Min blogg – Sida 27 – Just another WordPress webbplats

Sämst i klassen?

Blev idag återigen påmind om det förbluffande faktum att ett så ekonomiskt välmående land som Sverige har så svårt att få till en skola där eleverna trivs och får goda resultat. Alldeles oavsett om man tycker att just PISA-undersökningen är den bästa mätmodellen så tror jag att de flesta är överens om att den svenska skolan dras med stora problem. Att vara lärare är inget attraktivt yrke; var tredje lärare i grundskolan saknar behörighet och det är fler som söker in till TV-såpan Big Brother än som söker till svenska lärarutbildningar. Dags att göra en storsatsning på den svenska skolan – även svenska barn har rätt till en utbildning med kvalitet.

Tittar vi på hur Sverige hanterar skolan i biståndet så gäller tyvärr samma sak. Mellan 2009 och 2012 sjönk andelen av svenskt bistånd som gick till utbildning från 6 % till 3 %. Inom OECD (34 av världens rikaste länder) ligger snittet på 9 %. Hur kan det komma sig att den åtgärd som de flesta är eniga om är den långsiktigt mest effektiva metoden för att minska fattigdom får så låg prioritet i Sverige? Milleniemålen satte ett tydligt fokus på barns rätt till tillgång till utbildning. Stora insatser har gjorts och i många länder har antalet barn som saknar skolgång minskat drastiskt. Samtidigt måste man säga att kvaliteten i utbildningen inte har hängt med utvecklingen när det gäller kvantitet. Många barn i utvecklingsländer får gå i klasser med 80-100 elever. Rekryteringen av lärare till landsbygdsskolor är svår och ofta får eleverna gå hem igen för att läraren aldrig kom till lektionen.

Därför är det viktigare än någonsin att satsa på skolutveckling och höjd kvalitet i utbildningen. Det gäller både i Sverige och i utvecklingsländerna. Om vi inte satsar på barnen och deras utbildning får vi i längden ett samhälle där många lever i utanförskap, där man aldrig tar sig in på arbetsmarknaden och i stället hamnar i negativa miljöer och extremism. Satsa på skolan – för barnens och för framtidens skull!

Barnen på bilderna har haft tur. Trots att de bor i en liten by, en bra bit utanför staden Parakou, i västafrikanska Benin, kör deras lärare den långa vägen hit varje dag. Han är mån om att de ska få en bra utbildning.

Foto: Hanna Blixt

25 år med barnkonventionen

I år är det 25 år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling. 54 artiklar som tillsammans ska ligga till grund för att barns rättigheter tillgodoses. Barnkonventionen är den konvention som flest stater har anslutit sig till och det är endast tre länder i världen som inte har ratificerat den; USA och Somalia och det nya landet Sydsudan.

Sverige ratificerade barnkonventionen 1990. Mycket har hänt sedan dess. Barnombudsmannen har inrättats som statlig myndighet, barnets bästa har stärkts i flera lagar och en nationell strategi för att förverkliga barnets rättigheter i Sverige har tagits fram. Och just nu pågår det en utredning om att göra [highlight]barnkonventionen till svensk lag [/highlight]eller inte. I Norge är barnkonventionen redan lag och vid de tillfällen då jag har fått lyssna på representanter från grannlandet i just denna fråga så har det vittnats om hur konventionen har stärkts i och med att den blev lag. Mer resurser har tillsatts för att arbeta med barnkonventionen. Det har skett en kunskapshöjande effekt om barns rättigheter inom olika professioner och barnets rättsliga ställning har stärkts.

För att fira att barnkonventionen är 25 år vill regeringen markera hela 2014 som ett jubileumsår genom åtgärder och aktiviteter för att driva arbetet med barnets rättigheter framåt. Och visst är barnkonventionen värd att firas! Men likväl som det är viktigt att se alla framsteg och förbättringar som har skett under dessa 25 år, är det att se vad som inte har hänt och vad som återstår att göra. Barn faller fortfarande mellan stolarna och vi är fortfarande inte tillräckligt bra på att lyssna på barn. Vi är duktiga generellt på att ha kunskap om barnkonventionen, men inte lika bra på att implementera den.

Klart är i alla fall att arbetet med barnkonventionen inte är något som kan utföras vid ett enstaka tillfälle, utan något som kontinuerligt behöva appliceras, tolkas och arbetas med.

Under året har jag fått glädjen att arbeta med ett projekt som heter Alla barn är viktiga. Genom sång och musik arbetar vi med att sprida kunskap, intresse och förståelse om barns rättigheter på förskolor och skolor runt om i Sverige. I detta sångmaterial har barnkonventionen tolkats i text och musik på ett vardagsnära sätt som är lätt för både barn och vuxna att relatera till. Och vi vill förmedla att det både är viktigt och roligt att arbeta med barnkonventionen.

Disability is not inability!

Inclusive Education handlar om att ge alla elever samma förutsättningar och möjligheter för lärande. Bilden ovan är tagen på skolan Kisosora och visar en elev som har en mental funktionsnedsättning som lär sig vokalerna a,e,i,u,o på ett alternativt sätt. Här, genom att först plocka röda bär och sedan forma dessa som ett a.

Ett av FNs millenniummål är att alla barn ska ha rätt att gå i grundskolan och trots att stora framsteg har gjorts, har barn och unga med olika funktionsnedsättningar generellt sett sämre tillgång och möjligheter att gå i skolan. I utvecklingsländerna är det endast en av tio av dessa barn som går i skolan, varav i Tanzania endast 40 %. Av de barn med funktionsnedsättning som började skolan är det bara hälften så många som mot andra barn som fortsätter utbildningen.

I staden Tanga, Tanzania stödjer Erikshjälpen organisationen YDCP som arbetar med att förbättra situationen för barn och unga med olika funktionsnedsättningar. [highlight]Ett av YDCP slagord är ”Disability is not inability”[/highlight] och de arbetar ute i samhället med att förändra attityder och att förmedla kunskap till framför allt lokalsamhället, lokala ledare, föräldrar, lärare och barn. Ett av de områden de arbetar med är Inclusive Education för att alla barn ska få samma förutsättningar och möjligheter till utbildning. Många av dagens lärare i Tanzania får ingen utbildning i inclusive education, så en viktig del i arbetet är de assisterande lärarna från YDCP som är utbildade i detta. De åker ut till sex olika skolor i Tanga varje vecka. De sprider kunskap till andra lärare och blir en extra resurs i de olika klasserna, vilket skapar större möjligheter för elever med olika funktionsnedsättningar att lära sig och utvecklas.

Kommande två veckor kan du följa Victoria Brännmark på vårt instagram och Ung Fadder facebook sida. Bilderna kommer att visa och berätta om Youth With Diabilities Community Programs arbete i Tanga, Tanzania.

Erikshjälpen Instagram – Länk

UngFadder Facebook – Länk

Att få sitt liv tillbaka!

– Jag tycker om mitt jobb men helst av allt skulle jag vilja bli sömmerska.

Tjejen som står framför mig är tydlig och bestämd när hon berättar om vad hon tycker och tänker. Fantastiskt! Det här är nämligen inte vilken tjej som helst. Hon föddes med en mindre psykisk funktionsnedsättning och har under större delen av sitt liv bott på en institution. Vid 18 års ålder omyndigförklarades hon på grund av sin nedsättning och fråntogs därmed rätten att ha ett jobb, bo i en egen lägenhet eller ens gå och handla mat själv. Men nu är det en annan tjej som jag ser framför mig. Idag bor hon i ett hus tillsammans med tre andra. Hon har ett jobb att gå till och hon sköter alla hushållssysslor själv. Man skulle kunna säga att hon har fått sitt liv tillbaka.

Genom ett pilotprojekt som Erikshjälpens samarbetsorganisation World Without Borders genomfört i Vitryssland har attityden mot barn och ungdomar med funktionsnedsättningar sakta börjat förändras. Genom att starta det första gruppboendet och slussa ut ungdomar till ett mer självständigt liv har man också visat myndigheterna att det är möjligt och att det blir bättre både för barnen och för samhället om de inte göms undan på en institution.

Tidigare i veckan sitter vi på socialdepartementet för att träffa biträdande socialminister. Vi pratar om framtiden och hur de tänker jobba med dessa barn och ungdomar framöver. Genom pilotprojektet så infördes en ny lag i landet som rekommenderar att varje institution ska upprätta en särskild avdelning där ungdomar kan få lära sig att leva mer självständigt. Men det kvarstår många utmaningar framöver.

Varje gång jag besöker en institution så får jag en klump i magen. När man kliver innanför dörren till dessa enorma byggnader så möts man av en förskräcklig lukt. Personal går omkring i sjukhuskläder och barnen erbjuds alldeles för lite aktiviteter för att de ska kunna utvecklas och må bra. Vissa avdelningar benämns som ”liggande barn” för att barnen främst är sängliggande på grund av deras olika funktionsnedsättningar. Varenda kroppsdel i mig värker och hjärtat brister varje gång jag möter den här verkligheten. Men så i en lång korridor springer jag på Alena som berättar om sina framtidsplaner och drömmar. Helt plötsligt så känner jag att [highlight]hoppet återvänder – det går att förändra[/highlight]. Barnen behöver inte vara här för alltid.

Med blandade känslor sätter vi oss i bilen igen. Det finns så mycket kvar för oss att jobba med – var ska vi börja? På hemvägen börjar vi diskutera olika projektidéer och hur vi kan fortsätta arbeta med personalen på institutionerna för att verkligen förändra situationen för barnen. Trots utmaningarna så dröjer sig känslan kvar som jag fick under mitt möte med Alena. Hennes beslutsamhet att fortsätta jobba för sin dröm – att bli sömmerska – blir min inspiration!

En person jag beundrar

För några veckor sedan besöktes vi av Andrew Muyamba, en man som till vardags arbetar med rehabilitering av gatubarn i Uganda. Ja, han inte bara arbetar med dem. Han bor, ja, lever hela sitt liv tillsammans med dem.

Någon ställer honom frågan hur många barn han har.
75 svarar han och möts av stora ögon. Han ler och omformulerar sig. Jaha, du menar bara ”mitt” barn, då är det ett.

Andrew har ett stort hjärta med mycket kärlek till barnen på centret och han gläds över varje livsöde han kan förändra. Han gör även stora insatser för alla andra gatubarn som inte kan gå på centret. Han besöker dem, delar ut mat, plåstrar om och gör vad han kan.

Andrews besök återuppväckte många minnen. Jag hade själv förmånen att få träffa flera av de här barnen för drygt ett år sedan. Det var både svårt och rätt jobbigt att ta in allt barnen berättade. Hur de sniffat limm mot hungern och kylan. Blivit slagna av poliser under nattliga räder. Letat mat bland soporna. Ovissheten och oron om de skulle klara nästa dag.

Och samtidigt. Jag fick se samma barn stråla av både glädje och framtidstro. Med visshet om att de nu hade mat för dagen. Vetskap om att de var trygga. Några av dem sov nu på en madrass för första gången i sitt liv. En flicka berättade med stolthet i rösten om allt hon fått lära sig. Nu kunde hon både läsa, skriva och laga mat. Barnens skratt var verkligen smittande och det var gott att se hur de både lekte och retades med varandra. Precis som barn ska.

Det var också berörande att få träffa några barn som tidigare levt på centret, som nu hittat vägar tillbaka till sina familjer igen och som nu kunde bo i sina riktiga hem. Trasiga relationer, hade genom många samtal med hjälp av personal från centret, återuppbyggts. En flicka som inte hade några släktingar att gå tillbaka till, hade fått en helt ny underbar fosterfamilj. Det var gott att se hur de nu kommit vidare. Till en fungerande vardag och att de kunde få gå i skolan igen.

Jag är så glad att jag fick träffa dem och se vilken skillnad Erikshjälpen med hjälp av alla givare kan göra för barnen där. Men när jag åkt hem till trygga och välordnade Sverige igen fortsätter Andrews, och hans kollegors oförtröttliga arbete på Mbararas gator. Dag ut och dag in. Det är inte utan att jag beundrar honom.

Andrew – mannen värd min beundran.

Haruna har hittat tillbaka till sin familj.

Doreen har fått en ny fosterfamilj.

Nästa trend: Raw-models

I senaste numret av hälsotidningen jag prenumererar på deklarerades den nya trenden: raw beauty! Det stod att vi ju sedan tidigare kände igen trenden med raw-food, alltså att äta exempelvis rårivna grönsaker, inte tillagade. Nu var det den ”råa” skönheten som var ideal. Sedan stod det noggrant beskrivet exakt hur jag skulle bära mig åt med puder och rouge för att det skulle se ut som om jag inte hade sminkat mig alls.

Jag förutspår härmed nästa trend – [highlight]raw models! Förebilder[/highlight]. Har vi goda förebilder behöver vi inga trender för att få oss på rätt spår. Vi jobbar rätt mycket med det där på Erikshjälpen. Våra Ung faddrar är förebilder med sitt engagemang. Volontärerna i våra butiker. Ute i projekten jobbar vi bland annat för att barn som lever på gatan ska få nya förebilder i de center vi stöttar. Ingen utbildning kan ske utan förebilder. För att få by-äldste och kvinnorna att lyssna på våra informatörer måste de först få deras förtroende. De måste bli några som byborna gärna lyssnar på. Förebilder.

Du hörde det från mig först, kom ihåg det! Raw-models is the new black!

Vikten av vardag i Irak

Vad har man för nytta av en gryta när man är på flykt för sitt liv? Det kanske du frågar dig som läser våra nyheter. Våra hjälpinsatser för drabbade flyktingar i norra Irak är i gång och vår samarbetspartner delar just nu ut filtar, madrasser, mat och köksredskap.

För några månader sen befann jag mig i ett liknande hjälparbete. Jag åkte för att själv se våra insatser i Bekaadalen i Libanon. Människorna som var på flykt undan konflikten i Syrien befann sig på många sätt i samma situation som dem som nu flyr i Irak.

När jag satt ned med kvinnorna i flyktinglägrets tält eller i de bostäder de lyckats ordna var det just vardagen dessa kvinnor saknade och kände ett stort behov av att upprätthålla. Att inte få mat serverat från en kantin varje dag, utan att kunna laga sin egen mat och sitta ned som en familj för att äta sin middag.

Att få [highlight]en känsla av vardag[/highlight] även när livet är ställt på ända ger trygghet. Och tryggheten hos mamma smittar av sig på barnen. Därför är grytor viktiga.

Foto: Medair/Stella Chetham

Hälsning från Ung Fadder sommarturné

Bild: Eriks Talkshow på Gullbrannafestivalen med Jonas Helgesson.

Bild: Lovisa Fundell, Andrew Muyamba, Carina Olgrener, Vilhelm Edsmyr. Andrew ,som var på besök i Sverige i sommar, arbetar i Uganda med ett rehabiliteringcenter för gatubarn.

Bild: Ljus som lyser i mörkret.

De senaste åren har Erikshjälpen funnits med på flera olika konferenser och festivaler i Sverige. Där har vi utmanat ungdomar och semesterfirare att dela mig sig av sin ekonomi. Detta år la vi i en ny växel. Vi har haft secondhand lounge, livegraffiti med olika teman, besök av Andrew Muyamba från Uganda, talkshow med gäster som Terese Fredenwall och Jonas Helgesson mfl.

Vår närvaro på festivalerna behövs. Vi gör skillnad. Både för givare och för mottagare. Givaren får öva sig i att dela med sig och ge av sin ekonomi. Givaren får känna vilken välsignelse det finns i att ge. Mottagaren får nya livschanser i de länder där vi funnits länge och kommer finnas länge med vårt långsiktiga utvecklingsarbete. Även på de platser där katastrofer ägt rum den senaste tiden. Ebolaviruset i Liberia. Konflikten i Sydsudan. Konflikten i Syrien. Alla flyktingar i norra Irak. Varje liten krona från givarna gör skillnad där behoven är stora.

Jag läste i sommar att 2012 gav vi svenskar cirka 5 miljarder till organisationer med 90-konton. medan vi köpte godis för mer än 20 miljarder. Kolla på siffrorna. Godis är ingen mänsklig rättighet. Godis är lyxkonsumtion. Därför behöver vi inte skämmas eller be om ursäkt när vi frågar festival-och konferensbesökare om de kan dela med sig och ge. Behoven är stora i både katastrofarbete och det långsiktiga utvecklingsarbetet. Därför är vi så oerhört tacksamma för alla nya månadsgivare och Ung Faddrar. Tillsammans påminns vi om att generösitet och solidaritet växer trots mörkret. Givmildhet och omsorg lyser och mörkret har inte övervunnit det!

/ Victor, Stolt Ung Fadder

En dag på tåget

I veckan skulle jag åka tåg. Vad skulle jag jobba med som fungerar? Är det inte för skakigt så kan jag jobba med lite bilder. Bra. Ringa folk. Inte bra. Läsa en del rapporter – perfekt för en dag på tåget. Och där sitter jag med olika saker på min tågarbetarlista. En text är en kvartalsrapport från ett fadderprogram som jag läser för att få veta mer om vårt arbete i den regionen. Då blir jag återigen påmind om att det händer mycket i världen.

Barnen själva beskriver vad de lärt sig i barnklubben.
”Nu vet jag vad rätt till liv betyder. Utbildning är min rättighet.”
”Jag har i barnklubben lärt mig att det är min rättighet att uttrycka min åsikt… Det är också inom våra rättigheter att säga nej till könsstympning.”

En tredje räknar upp sina rättigheter och påpekar att
”de som lever med funktionshinder inte ska diskrimineras”.

Med den kunskapen hos allt fler barn blir det svårt för dem att inte förändra sitt samhälle. Så tänker jag och kastar mig in i nästa text. Sen hämtar jag kaffe och blir stående och pratar med en dam.
– Jag har varit fadder i över fyrtio år, säger hon och berättar hur hon tänkte sluta nu men bestämde sig för att fortsätta. Hon är en av alla de som ger andra en chans att utvecklas.
– Och nu är jag med och startar en FairTrade-butik i Trollhättan.
Då är jag där igen. En helt vanlig dag finns det människor som gör världen bättre. Varje dag.

Nyfiken

Under hösten kommer jag att vara pappaledig och istället för arbete med budget och ansökningar antar jag att dagarna kommer att innebära ett ständigt löpande efter en ettåring med galet stor nyfikenhet. Får börja med att erkänna att jag känner mig ganska nervös, efter några år har jag lärt mig att navigera i biståndsvärlden. Men hur ska jag kunna övertyga min son att det inte på något sätt är gott att äta ur komposthinken?

Samtidigt tänker jag att vi har mycket att lära från små barns helt ohämmade nyfikenhet. Jag tror att viljan att hela tiden upptäcka nya saker tillsammans med mod att prova nya saker är en av de stora drivkrafterna bakom all form av utveckling. På samma sätt tänker jag att det är viktigt att Erikshjälpen fortsätter att vara en nyfiken och öppen organisation, även om det kan innebära ökade risker att ibland misslyckas. Det finns varken utvecklingsstrategier eller projekt med garanterat goda resultat. För att kunna fortsätta förändra situationen för barn i världen måste vi våga vara nyfikna och ha mod att prova nya metoder och projektideér.

Situationen för barn i utvecklingsländerna har förbättrats över tid men på inget sätt tillräckligt snabbt. Det finns inga enkla lösningar men däremot otroligt många människor med ambitioner, idéer och visioner överallt i världen. Som organisation gör vi alltid noggranna och avvägda analyser av riskerna med varje projekt men måste också våga fortsätta ge människor möjlighet att förverkliga sina visioner och idéer till förändring. Erikshjälpen kan ge stöd och finansiella resurser men vi får inte glömma att det lokala ägarskapet och viljan till förändring alltid är den viktigaste byggstenen för ett lyckat projekt. Som anställd på Erikshjälpen handlar mitt arbete mycket om att lyssna och försöka förstå situationen för målgruppen, och då tror jag nyfikenhet och öppenhet inför det okända är helt avgörande.

Under hösten skall jag försöka att angripa livet med samma nyfikenhet som min son. Tror jag kommer att ramla över massa intressant i vardagen om jag bara vågar vara helt öppen och nyfiken. Att det även kommer att innebära en del misslyckande och pinsamma situationer tänker jag försöka bortse ifrån.