Livet är lättare – med faddrars hjälp

Stenigt ökenlandskap, taggiga växter, blåsigt och torrt. Jag promenerar hemåt från skolan, mot familjens hydda med tolvåriga Ahatho. Hennes familj är boskapsskötare och bor i det karga Marsabitområdet i norra Kenya.

130Ahatho Nalle

– Med er hjälp har livet blivit lättare – förut var undervisningen under ett träd men nu har vi en skola att vara i, säger Ahatho stolt. Det var inte så lätt att koncentrera sig på studierna när det dammade och pappren blåste sin väg.

”Med er hjälp” – tacket riktas till Erikshjälpens viktiga och fantastiska faddrar. För det Erikshjälpen gör tillsammans med vår lokala samarbetsorganisation i Marsabit finansieras av alla värdefulla månadsgåvor som våra faddrar bidrar med. Och nu får jag – som till vardags jobbar med fadderfrågor hemma på kontoret i Sverige – under några dagar möta modiga, hoppfulla barn och vuxna i Kenya.

Utbildning, hälsa och en trygg uppväxt för barnen – det är grundpelarna i arbetet. Ett antal barn är ambassadörer och representerar sina hembyar. Många barn här i området kan nu gå i skolan. Utbildning ger inte bara viktig kunskap – den bidrar också till stärkt självkänsla och framtidstro. Ahathos mamma betonar:
– Genom fadderskapet som min flicka representerar kunde skolan byggas och jag är så glad att hon har fått fler vänner. Jag hoppas att skolan kan stärkas och bli ännu bättre i framtiden.

husGenom skolan får barn också möjlighet att vara med i barnrättsgrupper. En mötesplats för att ha roligt tillsammans men också där barnen kan prata om det som är viktigt för dem. I grupperna vill vi göra det möjligt och lättare för barn att vara delaktiga. Att få ta beslut och att barnen verkligen får vara med och genomföra det som beslutats.

Innan familjen och jag skiljs åt pratar vi om drömmar och framtidsplaner och Ahatho avslutar:
– Jag vill gärna besöka andra skolor för att lära av varandra. Min längtan är att arbeta som lärare och lära ut om barns rättigheter.

Tänk vilken viktig insats varje fadder gör. Att ge barn en bättre vardag och hopp om en bra framtid. Men samtidigt finns det plats för fler faddrar, många fler. Kanske du är en av dem som vill bidra till en positiv utveckling för barn och familjer? Det finns alla möjligheter att bli fadder – slå mig en signal så berättar jag gärna mer!

Helena Häggqvist
Givarservice, fadderadministration

 

Här lever man barnkonventionen!

Första dagen på jobbet efter en dryg veckas sjukskrivning och en ännu inte utläkt bihålsinflammation tar jag mig till Edenryds skola för att följa vårt projekt ”Alla barn är viktiga”.

abav-bordHär lever man barnkonventionen!

Tillsammans med personalen driver Agneta vår projektansvarige ett längre arbete med eleverna omkring barnkonventionen. Det hela startade i våras då Agneta hade en inspirationskväll med skolans personal. Där väcktes tanken att arbeta med barnkonventionen under ett antal halvdagar under höstterminen. Arbetet ska mynna ut i en interaktiv föreställning med elever och föräldrar.

Redan på skolgården möts Agneta och jag av elever som hejar glatt på Agneta och byter några ord om att de behöver ha tag i en låt att dansa till om fattigdom. Hela skolans hundra elever från årskurs F-6 är delaktiga. Alla elever har fått välja en grupp: dans, rapp, film, bild, teater. . ..Grupperna är åldersblandade från årskurs 2-6. Vi går runt och besöker de olika grupperna som arbetar febrilt med att repetera in sina egenskrivna manus och koreografier. I en grupp har de gjort en teater omkring att alla barn är värdefulla. Vi pratar om det finns mobbing på skolan. Nej säger en flicka i sexan, här tar vi äldre hand om de yngre och visar att man inte ska mobba någon. Agneta och övrig personal handleder med varlig hand och tar barnens tankar och idéer på stort allvar. Det samtalas om vad de har för budskap med sin uppvisning och det märks att de samtalat och funderat tillsammans hur de ska göra för att budskapet i deras framföranden ska bli tydligt och peka på artiklarna i barnkonventionen.

Agneta övar några sånger med barnen och frågar:
-Ska vi sjunga Alla barn är viktiga?
-Jaa, utbrister en av tjejerna. Den är så bra. Jag går jämt omkring och nynnar på den, fortsätter hon.

Det visar sig att denna dag som jag undrade om jag skulle orka med blev medicin i sig och jag kommer hem pigg och upprymd, nästan eurofoisk. Dessa barn kommer nog aldrig att glömma barnkonventionen!

Birgitta Johansson
Programkoordinator Sverige

Vi ber alla – tvätta händerna extra noggrant

_K0Q8745”Vi ber alla som kommer hem till oss att tvätta händerna det första de gör. Mycket mer kan vi inte göra.” Orden kommer från min kollega Joas, finansansvarig på Erikshjälpens lokalkontor i Bamako, Mali.

Bamako ligger knappt 15 mil från gränsen till Guinea, ett av de länder som drabbats av den fruktansvärda ebola-epidemin som nu också nått Västvärldens medvetande. Jag pratar med Joas om hur detta påverkar folk i Bamako just nu. Han berättar att det talas om ebola överallt, inte minst i de tusentals små grupper som samlas i gathörnen i Bamako för att dricka te tillsammans och prata framåt eftermiddagarna och kvällarna. I TV och radio hörs ständigt information om viruset och om hur man kan skydda sig. [highlight]Budskapet är framför allt att tvätta händerna noggrant. [/highlight]Sedan en tid tillbaka tvättar Joas och kollegorna sina händer i handsprit också varje gång de kommer till kontoret.

Vi talar om Malis beredskap för en eventuell spridning av epidemin. 900 hälsoarbetare har fått särskild utbildning, och det finns ett par specialcenter upprättade i landet dit prover på misstänkta fall kan skickas för analys. Men Mali har så många andra utmaningar och områden att lägga pengar på. Det finns helt enkelt inte möjlighet att exempelvis säkra att inga smittade kommer in via den långa gränsen mot Guinea i söder, där människor har rört sig fram och tillbaka sedan urminnes tider, långt innan den där gränsen drogs upp av kolonialmakterna.

Samtidigt säger Joas [highlight]att ebola egentligen inte påverkar människors vardag[/highlight]. Självklart finns en oro men samtidigt måste livet gå vidare. Jag tänker att inga kampanjbudskap, varken från WHO eller nationella hälsomyndigheter, kan ändra vardagsmönstren i ett land som Mali där det sociala livet är så viktigt och framträdande – ett land där du blir betraktad med stor misstänksamhet om du inte hälsar ordentligt och gärna med ett fast handslag på både bekanta och främlingar som du möter. Ordet ”mogoya” på språket bambara, ett av de största språken i Mali, betyder ungefär ”att vara människa tillsammans med andra”. I Mali är mogoya inte en gemenskap som man kan välja att stå utanför, för [highlight]det är bara genom mogoya som en person blir till en människa[/highlight].

Mogoya skapar också en stark solidaritet som är självklar och nödvändig i ett land som i stort sett saknar välfärdsstat. Här är det familjen, släkten och vännerna som är det sociala skyddsnätet. Det sägs att varje person som har ett avlönat arbete i Mali i genomsnitt försörjer 17 personer. För Joas, som haft möjlighet att utbilda sig och få en god anställning i huvudstaden, är det självklart att öppna sitt hem för unga släktingar från landet som kommer till Bamako för att studera eller söka arbete. ”Vi kan ju inte hindra dom från att komma till oss, vi kan bara be att alla är extra noga med att tvätta händerna”, säger Joas igen.

Igår kväll (torsdag 23 oktober) meddelande Malis hälsominister att det första fallet av sjukdomen nu har bekräftats i Mali. Landets beredskapsplan fungerade: Den 2-åriga flickan kunde snabbt isoleras och alla som varit i kontakt med henne den senaste tiden har identifierats och satts under kontroll. Den smittade flickan hade varit på besök i Guinea. Flickan mår nu redan bättre meddelas idag, fredag.

Mer om Erikshjälpens arbete mot ebola hittar du här.

Barnperspektivet saknas i jämställdhetsdebatten

barnenJämställdhet – och hur vi kan nå ett mer jämställt samhälle – har debatterats flitigt i Sverige den senaste tiden. Både före och efter valet. Som småbarnsmamma har jag nyfiket hängt med i diskussionerna om bl.a. föräldraförsäkringen och hur det ojämna uttaget av föräldradagar påverkar jämställdheten.

Själv vill jag väldigt [highlight]gärna se ett mer jämställt samhälle[/highlight] och tycker det är tråkigt att mammor och pappor fortfarande inte delar mer lika på föräldraledighet, vab och arbete i och utanför hemmet. Samtidigt slås jag gång på gång av hur den här debatten ofta saknar barnperspektiv. Vi pratar om hur vi ska få fler kvinnor att jobba heltid, att alla måste kunna göra karriär, hur vi ska minska inkomstklyftorna och få ett jämnare uttag av föräldradagar. Men hur barnen påverkas av eventuella reformer verkar många tycka är mindre viktigt?

[highlight]Vi får inte glömma bort barnperspektivet[/highlight] när vi diskuterar jämställdhetsfrågorna! För i många av frågorna är barnen och deras behov faktiskt centrala. Vi kan till exempel inte genomföra reformer i föräldraförsäkringen utan att först mycket noggrant ha tänkt igenom, diskuterat och analyserat vad konsekvenserna för barnen kan tänkas bli. Vilken typ av förändringar tjänar de på, vad förlorar de på?

Hur påverkas barnen om vi individualiserar föräldraförsäkringen? Hur påverkas barnen om alla småbarnsföräldrar börjar jobba heltid? Hur påverkas barnen om vi stramar åt reglerna kring föräldraförsäkringen så att det blir omöjligt att ta ut obetald föräldraledighet och samtidigt behålla sin sjukpenninggrundande inkomst? (ett förslag som diskuterades för några veckor sedan).

Jag tycker det är jättebra att vi vrider och vänder på olika lösningar. Att det kommer nya förslag på hur vi kan skapa ett mer jämställt samhälle. Men – och det är ett stort men – i vår iver att skapa det här samhället får vi inte glömma bort barnen och deras behov!

Tiggaren utanför vår matbutik

Blogginlägg Jessica v. 42 2014 - Bild

Vid flera tillfällen under året har jag kontaktats av människor som i olika sammanhang och på olika sätt vill engagera sig för att göra det bättre för människorna som sitter utanför våra matbutiker runtom i Sverige och tigger. Jag tror att vi alla reagerar olika när vi går förbi dessa människor. Jag tror inte att det finns enkla svar på den här frågan och jag själv reagerar också olika från gång till gång. Det jag däremot försöker att göra är att [highlight]inte vända bort blicken[/highlight]. Det handlar både om människovärde men även vikten av att se behoven som finns runtomkring oss och att inte titta bort för att det blir för jobbigt.

Flera av människorna som vi möter utanför våra matbutiker är romer. När jag ser dem så ser jag även framför mig de familjer som jag besökt på plats i Rumänien och den fruktansvärda situation som flera av dem lever i. De har lämnat en otroligt svår situation som lett till desparata ageranden där föräldrar tvingas lämna sina barn för att kunna få tag i pengar för att köpa mat, ha råd att gå till läkaren och kanske på sikt kunna köpa ett bättre hus där de inte behöver frysa sig till sömns om nätterna.

Ibland lägger jag en peng i tiggarens burk utanför matbutiken, ibland gör jag det inte, men det jag tror vi måste vara medvetna om är att det i sig är en kortsiktig lösning. Det tillgodoser ett omedelbart behov men har en begränsad påverkan när det gäller den långsiktiga förändringen. Det innebär inte att jag tycker att vi ska strunta i det. Tvärtom, jag tycker det är väldigt viktigt att se de akuta behoven som dessa människor har. Men det jag menar är att vi också måste tänka större än den enskilda tiggaren. Vi måste identifiera grundproblematiken till vad det är som gör att människorna hamnar där från början. För gör vi inte det, så kommer vi aldrig åstadkomma en långsiktig förändring och då kommer dessa människor behöva fortsätta sitta och tigga.

Erikshjälpen anser att det civila samhället är en viktig påverkansaktör för att skapa en samhällsförändring. Vi arbetar på plats i Rumänien för att skapa en förändring för familjerna som finns där, både på kort och lång sikt. En viktig del av det handlar om kontakten med de lokala myndigheterna. Samtidigt är detta en problematik som numera sträcker sig över hela Europa och därför behöver vi vara många som agerar samtidigt. Därför blir jag varm i hjärtat när jag hör om olika initiativ som kommer upp här hemma i Sverige. Det visar att vi ser våra medmänniskor och att vi har en vilja och ett engagemang att göra skillnad.

[highlight]Alla behöver inte göra allt [/highlight]men jag tror att vi alla måste ha målet inställt på den långsiktiga förändringen. För det är först då som vi tillsammans kan påverka myndigheter att ändra den systematiska diskriminering som dessa människor möter idag runt om i Europa.

Foto: Bengt Öberg

I katastrofens fotspår – snart ett år efter tyfonen Haiyan på Filippinerna

Paz_RebeckaVi susar fram i jeepen på vägarna längst med ön Leytes kustremsa. Jag är i staden Tacloban, Filippinerna, och 8 november förra året slog tyfonen Haiyan till mot landet och Tacloban var en av de städer som drabbades hårdast.

[highlight]Synen längs vägen är slående.[/highlight] Trots att det har gått nio månader sedan katastrofen, kantas den fortfarande av utblåsta hus med svarta hål där fönstren brukade sitta. Man blir en ofrivillig åskådare till det liv som pågår i de hus som förut hade väggar – någon duschar, någon lagar mat och någon hänger tvätt. Allt till allmänhetens beskådan.

När tyfonen härjade som värst uppmättes vindstyrkor på så mycket som 315 kilometer i timmen. Sammanlagt blev 1,9 miljoner människor hemlösa och 14 miljoner människor drabbades på olika sätt, vilket är 13 procent av den filippinska befolkningen. Erikshjälpen etablerade omgående ett samarbete med den schweiziska organisationen Medair som var på plats och verksamma i området redan efter 48 timmar. Det akuta arbetet bestod av att dela ut mat- och hygienkit till behövande familjer och att kartlägga var behoven fanns och var de var som störst.
Det beslutades att arbetet skulle förläggas till staden Dulag, ungefär 30 kilometer från Tacloban, eftersom många andra organisationer redan etablerat sig där och behovet bortom de större städerna var enormt.

Det är fortfarande en sargad stad som möter mig, men samtidigt, mitt i denna ofattbara katastrof, finns bland de människor jag möter en enorm vilja att bidra, att hjälpa de sina, bygga upp, reparera och återställa.

Paz_workshopMånga har fått sina hus delvis eller helt förstörda och jag möter Paz som deltar i en av de riskreduktions-workshops som anordnas regelbundet.
– Jag är så glad att jag har fått delta i denna workshop. Jag är gammal nu och kan inte se om mitt hus på samma sätt som förr. Mitt hus blev totalt raserat under tyfonen och nu har jag lärt mig nya tekniker för hur jag lätt kan förebygga skador, säger hon.

Insatser som dessa görs för att förebygga skador på husen och deltagarna får också mer kunskap om olika materials hållbarhet och hur byggnation ska ske för att maximera stabiliteten. De får också lära sig mer om hur de bör agera om en liknande katastrof inträffar igen.
Sedan tyfonen drog in i november förra året har cirka 60 000 personer på ett eller annat sätt fått stöd genom Erikshjälpen och Medair.
Det är fantastiskt att möta alla dessa personer som fått sina hem raserade och familjer splittrade, men som trots allt utstrålar stor glädje och uttrycker sin tacksamhet över de insatser som gjort och fortfarande görs.

Och det som slår mig är att så länge det finns liv, finns det också hopp.

Rebecka Lindmark
Gästbloggare, tidigare praktikant för Erikshjälpen, Dulag, 2014.

 

Åt samma håll

Bengt_VB_bloggv41

Förra helgen kulminerade insamlingen till Världens Barn med en TV-gala, försäljning i second hand-butiker (rekordförsäljning med 2,4 milj på fyra timmar i Erikshjälpens butiker!) och massor av frivilliga som skramlade bössa runtom i landet. Själv stod jag i lördags i korsningen Sveavägen-Kungsgatan i Stockholm. Jag träffade många positiva människor och det känns alltid så bra att vara en av alla dessa, från olika insamlingsorganisationer, som tillsammans gör en insats.

Erikshjälpen är en av många organisationer som årligen sluter upp i Radiohjälpens insamling ”Världens Barn”. Insamlingens mål är att samla in medel till hjälp för utsatta barn, genom de medverkande organisationernas arbeten. Men vi vill även visa att vi vill åt samma hål, och vi är inte bara beredda att jobba tillsammans – vi tror att det är en nödvändighet för att verkligen nå fram med våra insatser.

Jag ser inte att Erikshjälpen och andra organisationer är konkurrenter – jag ser oss som kollegor. Och det är en fråga om trovärdighet. Vi behöver jobba sida vid sida, medvetna om våra olika styrkor och svagheter, och alltid med barnens bästa för ögonen.

Extra tydligt blir detta i katastrofsituationer. Att insatserna samordnas är avgörande för hur snabbt och bra vi kan hjälpa de drabbade. Om alla kommer med filtar och ingen kan ge rent vatten, blir det inte mycket till hjälp.

Så vet detta, alla ni som lade en slant i en bössa i lördags: Vi jobbar åt samma håll och för barnens bästa. Och vi ska se till att dina pengar gör allra mesta möjliga nytta, där de allra mest behövs.

Vi som tillber ett flyktingbarn

RS107932_IRQ000_Stella_Chetham_MECH_14_Zakho_240
Bild: Stella Chetham

Du känner säkert till att kristna familjer och minoriteter tvingats till flykt undan fruktansvärt våld i norra Irak. Det är massavrättningar, våldtäkter, slavhandel, tortyr och annat hemskt som de utsätts för. Dessutom är bristen på mat, vatten och medicin akut. Vårdbehoven är enorma och många saknar tak över huvudet.

Jag har talat om allt detta med flera vänner och kontakter den senaste tiden. Många vill vara med och ge. Exempelvis Andreas Joakimsson som drog i gång en insamling när Smålands allianskyrkors ungdomar träffades på eventet ”T-Centralen” i helgen. Ungdomar som var på mötet och konserter i Värnamo i lördags samlade in 16 000 kronor till flyktingar i norra Irak. Det gavs pengar i kollekt, via sms och swish. För en vecka sedan fick jag höra också från min storebror Jonathan Egerbo som är pastor i en nystartad församling i Växjö att de gjort en stor insamling till Iraks flyktingar.

Jag tror att allianskyrkornas ungdomar och medlemmarna i Växjökyrkan har en sak gemensam – [highlight]de känner samhörighet med de kristna i Irak[/highlight]. Vi delar vår tro och med den beröringspunkten delar vi också våra liv med varandra – även om vi inte känner varandra. Irak är ett område där några av de första kyrkorna i historien startade och kristendomen växte fram. Vi som är kristna i Sverige i dag kan inte gå oberörda från det faktum att flyktingarna är våra syskon på ett särskilt sätt: vi delar den kristna tron med varandra. Dessutom, Jesus själv var ett flyktingbarn. Hans föräldrar tvingades att fly kort efter födseln.

Vi som tillber ett flyktingbarn (Jesus) på söndagens gudstjänst kan inte ignorera eller blunda för de flyktingbarn vi nu hör om i från Irak. Det minsta vi kan göra är att vi ger av våra pengar. Och det gäller så klart oavsett om vi är kristna eller inte. Det är vår medmänskliga skyldighet.

Ps: Om du vill kan du hjälpa familjerna på flykt i Irak via sms eller Swish.
Skänk 100kr
SMS:a Erik Stöd 100 till nr 72970
Eller swisha din gåva till 123-9009283. Skriv Irak.

Dags att flytta!

metroDagens uppdrag var planering av material. Vår redaktion möts och drar upp linjerna framåt. Materialet om vänskap är på tryckning nu. Nästa material blir om vatten. Hur barns liv påverkas. Det är under kontroll så vi fokuserar på materialet för 2015. Ett tema kommer att vara rättvis handel. Kopplingen till barns rättigheter är ganska tydlig även om det mest rör sig om vuxnas arbetsvillkor. Barn styr mycket av familjens konsumtion så de behöver veta mer.

Så fastnar vi i vårt tema kring migration och attityder mot andra. Det är mycket värderingar och människosyn. Vi diskuterar fram och tillbaka för att hitta nivån för våra läsare.
Det här temat blir om att flytta. Vi skriver för barn. Det är fakta som behövs. Åsikter finns och ska diskuteras men kunskap som är byggd på fakta är en bra grund för åsikter. Varför flytta? Vad lämnar man och vad tar man med. Och det är skillnad på att flytta för att man ser att barnen får en bättre framtid på en annan plats och på att flytta för att man riskerar sitt liv om man stannar. Flytta inom ett land eller flytta över en gräns. Flytta för att plugga. En del gör det frivilligt – de flesta tvingas iväg.
Ibland är det planerat men i många fall får barnen bara höra: -Dags att flytta!

Man lämnar ett sammanhang där man hör till och hamnar i ett nytt där det kommer ta lång tid innan man känner att man hör till. Hur kan vi som inte flyttat agera så att de flyttande kan känna tillhörighet med sitt nya sammanhang? Klurigt!

Kan vi förstå vilka alternativ som finns när [highlight]ca 3 000 människor har dött bara i år[/highlight] bara för att de försökt ta sig till Europa. Om chansen att överleva är sämre om man stannar kvar hemma än att sätta sig med sina barn i en överfull båt.

Själv har jag just sett bilder från Syrien där människor i jeans och kavaj och med en snygg handväska över axeln kommer med rullväskan. Kunde varit folk från Kungsbacka på väg på en charter men det är vanliga människor som inte vågar vara kvar hemma. Det kunde varit jag…

Dags att flytta! Och vart hade jag flyttat? Hur länge räcker pengarna på mitt kort om jag måste betala en smugglare för att mina barn ska komma i skydd.

Det är ju så långt bort

Det första fallet av ebola som utvecklats i USA har nu rapporterats. En man som smittats i Liberia har rest till Texas där han utvecklat sjukdomen. Han vårdas nu i Dallas. Plötsligt är det inte längre något som händer där borta. Det är här. Och vi blir rädda.

Vi lever i en globaliserad värld där avstånden mellan människor och länder hela tiden krymper. Ändå tycker jag det känns som om vi aldrig varit längre ifrån varandra. Sverigedemokraterna (SD) är Sveriges tredje största parti och det som ökade mest i valet tidigare i september. Och varje dag ser jag människor strategiskt titta åt ett annat håll än mot den romska tiggerskan som sitter utanför mataffären.

blogg20141001_rosemarieFör oss som jobbar med kommunikation på Erikshjälpen är den största utmaningen att krympa avstånden. Hur blir man intresserad av och bryr sig om någon som bor så långt från oss och har så olika vanor och traditioner?
[highlight]Det pratas sällan om empati längre.[/highlight] Mitt jobb är omöjligt utan empati, både din och min empati. Killen på bilden träffade jag i Rumänien förra hösten. Han var då fyra år. Lika gammal som min egen son. Då blir det väldigt nära. Tänk om det var min son som bodde där på soptippen i ett kyffe?

Jag tror avstånden mellan oss är den värsta fienden till fred, goda levnadsvillkor, utbildning och rättigheter för jordens befolkning. För det som händer i världen är inte något som händer långt borta. Det händer en medmänniska och därför är det – eller borde vara – nära.

Foto: Bengt Öberg