Utmaningar på mina egna villkor

Utmaning
Idag är jag lite öm i kroppen, liksom en hel del av mina kollegor skulle jag tro. Igår hade vi som jobbar på Erikshjälpens huvudkontor en upptakt inför hösten då vi besökte KFUM:s lägergård Vidablick. Där kan man jobba med olika typer av samarbetsövningar och utmaningar i form av höghöjdsbanor m.m.

Innan vi satte igång talade vår instruktör om att alla utmaningar ska vara på mina egna villkor. Det betyder att idag har jag chansen att prova något som jag är lite rädd för, som jag nästan inte vågar men skulle vilja göra. Men det ska aldrig vara någon annan som tvingar mig till att göra det där nya och utmanande. Det måste vara mitt eget val.

Jag tror mycket på den inre drivkraften. Visst händer det ibland att man utsätts för saker som man absolut inte vill, och att man kan växa även av sådana erfarenheter. Men i grund och botten tror jag att vi växer bäst som människor om vi får ta det i vår egen takt och välja vilka steg vi ska ta. Vi behöver dem som peppar oss och som utmanar oss att gå lite längre. Men valet att anta utmaningen bör ligga på mig själv.

Som barnrättsorganisation jobbar vi mycket med utmaningar. Vi önskar att barnen själva ska ta ett kliv framåt och göra sina röster hörda. Vi vill att föräldrarna ska förstå barnens behov och ibland bryta med traditioner trots att alla andra tycker att de gör fel. Vi försöker få människor att testa nya odlingsmetoder eller nya sätt att försörja sin familj. Utmaningar som människor är mer eller mindre rädda för.

Med gårdagens övningar i huvudet tänker jag på hur viktigt det är att vi respekterar de människor vi jobbar med. Vi kan peppa dem att anta utmaningen, vi kan försöka övertyga dem om att detta är den rätta saken att göra, vi kan lova att stå vid deras sida om de misslyckas. Men valet att ta nästa steg måste vara deras eget.

På bilden ser vi en kollega som klarade sin utmaning. Men tro mig, jag var där också.

En fin sommar?

Det är högsommar, i ordets rätta bemärkelse. Solen visar sig lydigt mellan 06-22, havet är 21 grader varmt och brännmaneterna pulserar lojt under ytan. Jag befinner mig i västra delen av Sverige och känner att livet är rätt så fint ändå.

Mängder av barn i stora grupper går förbi mig på gatorna, i parkerna studsar fotbollar till höger och vänster. Det är Gothia Cup som pågår och oj vad bra det känns i hjärtat att så många barn från fattiga, okända länder har fått möjligheten att komma hit till härliga Sverige och lira boll, träffa nya polare och se en annan del av världen.

Så hur har vi det då i min lilla västkuststad? Bra, tackar som frågar. Visst skjuts det en hel del, och ja, antalet tiggare har ju ökat, läste för ett tag sen att det till och med var barn som tiggde. Många barn i förorterna lever i ett sånt utanförskap att de aldrig ens varit inne i centrala stan, endast 10 min bort med skramlande spårvagn.
Barn utsätts för rasism i skolorna och kränks i sjukvården, av vuxna utbildade människor som ska veta bättre och borde läsa på barnkonventionen en extra gång. Så tackar som frågar, nu när jag tänker efter så är det ganska mycket som är lite sisådär i min stad.

Vi slår oss för bröstet och känner oss stolta över barn som kommer hit på besök från andra delar av samma jord. Men hur stolta och engagerade är vi över barnen som bor här, som kommer hit och växer upp här? Var finns vårt engagemang för samhällets allra minsta? Är vi naiva och tänker att alla har det som vi?
Jag tror att det är dags att tänka om. I min stad finns det barn som används till att bära vapen för gäng. Många barn har missbrukande föräldrar där det långa sommarlovet är en plåga. Här finns barn som lever i fattigdom.

Så hur blir det, ska du och jag börja se oss omkring med nya ögon och göra något för ett barn i vår stad, vårt kvarter eller vår skola? Vi slutar blunda och lägger en millisekund av våra upptagna liv och gör något för ett utsatt barn i vår närhet. Tänk till och visa i fysisk handling (och är det en omöjlighet finns Erikshjälpens autogiro, bara att signa upp) och ge liv åt ett barns drömmar.

I hela världen finns utsatta och behövande barn, även på din gata i Sverige.

Linnéa praktikant för Erikshjälpen i Uganda under 2013.

Festen som kom av sig

Varje dag när jag kom hem från jobbet möttes jag av samma lilla välkomstkommitté. Det var grannbarnen som tjoande och stimmade medan de for omkring på sina små cyklar. Då och då stack barnens mamma ut huvudet genom fönstret för att se att allt gick bra. Hon sa till mig att hon var lite trött. Det var ju den muslimska fastemånaden och det tar på krafterna att varken äta eller dricka under hela långa dagen. Men de små ledamötena i den spontana välkomstkommittén verkade mest av allt se fram emot den stora festen som skulle komma i slutet av månaden.
Nej, detta är inte ett minne från Bamako i Mali. Det är Eksjö på småländska höglandet i början av den här sommaren 2014. Strax innan helvetet brakade loss där mina palestinska grannar har sina rötter och där deras släktingar fortfarande bor.

Så vad finns nu kvar att säga eller skriva om? Alla ämnen jag spånat på känns futtiga, fattiga eller i alla fall mindre lämpliga efter denna ”Gaza-sommar”. Antalet döda har för länge sedan passerat tusenstrecket. Av dessa är en tredjedel, över 300, barn. Vi har alla sett bilder eller hört om bomber som träffat skolor och till och med lekplatser. Till detta kommer de nära 200 000 kvinnor, män, pojkar och flickor som har flytt sina hem, och ett mycket stort antal skadade. Fysiskt och psykiskt. Medan de flesta av oss här i vårt lugna hörn av världen njöt av solvarma klippor och ljumma grillkvällar.

Varför skriver jag om detta? För att jag har dåligt samvete? För att verka politiskt korrekt? Eller kanske för att jag i efterhand behöver bearbeta den absurda, dagliga krocken mellan den ljuvliga svenska sommaren och de svarta nyhetsrubrikerna? Troligen någon slags kombination av alla tre.

Jag är inte ute efter att utdöma ansvar. Skuld till det som sker finns på båda sidor, och det kan diskuteras vilken av dem som egentligen startade det som eskalerade till fullskaligt krig den här gången. Men ett är säkert: Som alltid i krig är de allra flesta som drabbas helt oskyldiga civila. Och att barn dör i krig kan och får vi aldrig någonsin acceptera eller vänja oss vid. Inte ett enda.

Genèvekonventionen om civilas rätt i krig ska garantera barn deras särskilda behov av medicinsk vård, mat, skydd och kläder under krig. Artikel 6 i Barnkonventionen talar om att varje barn har rätt att leva och att de stater som har skrivit under konventionen ”skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling”. En självklarhet som inte borde behöva sättas på pränt någonstans. Men den här sommaren har brott mot den här artikeln skett över 300 gånger, bara i Gaza-konflikten. Inga av världens alla andra pågående konflikter medräknade.

Mycket har sagts om omvärldens tystnad och handlingsförlamning inför Gaza-konflikten, men jag är tillräckligt naiv för att tänka att vi alla kan göra något litet för att hundratals barn aldrig mer ska behöva dö av bomber över Gaza. Ett sätt kan vara just att inte glömma en katastrof så fort medieljuset riktas mot nästa, utan fortsätta att peka på de fruktansvärda brott mot internationell rätt och barns grundläggande rättigheter som har begåtts. På så sätt kan vi bidra till att visa det totalt meningslösa, hänsynslösa och absurda i att föra krig som i så stor utsträckning drabbar helt oskyldiga civila. Detta kan i förlängningen undergräva stödet för de ledare på båda sidor som ligger bakom det senaste kriget i Israel och Gaza liksom andra väpnade konflikter runtom i världen.

Jag var bortrest från Eksjö i slutet av fastemånaden men det kom ett sms från grannbarnens mamma: ”Det blir ingen fest i år.” Jag kan föreställa mig besvikelsen i barnens ögon när de fick veta att årets största fest var inställd. Sen jag återvände från semestern har den glada, cyklande gruppen inte synts till. ”De har väl rest iväg lite”, tänkte jag först. Men imorgon ska jag lägga bort min blyga, försiktiga svenskhet och knacka på för att fråga hur det är.

Erikshjälpen finns genom vår samarbetsorganisation på plats i Mellanöstern för att förbättra situationen för det stora antal flyktingar som har flytt ett annat skoningslöst krig i regionen: Det i Syrien. Läs mer här

Sista chansen, kompis!

Vad ska du göra i höst? En vanlig fråga att få såhär under sommaren, när skolavslutningar är avslutade, studenter är tagna och sommarjobben börjar lida mot sitt slut. En både lätt och svår fråga, vissa har en plan, många inte. Och det är inte så konstigt egentligen. Idag kan vi göra vad vi vill, vi kan bli vad vi vill, alla möjligheter finns om vi bara tar dem. Rättelse, i vår del av världen finns alla möjligheter. Det är ett privilegium att ha den vardag som vi har. Det är få förunnat att ha så många val, så många möjligheter att det ibland gör oss handlingsförlamade och så pass stressade att vi blir deprimerade. Vilket dilemma.

Är vi bortskämda? Ja kanske det. Det är vår vardag och det är svårt att se sina egna privilegier. Har vi möjlighet att förändra? Definitivt.

Svaret på den första frågan i inledningen av mitt inlägg , vad ska du göra i höst, besvaras oftast med att en vill jobba/plugga/göra något viktigt, kul och intressant, något som räknas.

Om du känner för att arbeta med barn, stora frågor, vara någon annanstans i världen och utmana dig själv så har jag glada nyheter. Det är inte försent för dig än, kompis.

Om några veckor går ansökningstiden till Erikshjälpens praktikantprogram ut. Se till att du matchar kriterierna, ta dig tid och ansök.

Om du vill se dina privilegier med nya ögon, vara en medmänniska av denna världen och investera några månader i dig själv och andra så kan det här vara det viktigaste du gör, det som räknas. I gengäld får du uppleva världen såsom du aldrig sett den förut.


Med vänlig hälsning,

Linnéa, praktikant 2013 för Erikshjälpen i Uganda, tillsammans med sin man Johan.

Gräshopporna invaderar

IMG_0502

 Glada barn poserar med gräshoppor. Foto: Lejla

 

Sen min första dag på CRO, så har jag vetat om att våra vägar kommer att korsas, förr eller senare. Nu var tiden inne för det mötet. Gräshopporna har anlänt till Masaka och till CRO!

 

IMG_0476

Påsen med gräshopporna i. Foto:Lejla

 

Det fick jag erfara redan på morgonen, på väg till jobbet. När jag skulle svänga in på den lilla vägen som leder in till CRO, så möts jag av barnen som plockar något ur gräset. Jag hör också mitt namn från majsodlingen, men jag ser inte vilka som är där. Lärarinnan Doreen är också där och håller i en genomskinlig plastpåse med något slags grönt innehåll som rör sig. Jag hinner inte ens ställa min fråga, innan jag får frågan besvarad. Då ett av barnen kommer fram till Doreen och tömmer sina fickor på gräshoppor. Jag hoppar till och tar två steg tillbaka. Doreen och barnen skrattar åt min reaktion. Sen från ingenstans åker en hand upp i mitt ansikte, hållande i en gräshoppa. Det var bättre än HD-tv.

 

IMG_0496

Gräshoppa i närbild. Foto: Lejla

 

Då det är en delikatess här i Uganda att äta gräshopper så jublar man över gräshoppssäsongen. Jag å andra sidan är inte lika van eller förtjust i kryp överlag, så jag kanske inte jublar lika mycket åt att gräshopporna har kommit. Men jag tog mod till mig och beslutade mig för att provsmaka en gräshoppa. Jag kommer inte börja äta dem som snacks precis, men de smakade helt okej. Sen beslutade jag mig också för att försöka fånga en gräshoppa. Barnen fick agera lärare och visa hur man skulle göra. De är riktigt duktiga på att fånga och jag kunde inte bett om bättre lärare.

 

/Lejla Rizvanbegovic, Erikshjälpen praktikant i Indien vårterminen 2014.

Kastklädd rasism och en hållbar utveckling

 

 DSC_1643_webb

 

 

Vi sitter och pratar med en av de präster som ansvarar för det byutvecklingsprojekten som vi besöker. Han kommer egentligen från en annan del av Indien men har bott i Mandladistriktet i över tjugo år. Han har sett projekt och finansiärer komma och gå och han har sett både tider och människor förändras. ”Personalen frågar mig varför det går så långsamt, varför de inte kan se förändring med sina egna ögon. Men jag har sett förändringen, så de kan inte säga att saker inte förändras.”

 

Han fortsätter att berätta om när han först kom till Mandla. Han skulle åka buss in till staden och alla platser var ockuperade. En välklädd man steg på bussen och busschauffören sa åt en av de kastlösa kvinnorna att ställa sig upp så att mannen kunde få sitta ner. Kvinnan ställde sig upp och lät mannen sitta. Detta är alltså ingen Rosa Parks-berättelse och istället för synlig färgbaserad rasism så är detta en kastklädd rasism. Kvinnan för tjugo år sedan stod inte upp för sin rätt att hon, som betalt exakt lika mycket som den välklädda mannen, inte borde behöva flytta på sig. Istället var det vår präst som sa ifrån. I hans egna ord så ”ställde han till med en scen tills den välklädde mannen gav kvinnan tillbaka sin plats.” ”Idag skulle det aldrig hända, folket här vet vad de är värda och vågar stå upp för sig själva.” Att ge människor en röst, att få dem att förstå sitt värde som människa och vad detta värde bör innebära är inget som görs över en natt. Men när den dagen kommer då människor vågar säga ifrån, först då kommer vi förstå vikten av arbetet som görs och när människor väl har fått en röst är den inte så lätt att tysta ner.   

 

Susanna Larsson, Erikshjälpen praktikant i Indien vårterminen 2014.

Förändring behövs på olika nivåer

Ni som läst mina tidigare blogginlägg vet att jag för närvarande befinner mig i Kambodja som praktikant på organisationen M’lup Russey. Jag har hittills berättat om två av organisationens fyra projekt och tänkte nu berätta om det tredje projektet som arbetar med samhällsfrågor. Under en veckas tid fick jag följa med organisationens samhällsteam till provinserna Battambang och Siem Reap. I dessa två provinser har M’lup Russey varit med och startat upp självhjälpsgrupper och stödgrupper i flera byar. Jag har varit med och besökt tre av dessa grupper, en självhjälpsgrupp och två stödgrupper.

Stödgrupperna består av nyckelpersoner från byarna som ofta kommer i kontakt med övriga bymedlemmar, ett exempel på en nyckelperson är bychefen. När jag var och besökte en av stödgrupperna skulle de ha en utbildningsdag i genus och förutom byns nyckelpersoner deltog också byns familjefokusgrupp. Jag fann det mycket intressant att de skulle ha utbildning i genus och jag hade inte förväntat mig det. Återigen blev jag överrumplad av mina egna fördomar. I Sverige har jag själv fått utbildning i genus och hur det är kopplat till mitt yrke inom socialt arbete. Att jag ca ett år efter den utbildningen skulle sitta på landsbygden i Kambodja och delta i ytterligare en utbildning i genus ur ett helt annat perspektiv hade jag aldrig förväntat mig. Ibland kan livet verkligen överraska en! Utbildningen var dock på khmer så jag kunde tyvärr inte hänga med i den omfattning som jag egentligen skulle ha velat, men jag kunde i alla fall förstå grundkonceptet.

Tanken är att stödgrupperna efter avslutad utbildning tillsammans ska göra en plan för hur de ska kunna sprida vidare det de lärt sig till resten av bymedlemmarna. Anledningen till att utbildningen handlade om just genus var för att stödgrupperna bättre ska få förståelse för hur genus påverkar deras vardag och vad genus faktiskt har för betydelse i olika situationer. Utbildningen öppnade också upp för diskussion kring exempelvis genus betydelse i samband med våld.

Grundidén med dessa stödgrupper är att stärka nyckelpersoner i samhället så att de sedan i sin tur bättre kan stödja och hjälpa byns familjer i olika slags krissituationer. Genom olika utbildningar försöker M’lup Russey skapa medvetenhet kring vad ett barn har för behov och hur man bäst ser till dessa. Kunskapen sprids i hopp om att familjer i byarna väljer att ta hand om sina barn på egen hand istället för att placera dem på barnhem. Samhällsteamets arbete uppmuntrar nyckelpersoner i samhället att ta ansvar över bymedlemmarna och att försöka stötta dem med hjälp av resurser i närområdet. Det handlar också om att öka medvetenhet om varför familjebaserad vård är att föredra framför institutionsvård. Till skillnad från myndighetsteamet som jag berättade om i förra inlägget vänder sig samhällsteamet direkt till de människorna som det faktiskt handlar om och förser dem med den kunskap som behövs för att förhindra att barn placeras på barnhem.

Om M’lup Russeys fjärde projekt; ungdomsteamet, som arbetar direkt mot de ungdomar som har bott eller fortfarande bor på barnhem, kan du läsa mer om på M’lup Russeys hemsida: www.mluprussey.org.kh


Emma Boquist, praktikant för Erikshjälpen i Kambodja, vår/sommar 2014

Att skapa en värld i världen – om att vara på läger

Omkring vår eld vi nu samlats har, liksom så ofta förr. Och innan någon till orda tar så sjunga vi uti kör. På lääger, på läääger, på läger trivas vi. På läger vill jag förbli!

Känns lägerbålssången igen? Och förs även dina tankar direkt till tält, massor med nya kompisar, myggbett, skrabbelucker över öppen eld (för den oinvigde beskrivs skrabbelucker som något mittemellan bullar, plättar, munkar och som alla ungar – små som stora – älskar). Eller till härlig trötthet efter nätter med fniss, dagar långa med bus och äventyr eller kanske trötthet efter en nattlig lite läskig spårning.

Det handlar om läger. När jag var barn var den vecka eller de veckor under året då jag fick åka på läger något centralt i mitt liv. När man var på läger skapades nämligen en värld i världen då allt det där utanför liksom försvann. När jag idag ser tillbaks ser jag hur betydelsen av ett läger sträcker sig långt utanför just den vecka eller de dagar som själva lägret varade. Jag kan fortfarande höra en ledares uppmuntrande ord just till mig, eller plocka fram roliga minnen från spårningar eller lägerbål. För läger får de allra flesta att växa, ger dem något att längta och se fram emot under resten av året eller under grå höstdagar härliga sommarminnen att se tillbaks på. Och läger ger vänner för livet. Ett bra läger förmedlar känslan av att vara en oersättlig bit av ett pussel. Och därför kan man inte nog betona betydelsen av att få åka på läger och vara en del i ett sammanhang.

Men det är inte alla som har denna möjlighet. Vi har pratat om det innan, men samtalet behöver fortsättas. För lika mycket som de allra flesta barn ser fram emot ett sommarlov fullt med äventyr och skratt, så finns det alltför många barn som går hem från skolavslutningen med en klump i magen. För nu väntar ett oändligt sommarlov då alla kompisarna reser bort när man själv förblir hemma. Och för många barn är inte heller hemmet den trygga plats den borde vara, utan tvärtom. Där finns oron för mamma som inte orkar gå upp ur sängen på hela dagen eller rädslan för föräldrarnas våldsamma bråk.

Det är för dessa barn som Erikshjälpen arbetar. Och därför satsar vi under sommaren med att stödja läger för barn och familjer som av olika anledningar befinner sig i utsatta situationer. Det som kan stå i vägen kan vara familjens ekonomi, men även att föräldrarna inte orkar ge barnet den uppmuntran eller praktisk hjälp som behövs för att barnet ska komma iväg. Eller familjen kanske inte ens känner till vilka möjligheter som finns för dem. För andra barn kan det vara att de har en sjukdom som gör att de inte skulle kunna åka på ett annat läger.

Oavsett anledning vill Erikshjälpen vara med och bidra till en värld där alla barn har rätt till en meningsfull fritid och lov och ledighet att se fram emot.

/ Åsa Lancaster

Början på slutet av biståndsberoendet

2
”Nu hjälper vi våra barn med våra egna pengar”. Orden kommer från en av invånarna i Kourouma i västra Burkina Faso. Alla kan höra stoltheten i rösten.

Vi är många som har samlats i det prydliga kommunhuset den här morgonen. Solen står redan högt på himlen. Fönster och dörrar i samlingssalen står öppna på vid gavel för att släppa igenom en och annan vindpust från den heta, torra vinden som sveper fram därutanför. Vi är mitt i årets varmaste period och det ska dröja flera månader innan de årliga regnen kommer och för med sig lite svalka.

Många av dem som har mött upp – kvinnor, män, flickor och pojkar – har gått länge till fots från sina olika hembyar. De har kommit för att berätta för oss om ett initiativ som till att börja med verkade dömt att misslyckas men som nu är hela traktens stolthet och samtalsämne.

Kourouma är en fattig landsbygdskommun i ett av världens fattigaste länder, Burkina Faso. I UNDPs senaste rankning över mänsklig utveckling hamnade Burkina Faso på 183e plats av totalt 187 rankade länder. Bredvid mig i kommunhuset den här morgonen sitter kommunens borgmästare, Jean Franςois Traoré. Han berättar om det stora dilemmat för en kommun som Kourouma: Nästan alla som bor här är ungefär lika fattiga och det saknas lokala företag eller förmögna personer som skulle kunna bidra till investeringar inom exempelvis hälsovård och utbildning. Precis som i Sverige har kommuner i Burkina Faso rätt till bidrag från staten, men det statliga stödet räcker inte långt för att täcka alla behov.

Ett viktigt skäl till att statens kassa i Burkina Faso är skral är att utländska biståndsgivare minskar sitt stöd till landet. Orsaken till detta är delvis den globala ekonomiska krisen, men Burkina Faso förlorar också extra mycket på det allt starkare intresset bland givarländer att koppla samman bistånd och business. Att Burkina Faso inte anses tillräckligt ”hett” när det gäller affärsmöjligheter för svenska företag var en tungt vägande orsak till att den svenska regeringens kritiserade beslut att 2016 avsluta sitt utvecklingssamarbete med Burkina Faso.

Kvar finns då enskilda organisationer som Erikshjälpen. Erikshjälpen har arbetat i området där Kourouma ligger sedan 2006 genom vår lokala samarbetsorganisation CREDO. ”Men vi kommer inte att vara kvar här för alltid, säger CREDOs projektsamordnare på plats, Prosper Dabiré till de församlade i kommunhuset. ”När CREDO och ERIKS en dag inte längre finns här då är det ni själva som ska driva utvecklingen i er kommun.”

Dabiré är full av idéer och den senaste handlar just om hur kommunen på egen hand ska kunna ta ansvar för att alla barn får möjlighet till utbildning, hälsa och trygghet, oavsett om CREDO eller Erikshjälpen finns kvar i området eller inte i framtiden. Idén är enkel: Två sparkassor i plåt har tillverkats och placerats ut strategiskt i kommunhuset. Där passerar många människor dagligen för att exempelvis få olika intyg eller för att hålla möten. Kommunens invånare har fått information om att pengarna som läggs i dessa kassor kommer att hjälpa särskilt fattiga barn att bland annat kunna betala skolavgifter. En kommitté bestående av tre personer (en från kommunen, en från de sociala myndigheterna och en från CREDO) har utsetts för att sköta kassorna. De har varsin nyckel som var och en går till ett av de tre lås som finns på varje kassa. Detta betyder att kassorna bara kan öppnas i närvaro av hela kommittén.

På ett år har lilla Kourouma, med knappt 45 000 invånare, samlat in 218 000 F CFA (ungefär 3 000 kronor). De här pengarna har gjort det möjligt för tio barn, de flesta föräldralösa, att kunna betala bland annat skolavgifter. Pengarna har delats ut vid en offentlig ceremoni, vilket ytterligare har stärkt kommuninvånarnas förtroende för systemet. Alla har med egna ögon kunnat se att de små slantar som var och en har skänkt sammantaget har blivit något stort som förvaltats väl och nu kommer till nytta för de allra mest utsatta barnen!

Mitt emot mig, i mitten av salen, sitter en pojke i 10-årsåldern tyst och tittar med stora ögon på allt som händer under mötet den här morgonen. Han har ett fysiskt funktionshinder som gör att han måste krypa på alla fyra när han ska förflytta sig. Risken är stor att ett barn med ett så svårt funktionshinder hamnar längst ner i prioriteringen i en stor syskonskara om familjens lilla inkomst inte räcker till att ge alla barn utbildning. Detta gäller hur gärna hans föräldrar än skulle vilja ge honom samma chans att utbilda sig som andra barn. För sådan är fattigdomen. Men genom kommunens sparkassa är denna kille en av de tio om har fått hjälp att gå i skolan – att få samma värdighet och framtidsutsikter som andra barn. Det är inte några utländska biståndsmedel som har åstadkommit detta. Det är pengar som människorna i Kourouma själva har samlat in, även om Erikshjälpen och CREDO har funnits med på ett hörn genom idén till den kommunala sparkassan.

I mitt förra inlägg här på Biståndsbloggen skrev jag om hur afrikanska länder skulle kunna finansiera sin egen utveckling om en större del av intäkter och skatter från utvinningen av deras egna resurser stannade i landet. I Kourouma hittade jag ytterligare en av de viktigaste nycklarna till slutet på biståndsberoendet; möjligheten att bygga upp lokala skattesystem där människor själva kan bidra till att finansiera skola, vård och omsorg (ja, mantrat är lika viktigt även utanför den svenska valdebatten). Visst, det finns många utmaningar. Risken för korruption är en av dem. Men bland annat i grannlandet Mali har jag sett hur skatteintäkterna har ökat dramatiskt i samhällen där befolkningen har fått förtroende för att makthavarna använder skatteintäkterna på rätt sätt. Kourouma är på samma väg, och det är bara att gratulera!