Som livet självt

Ständigt, varje minut sker förändring i charområdet i nordvästra Bangladesh. Gamla, trygga öar eroderas av floden och nya uppstår på andra ställen. Dessa öar som ständigt förändras kallas char. När den char man bor på försvinner, får man helt enkelt flytta till en annan – men vilken? Är man välkommen i byn på andra sidan vattnet? Kommer man att trivas?

Men nu gäller det ju överlevnad. Den gamla charen har försvunnit, antingen på kort tid, kanske på några timmar under ett monsunregn, eller kanske har den nötts ner sandkorn för sandkorn i flera år av flodens strömmande vatten.

När jag sitter i båten på väg till vårt övernattningsställe tänker jag att charområdet är lite som livet självt. Livet är i ständig förändring. Ibland kommer en monsun in i våra liv och sveper bort tryggheten vi har. Någon blir sjuk och dör, någon flyttar långt bort och någon vi älskat börjar älska någon annan. Ibland går det saktare. Bit för bit försvinner vår trygghet. Meter för meter. Kanske upptäcker vi det för sent. Kanske ser vi det ske, men kan inget göra åt det.

Det är fruktansvärt när det händer. Det vet vi allihop. Smärtan att mista någon vi älskar och litar på. Att av någon anledning mista arbetet och arbetsgemenskapen vi trivdes med. Detta händer självklart även människorna i charområdet. Även deras nära och kära blir sjuka eller begär skilsmässa. Men skillnaden mellan oss och dem är att oftast försvinner en trygghet i taget för oss. Om den vi älskar dör, har vi hemmet, vännerna, barnen och arbetet kvar. Men i charområdet försvinner även marken under deras fötter på precis samma sätt. Sakta och tärande, med sömnlösa nätter som följd – eller i en rasande monsunflod under loppet av några timmar. Och över en natt kan hela tryggheten vara borta – inom loppet av några timmar kan man ha förlorat arbetet, inkomsten, hemmet och hela den älskade familjen. Livet är tufft i charområdet, ofattbart tufft.

En spricka i marken. Snart kommer den delen av land att rasa ner i floden – och ön har blivit lite mindre helt plötsligt.

En liten bit av charområdet från ovan. Det ljusgrå är nya öar som bildats på senare tid. De gröna öarna har funnits några år.

Text och foto: Carina Johnsson

Vardagshjältar behövs

Just nu är många barn iväg på skidläger. Kyrkor och församlingar är en stor del av aktörerna bakom skidläger under vecka 7 och vecka 8. Från Jönköping och Huskvarna åker jag med på ett läger med två bussar från fem olika kyrkor. Det är många föräldrar som lämnar iväg sina barn, det är ett stort förtroende de lämnar till kyrkorna och alla ledarna.

Första dagen kom vi direkt från bussen. Alla gjorde sig i ordning för att snabbt komma ut i backarna. Vi stod där på berget och tittade ut över fjället. De svarta bergen som reste sig upp under det vita landskapet och offpist-backarna som vi hört så mycket om. När vi åkte, märkte vi snabbt, att de isiga backarna var svåråkta med drivor av lössnö. Skidåkning – både underbart och samtidigt riskfyllt. När vi kom ner till liften stannade några ledare oss. En av deltagarna hade skadat sig. När hon åkt nedför en backe hade skidan farit iväg och hon hade ramlat. Knät hade vridit sig. AnnaCarin, som är en av ledarna på lägret, följde med den unga tjejen till sjukhus. De fick åka hela 20 mil härifrån. Jag ringde dem och kollade läget och frågade den 15-åriga tjejen om hon ville att AnnaCarin skulle stanna över natten. Hon sa att det inte behövdes. Hon är en tuff tjej som är långt hemifrån, men inombords kändes det säkert jobbigt. Samtidigt så sa ledaren som var med henne ” Jag stannar, även om jag får sova i väntrummet i natt”.

Den här bloggen kan handla om mycket. Denna gången får det handla om en av alla våra ideella ledare i föreningslivet i Sverige. Det finns gott om vardagshjältar. De som ser, bekräftar, bryr sig och tar hand om andra. AnnaCarin är en av dem.

Snart dags för invigning

Imorgon inviger vi vårt nya kontor på Datorgatan 4 i Huskvarna. Förberedelserna pågår för fullt idag, onsdag. Det ordnas med ljud, galgar och bord, iordningställs för fika och framträdanden och hamras och borras för att de sista tavlorna ska komma på plats.

Att flytta och inreda är alltid stökigt och jobbigt, men vad härligt det är när allt är klart. Och det nya kontoret har verkligen blivit bra, det är en superfin arbetsplats att få jobba på!

Resan till verkligheten – Biståndspodden

Många vill åka ut och upptäcka världen.

Från rehabiliteringscenter i Uganda, soptippar i Indien till kontor i Burkina-Faso. Att åka ut som praktikant kan se otroligt olika ut.

Många unga drömmer om att förändra världen – att göra något för andra. Att åka ut och upptäcka världen som praktikant eller volontär tillsammans med en biståndsorganisation lockar många ungdomar att söka till organisationer som Erikshjälpen. Ofta hittar man intressanta projekt via webforumet Globalportalen – som vi får höra mer ifrån i programmet.

Konkret praktiserande i årets första podcast!

I snitt har Erikshjälpen cirka 70 sökande till sitt praktikantprogram. De senaste åren har ungefär 10 personer valts ut varje år, efter noga sållning och intervjuer. Om man slår upp ordet praktikant berättar ordlistor och Wikipedia om yrkesförberedande, handledd verksamhet, och ställer ordet praktik i motsats till teori. Barnrättsorganisationen Erikshjälpen har sänt ut praktikanter till sina internationella projekt sedan 2006. Och man vill sätta just praktiken – i motsats till teorin – i fokus, och menar att det är viktigt att skilja på att vara volontär och att vara praktikant.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]

Extramaterial

Vad säger de som varit praktikanter innan?

Läs intervjuer med praktikanter som berättar om deras tid ute i världen. Läs mer

Vill du vara med och förändra?

För mer info om Erikshjälpens internationella praktikantprogram, gå in på Erikshjälpens hemsida.

Skönt att tvätta sig!

Den här underbara bilden har en av våra praktikanter, Matilda Häggkvist, tagit i Indien. Tjejen som är så glad över att ha fått tvätta sig och nu kammar håret, är ett av de många barn som bor och arbetar på soptippar i Indien.

Hon och hennes familj försörjer sig genom att samla och sälja skrot från soptippen utanför Delhi. Det är smutsigt och luktar illa. Och deras hem är ett litet skjul precis vid foten av soppberget.

Men när hon kommer till centret som Erikshjälpen stödjer får hon tvätta av sig dammet från soptippen, hon får leka och lära sig lite som kan hjälpa henne i skolan sen.

Livets A- och B-lag

Under en bilresa lyssnade jag till radioprogrammet Junior. Man samtalade om en undersökning som SR gjort angående varför barn slutar idrotta. Redan i väldigt tidig ålder händer det spelare delas in i A- och B-lag för att satsa mot elitnivå. En intervjuad uttryckte att detta skedde när han var nio år och att han då tappade han lusten att vara med, eftersom han inte kände sig värdefull.

Det finns många sammanhang där vi kan uppleva att alla människor inte är lika mycket värda. Under julhelgen – då det funnits gott om tid att läsa och lyssna till nyheter – har jag stött på många olika händelser, insändare och artiklar som fått mig att fundera kring människovärdet. Det har fått mig att både känna förtvivlan men också hopp om att en förändring är möjlig genom att du och jag ser, blir medvetna och agerar.

I en insändare från en insatt samhällsdebattör läste jag följande:

Enligt forskningen finns det starkt samband mellan skolresultat och klasskillnader i samhället. Det har visat sig att dödligheten hos barn i familjer där man tagit emot socialbidrag är dubbelt så stor jämfört med barn i välbärgade familjer. I USA finns en studie som ger en bild av hur klasskillnaderna påverkar ens position i samhället; ”lika ofta som välbeställda collegeavhoppare är kvar i samhällstoppen, lika ofta blir sådana som klarar utbildningen men har fattiga föräldrar kvar på botten”.

För att ändra på detta måste alla, oavsett politisk åskådning, förstå att det finns klasskillnader som påverkar värderingar av människor som bättre och sämre, fortsätter insändarskribenten.

Hur ska vi kunna vara med och bryta detta mönster så att alla får en ärlig chans utifrån vem varje person är och inte utifrån hens socioekonomiska bakgrund? Det är en fråga jag ställer mig och som vi på Erikshjälpen genom flera av våra Sverigeprojekt vill arbeta för.

Genom att vi fått tiggare på våra gator och torg kan inte livets A- och B-lag döljas för någon. Vi blir påminda om att alla inte har samma förutsättningar. Detta har engagerat många och synts mycket i media. Det finns inga enkla lösningar på hur situationen för tiggarna ska lösas och åsikterna om vad som bör göras går isär. Det är många som vill göra en insats men hur gör vi det på bästa sätt?

Erikshjälpen deltar under våren i regionskonferenser på flera platser i Sverige, som handlar om de tiggande romernas situation. Temat är ”Värdighet här och förändring där”.

Jag har genom mitt arbete i Erikshjälpen, som är en barnrättsorganisation, mött många goda exempel på hur olika aktörer, och då inte minst inom idrotten, vill ge stöd till barn- och ungdomar så att de ska få samma möjligheter trots olika bakgrund och förutsättningar. Det är en stor förmån att få vara med och arbeta för detta. Det fyller mig med positiv förväntan och hopp trots allt destruktivt och förnedrande som händer i delar av samhället.

Livet är inte rättvist och olika förutsättningar kommer alltid att finnas men det minsta vi kan göra – både du och jag – är att kämpa för är att alla ska bemötas med värdighet och respekt!

Birgitta Johansson
Programkoordinator Sverige

Tusen frågor i en värld där allt inte är svart eller vitt

”Innan floden tar oss” heter en bok jag håller på att läsa just nu. Den handlar om Sofia, som fått jobb som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, Bangladesh, dit hon åker med sin man och deras två små barn. Både för att hon längtar efter att förändra – och för att hon vill göra karriär.

Boken handlar också om systrarna Nazrin och Mina, som inte vill giftas bort utan rymmer från sin hemby för att försöka överleva och tjäna pengar i Dhaka.

”Innan floden tar oss” handlar om bistånd och globalisering. Den handlar om livet i Bangladesh, klassklyftor, korruption, små, lokala hjälporganisationer som kämpar i motvind och festande diplomater. Med boken vill författaren Helena Thorfinn bland annat visa att allt inte är svart eller vitt. Hon ger verkligen inga enkla svar på saker och ting – och väcker en hel massa frågor och tankar hos mig:

Går det att förändra världen? Är det ens någon idé att försöka? Hur hjälper man bäst? Väljer många biståndsorganisationer att hellre jobba med sådant som ger snabba resultat och är lätt att kommunicera än att jobba inom svårare områden? Kan det någonsin finnas skäl att se mellan fingrarna på korruption? Vad ska stå i centrum, mänskliga rättigheter eller ekonomisk tillväxt? Är det okej att handla på H&M? Vad är många diplomater för typer, egentligen? Och så vidare….

Läsvärd, tycker jag, så läs!

Att ge liv åt barns drömmar – vad har det med terrorismbekämpning att göra?

Vi är många som den senaste veckan har försökt förstå varför människor dras till extrema och våldsbejakande rörelser. Utanförskap är ett ord som återkommer. Känslan av att inte höra till. Detta gäller såväl i Europa som i de många andra områden runt om i världen som drabbas av återkommande terror-attentat. Mellanöstern, Afghanistan och Nigeria är bara några exempel.

Fattigdom finns också med i förklaringen. Självklart är det lättare att rekrytera terrorister bland människor som lever i en verklighet av fattigdom, orättvisor och dagliga kränkningar av sina rättigheter. Detta har varit tydligt i exempelvis norra Mali under de senaste åren. Där har extrema rörelser lockat till sig unga män som många gånger saknar både utbildning och arbete, och därmed en rimlig chans att någonsin kunna bilda familj och uppnå någon slags status i samhället. När det inte verkar finnas något att förlora blir det lockande att ansluta sig till en grupp som i alla fall ger en känsla av tillhörighet och att ”vara någon”.

Fattigdom och utanförskap är inte de enda förklaringarna till den internationella terrorismen. Med i bilden finns personer och nätverk med stora finansiella resurser. Men utan de många tusentals människor som är beredda att till och med offra sina egna liv i terror-attentat eller krigföring i Syrien och Irak skulle de här rörelserna aldrig kunna växa sig så starka. Det är ett cyniskt utnyttjande av unga människors utsatthet och känsla av att inte höra till.

När det gäller internationell terrorism finns en tredje komponent: Ilskan och hatet mot Västvärlden och allt som förknippas med Väst. Om fattigdom och utanförskap utgör förutsättningen för rekrytering så är propagandan och smutskastningen av Västvärlden den ”ideologi” som ger näring åt extremismen och som dess ledare skickligt utnyttjar för att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. Att allt detta kläs i religiösa termer är gränslöst sorgligt. Det handlar i grunden inte om religion utan som vanligt om att religioner utnyttjas för att skapa och underblåsa motsättningar som mäktiga intressen – i det här fallet världens terroristledare och deras finansiärer – kan dra nytta av.

Samtidigt är vi i Väst starkt medskyldiga till att vi och dom-tänkandet har fått så starkt fäste. De murar som vi har byggt upp runt Europa med en tafflig och dåligt samordnad migrationspolitik lämnar små möjligheter att ta sig hit under ordnade former. Människors inneboende strävan efter att skapa sig ett bättre liv har istället lett till att 165 000 människor har riskerat sina liv på en livsfarlig resa över Medelhavet bara under 2014, i händerna på cyniska människosmugglare. Över 3 000 av dessa omkom. Tre tusen! Att den här katastrofen får fortgå dag efter dag i vårt århundrade är en skam på torra land, om uttrycket tillåts. Och det är inte svårt att förstå att detta skapar god grogrund åt det hat mot Väst som extrema terroriströrelser lever på.

Den internationella terrorismen grundar sig på utanförskap, fattigdom och på bilden av en värld där några få försöker stänga ute de många andra. För att ändra på detta kommer vi inte långt varken med militärinvasioner, övervakningssystem eller hårda straff för terroristbrott. Om vi på allvar vill bekämpa terrorismen finns lösningarna istället i bättre och mer samordnad flykting- och invandringspolitik i Europa och USA, och framför allt i det långsiktiga arbetet mot fattigdom, utsatthet och utanförskap.

Om ett barn i ett land som Mali får möjlighet till utbildning och hopp om att kunna skapa sig ett värdigt liv i framtiden minskar risken radikalt att han eller hon senare dras in i extrema och våldsamma rörelser. I det här långsiktiga arbetet finns Erikshjälpen med genom vårt arbete med att ge liv åt barns drömmar, runt om i världen men också bland utsatta grupper och bostadsområden i Sverige. Detta är vårt bidrag till kampen mot den internationella terrorismen. För att vi vet att det funkar.

Under samma sol

Det finns barn som blir kallade sopor. Det finns barn som behandlas som sopor. Och det finns barn som växer upp bland sopor.

Jag kommer ihåg stanken. Det luktade illa. Evelyn hade varnat oss: ”Ta av era smycken och visa inte upp några värdesaker”.

Evelyn, som guidar oss, är hjälparbetare på ett rehabiliteringscenter för gatubarn. Hon visar oss runt på en av de soptippar som finns i Filippinernas huvudstad Manilla. Här bor och lever familjer, både barn och vuxna, och de flesta jobbar med att sortera sopor. De går och letar i skräpet. När lastbilarna kommer för att lasta av sopor klättrar personer upp på soporna redan i lastbilen för att leta efter det bästa och mest dyrbara skräpet. En mamma sitter och sorterar skräp vid ett bord. Under bordet sitter hennes barn, bara något år gammalt och helt naket – med helt andra livschanser än ett barn i Sverige. Men ändå född under samma sol.

På soptippen gick ett av barnen runt med änglavingar. Han sprang och spelade fotboll med en annan kille. Bredvid den andra killen såg han ut som en skyddsängel. Jag hoppas att han var en skyddsängel.

Varje år lyfter vi på Erikshjälpen ett särskilt område eller tema för julens insamling och gåvor. Julen 2014 var barnen på soptipparna i fokus. Ung Fadder hade sin första egna kampanj med sidan www.undersammasol.se . Vår förhoppning var att tända ett ljus i Sveriges mörka vinter. Planen var att utmana 100 ungdomar att bli Ung Fadder och samtidigt utmana alla de som redan är Ung Fadder att ge en extra gåva. Över 90 personer blev Ung Fadder och mer än 10 000 kronor samlades in.

Tack vare gåvor från faddrar, månadsgivare och andra personer kan vi ge barn och familjer på soptipparna nya livschanser. Vi startar skolor för barnen och hjälper vuxna att starta egna företag. Vi besöker familjer och behåller kontakt med dem. Samtidigt arbetar vi med myndigheter och opinionsarbete. Det handlar både om att förändra strukturer och att ge hjälp till självhjälp för människor i en utsatt situation.

Tack till alla er som gett en gåva! Tack till alla er som är och som har blivit Ung Fadder! Tillsammans är vi ett vittnesbörd för den här världen med budskapet att: vi är alla barn under samma sol. Tillsammans kan vi göra skillnad för barnen på världens soptippar.

/ Victor, stolt Ung Fadder

Mitt nyårslöfte

Så var det återigen dags för ett nytt år. Tiden går verkligen fort! Jag vet inte om du brukar avge några nyårslöften? Jag har själv ganska svårt för nyårsfirandet generellt då jag tycker att det alltid blir så mycket fokus på allt bra som ska komma framöver, allt man ska göra under det nya året och allt som kommer att lösa sig då. Jag är inte säker på att det alltid är så. Det finns mycket i världen och i våra egna liv som inte kommer att lösa sig nästa år bara för att det blir ett nytt år.

Men om det är något jag skulle vilja lova mig själv inför det nya året så är det att bli bättre på att se mina medmänniskor och ta tid för dem. Att bli bättre på att dela livet med människor runt mig, ta del av deras liv och tillsammans kunna hjälpas åt. Jag är säker på att ensam inte är stark och jag tror att vi kan hjälpa varandra på flera olika sätt.

Mitt jobb handlar om att möta människor i svåra och utsatta situationer. För mig ger det perspektiv på mitt eget liv, men samtidigt så slås jag så många gånger av att även fast de yttre livssituationerna kan se så olika ut så är människorna jag möter ganska lika mig själv. Jag kan känna igen mig i dem och dem i mig.

Under en av mina senare resor förra året så mötte jag en man som berättade om sin sorg över att ha mist sin fru i cancer. En sorg som sträcker sig över allt annat. En sorg som aldrig försvinner även fast livet går vidare. Trots att jag själv inte varit med om exakt samma sak så har jag liknande erfarenheter som jag kan relatera till. På grund av det kunde vi mötas i ett jättefint samtal om hur det är att bära sorg och hur man får livet att gå vidare trots att det stundtals känns omöjligt.

Ibland behöver det inte vara krångligare än att bara bli lite mer mänsklig. För om vi ser förbi yttre omständigheter så är vi trots allt människor som alla känner glädje, sorg och allt däremellan. Genom att ta del av andras liv blir jag mer ödmjuk. Det finns så mycket som händer oss som vi inte kan bestämma över. Men samtidigt känner jag också en stor respekt för människor som på olika sätt kämpar i sina liv och framförallt känner jag ett ansvar att göra vad jag kan för människor som jag möter. Låt oss tillsammans bli bättre på att se våra medmänniskor, att inte kategorisera varken varandra eller varandras situationer utan möta varandra där vi befinner oss och på så sätt skapa ett varmare klimat runt oss och i vårt land!

Foto: Bengt Öberg