Vi sitter och pratar med en av de präster som ansvarar för det byutvecklingsprojekten som vi besöker. Han kommer egentligen från en annan del av Indien men har bott i Mandladistriktet i över tjugo år. Han har sett projekt och finansiärer komma och gå och han har sett både tider och människor förändras. ”Personalen frågar mig varför det går så långsamt, varför de inte kan se förändring med sina egna ögon. Men jag har sett förändringen, så de kan inte säga att saker inte förändras.”
Han fortsätter att berätta om när han först kom till Mandla. Han skulle åka buss in till staden och alla platser var ockuperade. En välklädd man steg på bussen och busschauffören sa åt en av de kastlösa kvinnorna att ställa sig upp så att mannen kunde få sitta ner. Kvinnan ställde sig upp och lät mannen sitta. Detta är alltså ingen Rosa Parks-berättelse och istället för synlig färgbaserad rasism så är detta en kastklädd rasism. Kvinnan för tjugo år sedan stod inte upp för sin rätt att hon, som betalt exakt lika mycket som den välklädda mannen, inte borde behöva flytta på sig. Istället var det vår präst som sa ifrån. I hans egna ord så ”ställde han till med en scen tills den välklädde mannen gav kvinnan tillbaka sin plats.” ”Idag skulle det aldrig hända, folket här vet vad de är värda och vågar stå upp för sig själva.” Att ge människor en röst, att få dem att förstå sitt värde som människa och vad detta värde bör innebära är inget som görs över en natt. Men när den dagen kommer då människor vågar säga ifrån, först då kommer vi förstå vikten av arbetet som görs och när människor väl har fått en röst är den inte så lätt att tysta ner.
Susanna Larsson, Erikshjälpen praktikant i Indien vårterminen 2014.