna. Det pågår också ett arbete med att starta upp det första utslussningsboendet i landet där ungdomar som har omkring 6 månader kvar på institutionen ska få viktig träning i att komma tillbaka till det vanliga livet igen. Det kan handla om praktiska saker som att lära sig handla, tvätta och städa men även olika typer av samtalsstöd.

Killarna lämnar det lilla rummet där vi suttit och pratat. Dags för lektion och dags för oss att lämna Krivichi. Det är med blandade känslor som jag går tillbaka till bilen. Jag känner mig illa berörd över att pojkarna är inlåsta här. De är varken farliga för sig själv eller andra utan det är ofta mindre brott som gjort att de hamnat här. Men samtidigt känner jag mig hoppfull. Personalen här är villiga att ändra sitt arbetssätt och myndigheter är tydligt involverade i processen. Då finns det också möjligt att skapa en förändring för de här barnen, både nu men även på långsikt!

Foto: Josefine Antonsson