Smart eller snålt?

”Köp jättegärna saker second hand! Det finns ju massa fina leksaker där…”

Den uppmaningen har jag och min man ofta skickat med folk som velat köpa presenter till våra barn kring jul eller födelsedagar. Och visst har barnen fått en och annan begagnad grej. Men då har det oftast handlat om en extrasak och inte den ”riktiga” presenten. Kompisar och familjemedlemmar vågar inte komma med enbart begagnade prylar. Varför? Förmodligen för att de är rädda att uppfattas som snåla.

Själv är jag också rätt usel på att handla presenter i second hand-butiker. Visst kan jag köpa en och annan sak till de egna barnen som knappt vet vad som är använt och inte. Men till andra familjemedlemmar, vänner och vänners barn är det lite känsligare. De är ju så generösa mot mig – då vill jag vara generös tillbaka. Inte verka snål och ekonomisk.

Men det handlar ju inte om att vara snål – utan om att vara smart! Det finns hur mycket fina grejer som helst i våra second hand-butiker och har man bara lite tur och tålamod kan man hitta de perfekta presenterna där. Eftersom Erikshjälpen tror på återanvändning har vi precis lanserat kampanjen #rechristmas. Den går ut på att få fler människor att köpa julklappar second hand.

Läs mer om kampanjen här. Och våga köpa några second hand-klappar i år!

Glasögon skapar möjlighet till utbildning

En flicka som ansågs vara lågbegåvad och hade svårt att klara skolan var egentligen bara i behov av glasögon. De glasögon som småländska skolelever har samlat in blir till stor nytta i Emali, Kenya.

I skolan ska man lära sig läsa och skriva, men om man inte ser blir det nästan omöjligt. En flicka på en skola i Emali-området hade klassats som en ”slow learner” på grund av hjärnskador. Men när flickan fick glasögon som rättade till hennes skelögdhet gick hon direkt in i klassen och började läsa.

I oktober besökte skolsköterskorna Carin Kallhed Arvidsson och IngMarie Bondesson tillsammans med optikern Niclas Emali i Kenya. Där kunde de hjälpa många barn med synfel. I flera år har det funnits ett samarbete mellan svenska grundskolor via Rafiki och Erikshjälpen och ett engagemang för skolbarnen i Emali. Skolelever i Sverige har bland annat samlat in pengar till den klinik som nu finns i Emali samt de glasögon som togs med för att hjälpa barn med dålig syn.

Friska barn lär bättre, det tror Carin Kallhed Arvidsson och IngMarie Bondesson. För två år sedan besökte de Emali för första gången, via Rafiki och Skandinaviska Läkarbanken. Då hjälpte de till att starta verksamhet för förebyggande skolhälsovård. De introducerade en skolhälsovårdsjournal där resultat från hälsoundersökningar skulle noteras och följas upp. De barn som hade svårigheter i skolan skulle utredas för att finna orsaken till problemen.

Skolsköterskorna träffade många barn med nedsatt syn, men ingen hade glasögon. Carin och IngMarie kunde tillsammans med Nalalas klinikpersonal ta med sig en del barn till sjukhuset i Nairobi, men det tog en hel dag och blev kostsamt. Därför bestämde de sig för att be en optiker från Sverige följa med till Emali på en uppföljande resa. Optikern Niclas Midestad sa ja och han började samla in begagnade glasögon att ta med till Kenya, liksom Rafiki. Carin Kallhed Arvidsson och IngMarie Bondesson samlade in glasögon på de skolor där de arbetar. Många skolbarn engagerade sig och hjälpte till med insamlingen.

När skolsköterskorna i höst reste tillbaka till Emali upptäckte de att systemet med skolhälsovårdsjournaler fungerade bra. 90 procent av skolbarnen i området, cirka 1800 barn från nio skolor, hade genomgått hälsokontroller. Kontrollerna visade på problem med undernäring och behov av att ge hälsoinformation i byarna om vad barn bör äta.

Under sex dagar besökte skolsköterskorna och optikern åtta skolor. En sjuksköterska och skolläkare hade i förväg plockat ut barn med nedsatt syn samt inlärningssvårigheter. Optikern Niclas Midestad undersökte 181 patienter. 111 av dem fick glasögon och 46 fick annan behandling. Förutom skolelever undersöktes några lärare, byäldste och andra vuxna. Skolsköterskorna hjälpte till vid undersökningarna och vid utprovning av glasögon.

Man upptäckte att många barn hade ögoninfektioner. 136 barn undersöktes och de som behövde fick ögonsalva utskriven. De fick även lära sig hur man kan förebygga ögoninfektioner med ansiktstvätt och tvål.

En dag ägnades också åt utbildning och workshops för lärare, klinikpersonal och Nalalas personal (Erikshjälpens partnerorganisation).

Carin Kallhed Arvidsson och IngMarie Bondesson hoppas att samarbetet mellan lärare, klinikpersonal och socialarbetare ska öka och fördjupas för att kunna hjälpa fler barn. I framtiden vill man också satsa på lärarutbildning om barn med koncentrations och inlärningsproblematik. Socialarbetarna i Emali ska nu aktivt leta efter barn som troligen sitter hemma på grund av att de har svåra synfel eller andra handikapp som stängt ute dem från skolan.

FOTO: Bitte Arrehn och Jan Ekelund

En resa till Rumänien

Väldigt tidig morgon, det är mörkt och grått ute, inte helt olikt det jag ser utanför mitt fönster i dag. Jag packar ihop mina saker och beger mig till flygplatsen. Än så länge är det ganska lugnt och stilla även här.

Klockan är fem på morgonen och för en väldigt morgontrött person skulle jag nog mer beskriva det som natt än morgon. Av trötthet råkar jag glömma min jacka på stolen utanför gaten men en snäll medresenär påminner mig, och både jag och jackan kommer med på flyget. Härligt att det finns människor som är mer vakna än jag och som är beredda att gripa in!

Några timmar senare landar jag i Cluj, Rumänien. Solen skiner, det är varmt och tröttheten avtar i takt med att samtal och diskussioner drar igång om pågående projekt, utmaningar och framtidsplaner. I Cluj arbetar vi tillsammans med organisationen Prison Fellowship med ett fritidscenter för barn i social utsatthet. Centret är öppet klockan 13-19 på vardagarna och hit kommer barnen för att få hjälp med sina läxor men även för gruppsamtal och aktiviteter. I dag pratar man om diskriminering och vad det egentligen innebär och många berättar både vad de själva varit med om men även vad andra kompisar råkat ut för. Flera av barnen är romer och det finns i dag tydliga indikationer på bland annat diskriminering i skolan vilket gör det svårt för barnen att fullfölja sin skolgång.

Tre dagar senare reser jag vidare till nästa plats, Marghita. Här väntar ytterligare samtal och besök. Vi träffar familjer som ingår i vårt projekt och glädjeämnen blandas med allvar. Här arbetar vi tillsammans med organisationen Fundatia Crestina Elim (FCE) i tre romska bosättningar. Projektet består av aktiviteter riktade till barnen men även till föräldrarna. Det handlar om skolaktiviteter för att barnen ska få hjälp med läxor, få extra undervisning i olika ämnen när det behövs men också att föräldrarna ska förstå vikten av utbildning. Vi arbetar även med hygien bland annat genom center dit familjerna kan gå för att tvätta kläder, få tillgång till dusch och toalett. Detta för att minska sjukdomar bland familjerna men även för att det krävs rena kläder för att barnen ska kunna gå i skolan.

Några dagar senare är jag återigen uppe runt femsnåret. Den här gången för att resa hem och jag har mycket med mig i bagaget. Att arbeta mot den systematiska diskrimineringen av romer som pågått under så pass lång tid innebär många utmaningar och kräver ett helt nytt sätt att tänka, inte bara bland myndigheterna utan även bland romerna själva. Det handlar både om att få den rumänska staten att fullt ut se romer som sina medborgare men även för romerna att börja lita på staten. Det finns ingen snabb lösning på det här. Det kommer att ta tid och det kommer att krävas hårt arbete och uthållighet men framför allt kommer det krävas en vilja för förändring!

Metallskrot ger extra pengar till utsatta människor

Han är en engagerad volontär som satsar på metallåtervinning.
– Det inbringar mer pengar till bra ändamål, säger Åke Wikström som är volontär på Erikshjälpen Second Hand i Vårby.

När jag för en tid sedan besökte second hand-butiken i Vårby, Stockholm, träffade jag Åke Wikström som är en av de engagerade volontärer som brinner för Erikshjälpens verksamhet. När Åke blev volontär hade han i princip aldrig hört talas om Erikshjälpen. Men han hade sett några rader på internet om att butiken i Vårby var i behov av volontärer.
– Jag är pensionär och min fru är så engagerad i alla möjliga saker, så jag ville inte bara gå hemma, berättar han.

Åke gick till butiken och meddelade att han gärna ville hjälpa till. Dagen efter gjorde han sitt första arbetspass som volontär. Det är ungefär två år sedan och nu har han god koll på Erikshjälpen och jobbar för att second hand-butiken i Vårby ska generera mycket pengar till bistånd.

Åke Wikström gillar ordning och reda. Han tycker också det viktigt att ta till vara på så mycket som möjligt av det som lämnas in till second hand-butiken, även det som inte är säljbart.
– Jag har satt igång ett återvinningssystem i liten skala. Det blir ju en hel del metallspill, som tenn, koppar, mässing och rostfritt, säger han.

De metallprylar som inte kan säljas i butiken säljs därför som metallskrot och ger inkomster till butiken, som sedan går vidare till Erikshjälpens projekt samt S:ta Clara kyrkas verksamhet för utsatta människor. Åke uppskattar att metallskroten i genomsnitt ger 1500 kronor varannan månad.

För Åke Wikström är det naturligt att göra saker för andra människor, det märks tydligt när jag pratar med honom. I Erikshjälpens second hand-butik i Vårby finns människor från många olika kulturer och sammanhang. Åke är angelägen om att de som inte har svenska som modersmål får hjälp med att till exempel läsa myndighetshandlingar och blanketter.
– Det är en väldigt empatisk atmosfär här, alla är så måna om varandra. Jag trivs så himla bra, säger han.

Människorna som gör att man inte ger upp

Ibland träffar man på de där personerna som gör en nästan stum av beundran. Människor som klarar av att kämpa vidare i närmast outhärdliga situationer och som fortsätter att stå för mänsklighet och värme i en rå och omänsklig tillvaro.

För några veckor sedan hade jag förmånen att få medverka i ett sammanhang tillsammans med Roméo Dallaire. Under tiden för folkmordet i Rwanda var Dallaire befälhavare för FN-styrkan och var i princip den ende i ansvarsställning som varnade för vad som höll på att hända och gjorde något för att förhindra det. Det gick så långt att Dallaire vägrade lyda när han fick order att lämna landet. På så sätt räknar man med att han räddade livet på 32 000 människor. I dag leder Dallaire en organisation som arbetar för att förhindra att barn rekryteras som soldater, något som tyvärr blir allt vanligare i de konflikter som pågår runt om i världen. Barn är ett billigt men effektivt lågteknologiskt vapen – ruggigt men sant.

I samma seminarium som Dallaire medverkade även vår nya utrikesminister Margot Wallström, som tidigare haft rollen som FN:s generalsekreterares representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikt. Hennes engagemang är värt beundran men ännu mer går mina tankar till Denis Mukwege. Han är en läkare som sedan många år är verksam i Östra Kongo. I en konflikt som handlar om värdefulla mineraler används våldtäkt och sexuellt våld som ett vapen för att få människor att flytta från de områden som de olika militära grupperna vill ha kontroll över. Genom detta brutala våld trasar man sönder relationer och sociala nätverk, för att inte tala om vilket lidande det innebär för de drabbade kvinnorna och barnen. I denna situation arbetar Mukwege år ut och år in, under dödshot, för att ge värdighet och hopp tillbaka till dem som utsatts för sexuellt våld. Hur han och hans medarbetare orkar har man nästan svårt att förstå.

I mitt arbete på Erikshjälpen har jag mött exempel efter exempel på människor som lever i extremt svåra situationer, men som har valt att stanna kvar för att kunna göra världen bättre för de mest utsatta. Det är de människorna som gör att man inte ger upp. Om de orkar tro på det goda i tillvaron och på att det vi gör spelar roll, då orkar jag nog också lite till.

Foto: Hanna Blixt

Del av något större

Jag och några kollegor har just gjort klart en inventering av alla berättelser från vår verksamhet som vi sparat och ännu inte publicerat. Det resulterade i en lång lista med material från många länder som hämtats in både från våra praktikanter, från programkoordinatorernas resor och från andra medarbetares resor.

Så många berättelser om människor och livsöden som berörs av vårt arbete. Det är 13-åriga Amina från Tanzania. Hon har en funktionsnedsättning som gör det svårt att gå, och de dagar hon inte kan ta sig till skolan gråter hon, för hon tycker så mycket om att gå dit. Det är Mohammed som, bara fem år gammal, flydde våldet i hemmet. Han bytte en utsatt miljö mot en annan och började leva på gatan i Mbarara, Uganda. Men det är även berättelser om hur vänskap ser ut i Kenya och om vikten av vatten i Indien.

Att se alla dessa berättelser samlat så här gjorde stort intryck på mig. Det här var ju bara några få av alla de som berörs av vad vi, tillsammans med våra givare, försöker att åstadkomma i världen. Jag kände verkligen att jag är del av något större.

En del av de här berättelserna kommer att publiceras här på bloggen, en del på hemsidan, tidningen eller andra medier. Är du en av våra givare så hoppas jag att du också kan få samma känsla som jag. Du är del av något större.

Foto: Victoria Brännmark/Isabelle Walenius, praktikanter i Tanzania 2014

Snart examination för skolbarnen i Nairobi

Mattelektion måndag före lunch: Rektangelns yta är 72 m² och ena sidan är 9 m. Hur lång är den andra sidan? Det är första talet jag ser i femmornas mattebok.

Egentligen repeterar de decimaltal men det är på andra sidan i boken. Läraren Titus kör på i ett bra tempo. Omvandla 0.62 till ett bråktal! Det är snart slut på läsåret och då är det examination på gång. Eleverna vet att de måste ha tillräckligt många poäng så att de inte behöver gå om en klass.

På skolan finns en grupp elever som deltar i en utbildning om hälsa och attityder. Syftet är att dela med sig till de andra på skolan. Joanna i klass 7 berättade att hon föreläste om kärlek förra veckan. Hur man får ihop det med kärlek och känslor.

– Jag berättade om känslor, sa Ryan i klass 4. Vad gör man när man blir arg? Jag förklarade hur jag hade lärt mig hitta alternativ till att slåss.

På lördagen får jag träffa lediga barn. Det är basket och hopprep och några pluggar. Andra barn är inte lediga eftersom de jobbar för att få vardagen att gå ihop. De som går i fyran och åttan är inte lediga. De är på skolan inför sina examensprov. Skolan är gratis i Kenya. Men skoluniform och examinationskostnader är några av de kostnader som ligger utanför. I nästa års budget föreslås att staten ska ta över en del av de kostnaderna. Spelar inte så stor roll för de föräldrar som har jobb. Men eftersom över 45 procent av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen så kommer det att minska pressen på många unga. De som slutar klass 8 har pressen på sig att prestera – resultatet av deras examination styr vilken skola de har möjlighet att komma in på.

Det är boarding school, internatskola, som gäller. Inte för nära hemma. Pratade med en pappa vars dotter hade bott hemma först. Men hon upptäckte att hon la för mycket tid på dator och telefon i stället för att plugga (inte obekant fenomen). Så nu bor hon på skolan.

– Man måste tänka smart, sa han. Barnens skola får inte ligga för långt bort eftersom man ska hälsa på dem en helg i månaden. Det blir ganska dyrt om skolan är långt bort.

Film om Erikshjälpens kock på barnhospice

I dagarna har vi besökt Lilla Erstagårdens barn- och ungdomshospice utanför Nacka för att spela in en kort film om hur Erikshjälpen stöttar hospicet. På Lilla Erstagården vårdas barn i livets slutskede och barn med svåra, kroniska sjukdomar. Två gånger i veckan får familjerna på hospicet besök av kocken Peter Cruickshank, en insats som bekostas av Erikshjälpen och som betyder mycket för familjerna.

– Familjerna är väldigt nöjda. Föräldrarna upplever det som en avlastning under sin vistelse här, säger Minna Ranfelt Wittbom som är vårdchef på Lilla Erstagården.
Förutom att kocken lagar god och näringsrik mat skapar middagarna fina stunder för samvaro som gör att familjerna kan koppla bort vardagsbekymren för ett ögonblick.
– Det ger dem en möjlighet att få komma bort från det ledsamma, det sorgsna. Det blir en stund där man kan prata om annat, inte bara sjukdomar, säger Minna Ranfelt Wittbom.

Filmen om Lilla Erstagården och Erikshjälpens insats där kommer att visas i PostkodMiljonären den 22 november.

Premiär för Biståndspodden: En örfil av livet

Om barnen på soptippen i Indien.

Roland Nissfolk besöker vår studio och vi får även lyssna till praktikanternas gripande historier om livet på soptippen.

Flerbottnad problematik med illegala bostäder

Barfota bland krossat glas och rakblad. Stinkade ångor och förorenat vatten. I Indien finns det familjer som i generationer spenderat sina liv på soptippar. Och för att kunna livnära sig på något sätt så letar man återvinningsbara material som man säljer till mellanhänder för låga priser. Vad kan vi göra för att förbättra och förändra situationen för de barn som växer upp under dessa förhållandena? Och vad bör staten göra? Svaren är inte svartvita men vi ger oss ändå på ett försök.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]

Extramaterial

Vill du vara med och förändra?

För mer info om hur du kan stödja Erikshjälpens arbete med barnen på soptippen, gå in på Erikshjälpens gåvobutik.

Kenyansk TV rapporterar om flickors situation

I ett tv-reportage från Kenyansk Television rapporteras om hur situationen är för många flickor.

Att flickornas situation uppmärksammas är ett resultat av vårt Kenyaprogram och arbetet med att väcka medvetenhet och bedriva påverkansarbete om flickors situation i nomad- och boskapsskötarområden. Vår nätverkskoordinator Abdi Omar, Kenya Pastoralists Network for Children, intervjuas i programmet: