– Jag tycker om mitt jobb men helst av allt skulle jag vilja bli sömmerska.
Tjejen som står framför mig är tydlig och bestämd när hon berättar om vad hon tycker och tänker. Fantastiskt! Det här är nämligen inte vilken tjej som helst. Hon föddes med en mindre psykisk funktionsnedsättning och har under större delen av sitt liv bott på en institution. Vid 18 års ålder omyndigförklarades hon på grund av sin nedsättning och fråntogs därmed rätten att ha ett jobb, bo i en egen lägenhet eller ens gå och handla mat själv. Men nu är det en annan tjej som jag ser framför mig. Idag bor hon i ett hus tillsammans med tre andra. Hon har ett jobb att gå till och hon sköter alla hushållssysslor själv. Man skulle kunna säga att hon har fått sitt liv tillbaka.
Genom ett pilotprojekt som Erikshjälpens samarbetsorganisation World Without Borders genomfört i Vitryssland har attityden mot barn och ungdomar med funktionsnedsättningar sakta börjat förändras. Genom att starta det första gruppboendet och slussa ut ungdomar till ett mer självständigt liv har man också visat myndigheterna att det är möjligt och att det blir bättre både för barnen och för samhället om de inte göms undan på en institution.
Tidigare i veckan sitter vi på socialdepartementet för att träffa biträdande socialminister. Vi pratar om framtiden och hur de tänker jobba med dessa barn och ungdomar framöver. Genom pilotprojektet så infördes en ny lag i landet som rekommenderar att varje institution ska upprätta en särskild avdelning där ungdomar kan få lära sig att leva mer självständigt. Men det kvarstår många utmaningar framöver.
Varje gång jag besöker en institution så får jag en klump i magen. När man kliver innanför dörren till dessa enorma byggnader så möts man av en förskräcklig lukt. Personal går omkring i sjukhuskläder och barnen erbjuds alldeles för lite aktiviteter för att de ska kunna utvecklas och må bra. Vissa avdelningar benämns som ”liggande barn” för att barnen främst är sängliggande på grund av deras olika funktionsnedsättningar. Varenda kroppsdel i mig värker och hjärtat brister varje gång jag möter den här verkligheten. Men så i en lång korridor springer jag på Alena som berättar om sina framtidsplaner och drömmar. Helt plötsligt så känner jag att [highlight]hoppet återvänder – det går att förändra[/highlight]. Barnen behöver inte vara här för alltid.
Med blandade känslor sätter vi oss i bilen igen. Det finns så mycket kvar för oss att jobba med – var ska vi börja? På hemvägen börjar vi diskutera olika projektidéer och hur vi kan fortsätta arbeta med personalen på institutionerna för att verkligen förändra situationen för barnen. Trots utmaningarna så dröjer sig känslan kvar som jag fick under mitt möte med Alena. Hennes beslutsamhet att fortsätta jobba för sin dröm – att bli sömmerska – blir min inspiration!