”Nu hjälper vi våra barn med våra egna pengar”. Orden kommer från en av invånarna i Kourouma i västra Burkina Faso. Alla kan höra stoltheten i rösten.
Vi är många som har samlats i det prydliga kommunhuset den här morgonen. Solen står redan högt på himlen. Fönster och dörrar i samlingssalen står öppna på vid gavel för att släppa igenom en och annan vindpust från den heta, torra vinden som sveper fram därutanför. Vi är mitt i årets varmaste period och det ska dröja flera månader innan de årliga regnen kommer och för med sig lite svalka.
Många av dem som har mött upp – kvinnor, män, flickor och pojkar – har gått länge till fots från sina olika hembyar. De har kommit för att berätta för oss om ett initiativ som till att börja med verkade dömt att misslyckas men som nu är hela traktens stolthet och samtalsämne.
Kourouma är en fattig landsbygdskommun i ett av världens fattigaste länder, Burkina Faso. I UNDPs senaste rankning över mänsklig utveckling hamnade Burkina Faso på 183e plats av totalt 187 rankade länder. Bredvid mig i kommunhuset den här morgonen sitter kommunens borgmästare, Jean Franςois Traoré. Han berättar om det stora dilemmat för en kommun som Kourouma: Nästan alla som bor här är ungefär lika fattiga och det saknas lokala företag eller förmögna personer som skulle kunna bidra till investeringar inom exempelvis hälsovård och utbildning. Precis som i Sverige har kommuner i Burkina Faso rätt till bidrag från staten, men det statliga stödet räcker inte långt för att täcka alla behov.
Ett viktigt skäl till att statens kassa i Burkina Faso är skral är att utländska biståndsgivare minskar sitt stöd till landet. Orsaken till detta är delvis den globala ekonomiska krisen, men Burkina Faso förlorar också extra mycket på det allt starkare intresset bland givarländer att koppla samman bistånd och business. Att Burkina Faso inte anses tillräckligt ”hett” när det gäller affärsmöjligheter för svenska företag var en tungt vägande orsak till att den svenska regeringens kritiserade beslut att 2016 avsluta sitt utvecklingssamarbete med Burkina Faso.
Kvar finns då enskilda organisationer som Erikshjälpen. Erikshjälpen har arbetat i området där Kourouma ligger sedan 2006 genom vår lokala samarbetsorganisation CREDO. ”Men vi kommer inte att vara kvar här för alltid, säger CREDOs projektsamordnare på plats, Prosper Dabiré till de församlade i kommunhuset. ”När CREDO och ERIKS en dag inte längre finns här då är det ni själva som ska driva utvecklingen i er kommun.”
Dabiré är full av idéer och den senaste handlar just om hur kommunen på egen hand ska kunna ta ansvar för att alla barn får möjlighet till utbildning, hälsa och trygghet, oavsett om CREDO eller Erikshjälpen finns kvar i området eller inte i framtiden. Idén är enkel: Två sparkassor i plåt har tillverkats och placerats ut strategiskt i kommunhuset. Där passerar många människor dagligen för att exempelvis få olika intyg eller för att hålla möten. Kommunens invånare har fått information om att pengarna som läggs i dessa kassor kommer att hjälpa särskilt fattiga barn att bland annat kunna betala skolavgifter. En kommitté bestående av tre personer (en från kommunen, en från de sociala myndigheterna och en från CREDO) har utsetts för att sköta kassorna. De har varsin nyckel som var och en går till ett av de tre lås som finns på varje kassa. Detta betyder att kassorna bara kan öppnas i närvaro av hela kommittén.
På ett år har lilla Kourouma, med knappt 45 000 invånare, samlat in 218 000 F CFA (ungefär 3 000 kronor). De här pengarna har gjort det möjligt för tio barn, de flesta föräldralösa, att kunna betala bland annat skolavgifter. Pengarna har delats ut vid en offentlig ceremoni, vilket ytterligare har stärkt kommuninvånarnas förtroende för systemet. Alla har med egna ögon kunnat se att de små slantar som var och en har skänkt sammantaget har blivit något stort som förvaltats väl och nu kommer till nytta för de allra mest utsatta barnen!
Mitt emot mig, i mitten av salen, sitter en pojke i 10-årsåldern tyst och tittar med stora ögon på allt som händer under mötet den här morgonen. Han har ett fysiskt funktionshinder som gör att han måste krypa på alla fyra när han ska förflytta sig. Risken är stor att ett barn med ett så svårt funktionshinder hamnar längst ner i prioriteringen i en stor syskonskara om familjens lilla inkomst inte räcker till att ge alla barn utbildning. Detta gäller hur gärna hans föräldrar än skulle vilja ge honom samma chans att utbilda sig som andra barn. För sådan är fattigdomen. Men genom kommunens sparkassa är denna kille en av de tio om har fått hjälp att gå i skolan – att få samma värdighet och framtidsutsikter som andra barn. Det är inte några utländska biståndsmedel som har åstadkommit detta. Det är pengar som människorna i Kourouma själva har samlat in, även om Erikshjälpen och CREDO har funnits med på ett hörn genom idén till den kommunala sparkassan.
I mitt förra inlägg här på Biståndsbloggen skrev jag om hur afrikanska länder skulle kunna finansiera sin egen utveckling om en större del av intäkter och skatter från utvinningen av deras egna resurser stannade i landet. I Kourouma hittade jag ytterligare en av de viktigaste nycklarna till slutet på biståndsberoendet; möjligheten att bygga upp lokala skattesystem där människor själva kan bidra till att finansiera skola, vård och omsorg (ja, mantrat är lika viktigt även utanför den svenska valdebatten). Visst, det finns många utmaningar. Risken för korruption är en av dem. Men bland annat i grannlandet Mali har jag sett hur skatteintäkterna har ökat dramatiskt i samhällen där befolkningen har fått förtroende för att makthavarna använder skatteintäkterna på rätt sätt. Kourouma är på samma väg, och det är bara att gratulera!