För några veckor sedan besöktes vi av Andrew Muyamba, en man som till vardags arbetar med rehabilitering av gatubarn i Uganda. Ja, han inte bara arbetar med dem. Han bor, ja, lever hela sitt liv tillsammans med dem.
Någon ställer honom frågan hur många barn han har.
75 svarar han och möts av stora ögon. Han ler och omformulerar sig. Jaha, du menar bara ”mitt” barn, då är det ett.
Andrew har ett stort hjärta med mycket kärlek till barnen på centret och han gläds över varje livsöde han kan förändra. Han gör även stora insatser för alla andra gatubarn som inte kan gå på centret. Han besöker dem, delar ut mat, plåstrar om och gör vad han kan.
Andrews besök återuppväckte många minnen. Jag hade själv förmånen att få träffa flera av de här barnen för drygt ett år sedan. Det var både svårt och rätt jobbigt att ta in allt barnen berättade. Hur de sniffat limm mot hungern och kylan. Blivit slagna av poliser under nattliga räder. Letat mat bland soporna. Ovissheten och oron om de skulle klara nästa dag.
Och samtidigt. Jag fick se samma barn stråla av både glädje och framtidstro. Med visshet om att de nu hade mat för dagen. Vetskap om att de var trygga. Några av dem sov nu på en madrass för första gången i sitt liv. En flicka berättade med stolthet i rösten om allt hon fått lära sig. Nu kunde hon både läsa, skriva och laga mat. Barnens skratt var verkligen smittande och det var gott att se hur de både lekte och retades med varandra. Precis som barn ska.
Det var också berörande att få träffa några barn som tidigare levt på centret, som nu hittat vägar tillbaka till sina familjer igen och som nu kunde bo i sina riktiga hem. Trasiga relationer, hade genom många samtal med hjälp av personal från centret, återuppbyggts. En flicka som inte hade några släktingar att gå tillbaka till, hade fått en helt ny underbar fosterfamilj. Det var gott att se hur de nu kommit vidare. Till en fungerande vardag och att de kunde få gå i skolan igen.
Jag är så glad att jag fick träffa dem och se vilken skillnad Erikshjälpen med hjälp av alla givare kan göra för barnen där. Men när jag åkt hem till trygga och välordnade Sverige igen fortsätter Andrews, och hans kollegors oförtröttliga arbete på Mbararas gator. Dag ut och dag in. Det är inte utan att jag beundrar honom.
Andrew – mannen värd min beundran.
Haruna har hittat tillbaka till sin familj.
Doreen har fått en ny fosterfamilj.