Min blogg – Sida 29 – Just another WordPress webbplats

Kommer pengarna fram?

Mitt ute i trädgårdslandet ser jag honom. Alashan. Han står och vattnar i landet med sin vattenkanna. Han ler ett tandglest leende. Kläderna är säckiga och slitna och han har inget på fötterna. Men han strålar med hela ansiktet. Han och invånarna i hans by har numera mat för dagen. De dricker friskt vatten och barnen får gå i skolan. Han utstrålar stolthet och glädje.

Vi befinner oss i den lilla byn Guinsi, cirka en timmes skumpig bilfärd utanför Parakou i västafrikanska Benin. Det är en liten by, ganska utspridd utan en direkt bykärna. I ett litet plåtskjul får barnen just nu undervisning. Standarden är väl inte precis som våra svenska skolor, med jordgolv och inga toaletter. Men det skyddar i alla fall mot regn och värme. Och varmt är det, nästan 40 grader och hög luftfuktighet. Barnen sitter på bänkar. Här får de lära sig läsa och räkna. Kunskaper som gör att de kommer att få bättre chanser i livet.

För inte länge sedan var det inte många barn som kunde gå i skola här. De var tvungna att hjälpa sina mammor med hushållet och att bära vatten. Allt för att familjen skulle få en liten inkomst och mat för dagen. De drack smutsigt dammvatten och blev ofta sjuka. Det var då. Innan de fick hjälp.

Människorna i den här byn har fått en egen brunn. De dricker nu friskt vatten och håller sig därmed mycket friskare. Ett nytt bevattningssystem, som leder vatten från dammen ut på fälten, underlättar deras vardag. Det gör att de får mycket mer att äta, så det räcker och blir över, då de även har fått odlingsredskap, att bättre ta till vara på grödorna. De har nu råd att låta barnen gå i skolan istället för att behöva arbeta för att bidra till inkomsten!

Byledaren blir ivrig när jag kommer. Han vill att jag tar en bild på honom tillsammans med skylten.
Det tar tag i hjärtat. Tänk att vi som organisation, genom alla generösa givares hjälp kan göra skillnad för de här människorna. Inte bara idag, utan även för kommande generationer. Med deras egna hårda arbete och vilja att förändra har de nu fått bättre förutsättningar.

Så svar på frågan, som många av oss ställer oss – om pengarna verkligen kommer fram. Och om de nu verkligen kommer fram – gör de någon skillnad. Jag önskar du hade varit med mig på fälten och fått uppleva det med egna ögon. Det gör mer skillnad än du kan ana.

Text och foto: Hanna Blixt

Alla mina vänner är superhjältar!

Har du läst boken av Andrew Kaufman? Jag gillar feel-good-böcker och fick ett tips för ganska länge sedan att jag borde läsa den här boken. Så på väg hem från en resa köpte jag den och kan inte annat än att tycka att den är fantastisk. I boken möter vi superhjältar så som Perfektionisten, Sökaren, Superkollen och Bäraren. En väldigt kort, lättläst och fantasirik bok. Har du inte läst den så vill jag passa på att skicka med ett boktips så här i semestertider!

I mitt jobb möter jag många som jag skulle benämna som superhjältar! Människor som har en beslutsamhet och envishet som jag beundrar. Som orkar kämpa på år efter år. Som ser den långsamma förändringen och tar tillvara på guldkornen i vardagen. Jag tänker på en ung kvinna som under många år arbetat för att förändra situationen för barn med funktionsnedsättningar på institutioner i Vitryssland. Under flera år bodde hon på en av institutionerna för att visa personalen ett annat sätt att se på barnen, jobba med barnen och på så sätt skapa en förändring i deras vardag. Idag ser vi en tydlig positiv förändring som sker på institutionerna, men allt är grundat i hårt arbete som krävt mycket egen uppoffring av människor med en stark övertygelse om att det går att förändra.

Jag tror att vi har större möjligheter att påverka och skapa en förändring än vad vi egentligen inser eller vill erkänna. Det finns många områden idag som vi skulle kunna engagera oss i för att göra det bättre för någon annan. Ett budskap som vi sprider på olika festivaler i sommar är ”Du ser en ung kille/tjej – Vi ser en ung hjälte”! För det är så vi tänker. Vi kan alla vara hjältar för någon och det finns många fantastiska människor som ger av sin tid och sitt engagemang för att skapa en bättre framtid för barn runt om i världen.

Låt oss alla hjälpas åt att vara en hjälte för någon!

Man måste så ett frö för att det ska växa

Under min vistelse i Siem Reap i Kambodja (läs mer om detta i mitt föregående blogginlägg) fick jag förutom inblicken i M’lup Russeys sociala arbete även se hur några av organisationens olika projekt arbetar tillsammans för att nå sina mål. M’lup Russey har totalt fyra olika projekt som på olika sätt samverkar för att familjer och barn i Kambodja ska få en chans till ett bra liv.

Myndighetsteamet arbetar tätt med de myndigheter som på olika sätt kommer i kontakt med barn i sårbara situationer. De arbetar exempelvis med att sprida kunskap kring de minimikrav som finns för alternativ vård av barn, hjälpa nyckelpersoner inom olika myndigheter att förstå minimikraven, samt betona vikten av att följa upp hur minimikraven efterlevs inom olika verksamheter som arbetar med barn i sårbara situationer. Ett av målen är att se till så att det arbete som myndigheter utför alltid ser till barnets bästa i varje individuell situation.

För mig som socialarbetare från Sverige känns det ganska självklart att man alltid ska se till barnets bästa oavsett situation. I Kambodja ser man det ofta ur ett annat perspektiv. Det är svårt att jämföra en kambodjansk familj med en svensk. Förutsättningar kan se väldigt olika ut. För mig är det självklart att ett barn ska bo tillsammans med sin familj så långt det går eftersom det ger en god chans till positiv utveckling. I Kambodja kanske positiv utveckling inte är det första man fokuserar på när man ser till sina barn, här kommer överlevnad i första hand. Därför kan alternativet att placera sina barn på barnhem ses som enda lösningen eftersom det erbjuder mat, tak över huvudet och omsorg.

Även för anställda inom olika myndigheter kan detta ses som bästa lösningen, det är därför av stor vikt att prata om de alternativa lösningar som finns för att barn istället ska kunna bo med sin familj. Även om familjer i Kambodja har olika förutsättningar är det fortfarande bättre för barnet att bo tillsammans med sin familj, så långt det är möjligt. Familjer behöver få det stöd som de behöver på plats för att undvika att barnen placeras på barnhem.

M’lup Russey arbetar med att ge information om organisationens arbete och söker samarbeten med andra organisationer som också arbetar med barn i sårbara situationer. Förhoppningen är inte att alla genast ska hålla med. Det handlar om att så ett frö så att tankar väcks kring vad ett barn behöver för att få en god chans till positiv utveckling. Det behövs tid för fröet att växa och spridas så att man så småningom kan börja se en större förändring i hela landet.

Emma Boquist
Praktikant, Kambodja

På en plaststol, på ett jordgolv

Från vänster: Victor (Jag), Andreas Samuelsson, Lotta Olofsson (Erikshjälpens Insamlingsansvarig)

”Du får en blomma. Kan du ta hand om den får du ett träd.”

Andreas berättar om hur de arbetar med hjälp till självhjälp bland fattiga romer i Rumänien.

”Det handlar om att ge rätt resurser och verktyg till rätt personer. Vi börjar med att ge frön. Om de tar hand om de och vi ser att deras odlingar sköts bra, då får de hjälp att odla mer och till slut kan de få ett stort växthus att odla i.”

Andreas berättar för oss att alla människor i denna by känner någon som rest iväg för att tigga i de rikare länderna i Europa. Utvecklingsarbete här handlar om att ge anledningar och förutsättningar till fattiga att stanna kvar. För dem själva och för deras barns skull. Här finns organisationen Networks och många ideella volontärer bor på plats i byn. Vi samarbetar med organisationen och har bland annat byggt en fabrik av några containrar. Inuti finns symaskiner och arbetsbord. Kvinnor och män får arbeta med att sy och sticka mössor och halsdukar. Det har även tagits fram läderprodukter under de senaste åren. Allt görs i form av hjälp till självhjälp. Tillsammans med de anställda romerna sitter Andreas och andra volontärer ner för att ta fram dessa produkter. Namnet och märket för produkterna är DeCe, många av våra nya månadsgivare och Ung Faddrar har sett dessa i vår monter på festivaler och konferenser.

Ovan, Fabriken som Erikshjälpen finansierat. Nedan, Lotta Olofsson sitter och pratar med Karin (volontär för Networks).

Vi blir hembjudna till en kvinna. Sitter ner i huset som hon tillfälligt lånar. Det finns inget golv, bara marken med dess jord och grus. Inget rinnande vatten. Ingen toalett eller dusch. Brunnen finns en bit bort. Kvinnan berättar om hennes dotter. Hon är orolig för att hennes dotter har börjat hänga med äldre killar. Mamman är orolig för att hon inte hinner se efter sin dotter samtidigt som hon vill jobba. Eftersom att hon är ensamstående får hon möjlighet via Networks att jobba hemifrån med att göra läderplånböcker och sticka mössor. Hon sitter på en platsstol på jordgolvet i sitt hem.

”DeCe”Läderprodukter gjorda av romer, som en del av Networks arbete med hjälp till självhjälp.

Vi åker hemåt med en låda DeCe-produkter, som vi ska ha med oss i vår monter på festivaler och konferenser i sommar. Tacksam för att ha sett vår partner-organisations viktiga arbete med hjälp till självhjälp. Tänker på allt de gör från läxhjälp och yrkesutbildning till att borra brunnar och bygga växthus. De är stort att se de människor som har kämparglöden att själva ta sig upp ur fattigdom med lite hjälp och stöd. Den ensamstående kvinnan är ett exempel. Hon sitter på en plaststol på ett jordgolv och kämpar för sin dotter. Vi vill kämpa tillsammans med henne. Jag påminns av orden från Lee Saville som är Networks grundare och ledare – ”We are an organisation of longterm vision. To change culture and people, families and citys. Investing in children is our way to fight poverty.”

/ Victor Egerbo, stolt Ung Fadder

Skrämmande att följa #rasismiskolan

Sveriges radio har inlett en granskning av rasism i skolan. Min förväntan var att få höra om barn som blev mobbade – av andra barn. Men exemplen jag tar del av i sociala medier skrämmer mig mer än det hade gjort. Det verkar lika ofta vara lärarna som står för rasismen i klassrummet.

En kille skriver på twitter: ”En lärare uttalade mitt namn fel & jag rättade henne: ”Eftersom att vi bor i Sverige tänker jag uttala ditt namn på svenska.” svarade hon då.

Flera unga skriver liknande inlägg, om hur deras namn blir ett samtalsämne och en stötesten, om hur de tystas i klassrummet och blir utpekade som bråkstakar. Och kanske ännu värre – om hur lärare inte säger ifrån när de hör rasistiska kommentarer från klasskamrater.

Motiveringen för granskningen är ett stort mörkertal. SR uppmanar lyssnare att under hashtaggen #rasismiskolan dela med sig av sina erfarenheter. Jag följer och bävar. Varför är vi människor så elaka mot varandra? Varför är vi så rädda för varandra och för det som vi tycker är annorlunda? Tänk om vi kunde omfamna nyheter hos människor lika varmt som vi omfamnar ny teknik. Tänk om vi kunde vara lika intresserade av varandra som vi är av oss själva.

Rosemarie Engblom

Brasilianska stjärnor!

Fotbolls-VM. Match från Porto Alegre. Det är en stad i södra Brasilien alldeles vid havet. Där har just vintern börjat. Juni, juli och augusti är kallast men det blir sällan kallare än 10 plusgrader.

Undrar om William är på matchen. Han är fullständigt fotbollstokig. Det kanske har ändrat sig. Drömmen var att bli proffs. Men det är 12 år sedan vi möttes i Porto Alegre. Idag är han 20 år och kanske stjärna i laget. Eller så kanske han är stjärnkock. Eller lagar bilar?

Hortencia – med fokus på kläder och skönhetstävlingar – är hon stjärnan i någon TV-serie eller studerar hon ekonomi kanske? En som visste att det skulle pluggas var Gabriela. Hon älskade TV-såpor så hon gick upp extra tidigt för att följa dem. Hon var klar över att hon skulle bli lärare. Undrar om hon är förebilden för en ny klass på sin första tjänst.

Ett av barnen jag mötte var Bianca. Hon var uträknad. Det var ingen idé att prata framtid för hon var smittad med HIV. En åttaåring som familjen hade lämnat bort. Man ville inte bli smittad. Och omgivningen höll sig undan från familjen. För tolv år sedan var det ingen som ville vara nära barn med HIV i Porto Alegre. Bianca fanns på ett center där hon fick vård och omsorg. Jag har ett härligt kort på henne och en kompis.

Idag är kunskapen så mycket större. Barn smittas väldigt sällan vid födseln och om det nu skulle finnas ett barn som levde med HIV i familjen så skulle man kunna ge barnet rätt stöd.

Men hur gick det för Bianca? Jag vet inte hur det är nu. Hon är kanske stjärnan i någons liv. Jobbar eller pluggar. Några år efter mitt besök fick jag höra att hon mådde hur bra som helst. Hon hade flyttat hem till sin familj igen. Gick i skolan som andra barn. Behandlingar och omsorg hade gett resultat.

När det är match i Porto Alegre och stjärnorna gör mål. Då tänker jag på William och andra stjärnor som står på läktarna och jublar. Och tänker att framtidens stjärnor vet vi inget om.

18 juni 2014 Andreas Hallman
Och Holland vann över Australien.

Boye hade rätt

”I rörelse” heter Karin Boyes dikt om att det är vägen som är mödan värd. Många år efter att hon skrev den lånade en känd biltillverkare hennes dikt till en reklamkampanj. Det gjorde en hel del människor sura. Vad man än tycker om den saken vet jag i dag – Boye hade rätt.

Under några dagar har nu vägarbeten tvingat mig att ta en annan väg till jobbet. En helt fantastisk väg. Den ringlar sig mellan ekhagar och småsjöar, över åsar med utsikt över den småländska storskogen.

I dag, när jag körde den vägen, lovade jag mig själv att sluta se livet som en transportsträcka. Göra vägen mödan värd. Och jag tackade det vägarbete som tidigare orsakat mig irritation för att det nu gett mig nya perspektiv.
Vi sätter upp många mål inom biståndsverksamheten. En del är stora och övergripande, som milleniemålen, en del är mindre och gäller bara vår egen verksamhet inom Erikshjälpen.

Det är bra med mål. Men vi får inte glömma att längs vägen till dessa mål står människor som påverkas varje dag av det vi gör – eller inte gör. Vägen till målen är ingen transportsträcka. Det är livet här och nu, som vi kan påverka och låta påverka oss.

Afrika finansierar utvecklingen i resten av världen

Det är Afrika som finansierar utvecklingen i resten av världen – inte tvärtom. Jag tänker på detta när vi kör förbi ett par överlastade minibussar på vägen mellan Malis huvudstad Bamako och Bobo-Dioulasso i västra Burkina Faso. ”Det verkar vara guldgrävare på väg till nästa utvinningsområde”, säger min kollega Boaz, själv från Burkina Faso, men bosatt i Mali, där han arbetar på Erikshjälpens regionkontor.

Under den fortsatta resan genom det allt frodigare busklandskapet funderar jag på en av vår tids stora orättvisor. Hur är det möjligt att hälften av alla invånare i ett land som Mali lever i extrem fattigdom, trots att landet är Afrikas tredje största guldproducent?

Genom århundradenas lopp har kamelkaravaner, tungt lastade med guld och salt, färdats härifrån genom öknen mot Medelhavsområdet och Mellanöstern. Berättelserna om Malis stolta historia lever kvar bland vanligt folk i Mali, men de står i skarp kontrast till den situation som de allra flesta malier lever i idag. Samtidigt är Mali alltjämt en stor guldproducent. Afrika är också den kontinent på hela den här planeten som är rikast på naturresurser; diamanter, naturgas, olja och mineraler av alla de slag.

Problemet, eller den stora skammen i vår tid som jag hellre vill kalla det, är att bara en mycket liten del av intäkterna från utvinningen av de här enorma naturtillgångarna stannar kvar i Afrika. På varje krona som vi i den priviligerade delen av världen ger i bistånd är det mer än 7 kronor som samtidigt flödar tillbaka i den andra riktningen; från Afrika och till oss i Västvärlden! Detta är resultatet av att utländska företag lyckas förhandla sig till extremt gynnsamma villkor där de i lugn och ro kan exploatera Afrikas rikedomar under ett antal år utan att betala ett öre i skatt till det land som de verkar i. När denna så kallade ”tax holiday” är över säger bolagen ofta tack och adjö och drar vidare mot nästa utsugarkontrakt. Inte sällan är de företag som ägnar sig åt den största rovdriften på Afrikas resurser statskontrollerade, med andra ord styrda av folkvalda politiker. Detta pågår fortfarande 2014 – drygt 50 år efter att de flesta av Afrikas länder blev självständiga.

Ofta sitter Afrikas ledare i en beroendeställning till ledarskikten i de gamla kolonialmakterna som förser dem med alltifrån militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till personliga förmåner av alla de slag. I utbyte mot förmånliga avtal om naturresursutvinning i Afrika. Med i bilden finns också ett intresse hos många av västvärldens ledare av att hålla liv i konflikter och politisk instabilitet på den afrikanska kontinenten. Interna konflikter och maktkamper gör det lättare för utländska företag att spela ut olika intressen mot varandra och ta för sig av de enorma naturtillgångarna. Resultatet? Att de allra flesta afrikanska länder idag lyckas behålla mindre än 3 % av vinsten från mineralutvinningen. Resten plockas ut av utländska bolag och pengarna hamnar inte sällan i skatteparadis. Det lilla som kommer befolkningen i exempelvis Mali till del är i stort sett de magra löner som de anställda i guldindustrin får. Många av dessa är barn som istället för att gå i skolan lockas till farliga jobb i gruvorna för att bidra till sina familjers försörjning.

Dock börjar det äntligen röra på sig i takt med att allt fler, politiker och allmänhet, blir medvetna om att kapitalflykten är ett av de absolut största hoten mot Afrikas utveckling. På global nivå stiftas idag lagar om att företag som exploaterar resurser i utvecklingsländer ska redovisa intäkterna från de länder där de faktiskt verkar. Detta skapar helt nya förutsättningar för afrikanska regeringar att beskatta resursutvinningen. USA har redan antagit en sådan lag, och i EU har steg för steg tagits i rätt riktning. Från och med nästa år blir det fullt möjligt att spåra var europeiska eller multinationella företag har tjänat sina pengar och var de placeras, även om de sätts in på en bank i ett skatteparadis.

Även på plats i de länder som idag utarmas på sina resurser görs viktiga framsteg. Erikshjälpen hör till de organisationer som arbetar för att lokala och nationella makthavare ska ta sitt ansvar för att tillgodose alla barns rätt till bra skola, sjukvård och en trygg uppväxt. På fler och fler platser lyckas vi engagera och involvera nyckelaktörer – föräldrar, lokala makthavare, sociala myndigheter, polis, nationella myndigheter och regeringar – i arbetet för barns rättigheter. Med detta arbete följer också frågan om vem som ska finansiera utbildning, hälsovård och skydd i det långa loppet. Även om Erikshjälpen idag ofta bidrar med pengar där stat och myndigheter saknar resurser för att till exempel ge alla barn möjlighet att gå i skolan, pågår ständigt diskussionen med våra samarbetsorganisationer och exempelvis kommunpolitiker om hur vi kan bygga system som håller även den dag då Erikshjälpen inte längre finns på plats i området.

Det är här skatterna kommer in i bilden. För om mer av intäkterna från Malis naturresurser stannade kvar och kom befolkningen till godo, skulle inte föräldrar behöva skicka sina barn till farligt arbete i guldindustrin, istället för att låta dem gå i skolan med chans till ett välbetalt arbete om några år.

Intäkter och skatter från gruvbolagen skulle kunna finansiera både skolor och sjukvård och ge mer pengar i fickorna till vanliga maliska familjer. Vår roll är att fortsätta att påverka föräldrar, lokalsamhällen och makthavare i Mali, Sverige och EU att ta sitt ansvar för att alla barn ska få rätt till utbildning, hälsa och trygghet.

Och förresten, Erikshjälpen arbetar självklart redan idag för att motverka barnarbetet i guldindustrin, bland annat genom att erbjuda bra skolor i ett av de områden i Mali där det finns flest guldgruvor.

Praktisk hjälp när livet faller

– Hon har min frus vackra ögon, säger pappa Bo stolt med blicken på sin dotter.
Johanna är tre år, och ligger i sin mammas famn. Johannas muskler fungerar inte. Hon sondmatas. Hon kan inte lägre prata. Men hon älskar när familjen sjunger för henne.

Bo och hans familj är med om något som de flesta av oss har svårt att sätta sig in i, eller ens närma oss i tanken. Att barnet som ligger där i famnen som man älskar över allt annat snart inte kommer finnas mer.

Vi befinner oss på Lilla Erstagården, Nordens enda barnhospice utanför Nacka.
Här har man lyckats skapa en miljö där livet pågår. Trots närheten till döden. Här finns värme, lugn och vila. Och här finns en otrolig kärlek till barnen.

Sedan två år tillbaka har Erikshjälpen möjliggjort att en kock bjuder på vällagade och näringsrika måltider till familjerna på hospicet. Här finns familjer som under lång tid levt på frysmat. Att få vällagad och serverad mat några gånger i veckan blir en källa till ork och energi. Dessutom berättar personalen hur insatsen lett till många fina samtal kring middagsborden.

Man skulle kunna fråga sig vad serverade middagar egentligen har för betydelse för en familj med ett svårt sjukt barn. Men det räcker att ställa frågan till några av de familjer som äter middag där just den kväll när vi besöker hospicet för att förstå att det är en mycket uppskattad insats. Inte så mycket trots situationen, utan på grund av situationen. För när livet faller, då behöver man hjälp med det praktiska. En av föräldrarna uppger att när man är i en situation som de är i, finns det egentligen inget man kan göra för att hjälpa. Men genom att avlasta några av alla deras måsten, så underlättar man deras vardag. En sådan sak är just mat. De dagar när kocken är på plats behöver de inte tänka på mat utan får sätta sig till dukat bord. Dessutom, fyller en annan förälder i, skingras tankarna, om än för en stund.

Varje besök på Lilla Erstagården lämnar eftertanke och en känsla av respekt för livet. Och det är fantastiskt att se vad Erikshjälpens bidrag får betyda för familjer i denna utsatta situation.

* namnen i inlägget är fingerade

I dagens Europa…

Jag går in i ett hyreshus, tar trapporna upp tre våningar och går sedan till höger in i en mörk korridor. Där öppnar jag dörren till ett hem för fyra personer; en mamma med sina tre barn. Rummet kan inte vara större än 2 x 5 meter och vi tränger in oss i det lilla rummet. I ett litet hörn innanför dörren står en stol med en liten kokplatta och på den en stekpanna. Det är familjens kök. Längs väggarna står två sängar som familjen delar på. Det finns inga ordentliga innerväggar, det regnar in och lukten är påträngande av fukt och mögel. Det finns ingen dusch och toalett finns utanför huset. Familjen bor i Floresti, i nordöstra Moldavien.

Två veckor tidigare befinner jag mig i Rumänien, i närheten av staden Arad i västra delen av landet. Vi besöker flera bosättningar där familjerna saknar det mesta när det kommer till basbehov så som vatten, uppvärmning i husen och mat. Flera av familjerna saknar ordentliga registreringsdokument vilket gör att barnen inte har rätt att gå i skola och familjerna kan inte uppsöka läkare om de blir sjuka. Två dagar innan vårt besök har myndigheterna varit på plats i en av bosättningarna och informerat att de nästa vecka ska riva alla hus. Att bli utan bostad är ett hot som familjerna ständigt lever under.

Är det så här vi tänker att Europa ser ut idag?

Senaste tidens diskussion i Sverige om tiggare på våra gator har väckt en hel del tankar hos mig. Det som jag framförallt tycker är positivt med att diskussionen har lyfts är att jag tror att många har blivit mer medvetna om hur situationen faktiskt ser ut idag inom Europa. Båda ögonblicksbilderna som jag beskriver ovan skildrar romska familjers situation idag. Och många av tiggarna i Sverige är idag romer.

Erikshjälpen arbetar för att förbättra situationen för de här familjerna genom bland annat utbildning, hälsa, försörjning och genom att skapa trygga uppväxtmiljöer och fritidssysselsättningar. Vi vill förbättra situationen för de här familjerna där de befinner sig och genom våra projekt ser vi idag en positiv förändring. Men vi har en lång väg kvar att gå. Det kommer att ta tid innan jag ser det Europa som jag vill se!