I tisdags dog en man, fastspänd i en stol på ett plan som skulle lämna Arlanda flygplats. Mannen skulle utvisas från Sverige. Nyheten kastar mig tillbaka till minnet av en av de värsta resor jag någonsin har gjort.

Jag var på jobbresa och hade just bytt plan. Ombord på det flyg som skulle ta oss mot Cotonou börjar en man plötsligt skrika i den bakre delen av det nästan fullsatta planet. Blixtsnabbt vänder jag mig om och ser någon slags polis eller säkerhetspersonal där tumultet pågår. Min första tanke är att någon som inte borde åka med har nästlat sig in på planet och blivit upptäckt i sista stund. Men snart går det upp för mig att det är ungefär precis tvärtom. Mannen ropar desperat: ”Släpp mig! Jag har min fru här!” Han skriker förtvivlat samma ord så många gånger att han till slut är helt utmattad. Snart är det enda vi hör hans tunga, väldigt ansträngda andetag. Total ångest. Jag tänker att han kan dö, att han skulle kunna få en hjärtattack i vilken stund som helst. Minuterna känns evighetslånga. Stämningen i planet blir alltmer obehaglig. Vi tittar på varandra, på en del håll uppstår livliga diskussioner. En del försöker hantera obehaget genom att spekulera i om mannen begått brott i Europa. Många uttrycker sin frustration över att ofrivilligt bli vittnen till en medmänniskas personliga tragedi. Några kan inte behärska sig, och i brist på andra att uttrycka sin frustration till blir det kabinpersonalen som få ta emot frågor och ilska. Flygvärdinnorna verkar lika dåligt förberedda som alla vi andra på situationen. De har inga vettiga svar och när en av dem ändå försöker ge någon slags information blir det så fel att hon snart hamnar i skottgluggen för mångas ilska och anklagelser. Stämningen har blivit hotfull. Många av passagerarna har själva rötterna i Afrika och några kan inte längre behärska sig. ”Ni gör som ni alltid har gjort mot oss afrikaner, ända sen slavhandeln! Vi behandlas som boskap! När ni kommer till oss blir ni minsann mottagna som kungar!” När jag hör detta känns det som att klockorna stannar. Här är vi, ett par hundra personer, hopträngda i en klaustrofobisk plåtmaskin på en europeisk flygplats, år 2014. Ingenstans att fly, ingenstans att ta vägen för att slippa undan. Och just här, just nu, känns det som om den samlade skulden av sekellångt förtryck, orättfärdigt utnyttjande, rasism och tafflig migrationspolitik gentemot Afrikas folk och länder koncentreras till denna fläck på vår jord och till oss som just nu bevittnar något som vi helst hade velat slippa se med egna ögon.

Det händer att jag skäms för min hudfärg, men sällan har den känslan varit så påtaglig som nu. I min enfald trodde jag att jag var ute i ädelt uppdrag, jobbresa för Erikshjälpen till Benin där vi tillsammans med lokala organisationer kämpar för barns rättigheter till hälsa, utbildning och skydd. Men här lyser min bleka hud och avslöjar att jag i själva verket är en av alla som fortfarande åker snålskjuts på orättvisan i världen – en förstaklasspassagerare i en världsordning som fortsätter att stänga ute och förtrycka miljontals människor, inte minst från Afrika. Bara för att jag råkade födas här och de där. Det är endast på grund av min slumpvisa lycka som jag inte föddes i ett land där fattigdom eller krig driver människor på flykt, för att citera en känd svensk politiker. Med mitt svenska pass har jag rätt till inresa utan visum eller med en förenklad viseringsprocedur i 173 länder. Det är bäst i världen. Om jag hade råkat födas i Afghanistan hade jag nästan inte kunnat resa fritt någonstans.

Nu sitter vi här. I en trång flygplanskabin där luften känns allt tyngre att andas och där förtroendet mellan personal och passagerare för länge sen är förbrukat. Jag brottas inombords med mig själv. Ska jag göra som de flygpassagerare som förra året stoppade en liknande avvisning i Östersund genom att vägra spänna fast säkerhetsbältet? Jag är på en viktig resa och tänker på all planering som skulle spricka, på allt jobb som inte skulle bli gjort om jag kliver av här och betalar en returbiljett till Sverige. Men vad betyder det? Jag är väl en person med civilkurage? Eller? Nej. Jag är en liten lort. Min fega tvekan och den lättnad jag skamset känner när den desperata mannen till slut förs ut ur planet av gränspolisen får mig att inse att jag inte är någon hjälte. När vi lyfter börjar tårarna rinna, och jag har svårt att få stopp på dom under hela denna långa resa till Cotonou – ett av den historiska slavhandelns starkaste fästen i Afrika. När vi är på tio tusen meters höjd, över den jord där säkert tusen avvisningar just i detta nu håller på att verkställas, sansar jag mig lite och pratar en stund med en person i besättningen. Jag vill att hon ska förstå att jag ser att personalen också är offer och att jag tycker att det är respektlöst av deras arbetsgivare att inte ge dem information eller utbildning i hur den här typen av fall kan hanteras.

Efter händelsen har jag lämnat in min ”complaint” enligt flygbolagets formulär men framför allt har jag försökt få svar på telefon kring de frågor som händelsen väckt inom mig: Hur kan ett kommersiellt bolag som borde vara mån om sina kunder utföra avvisningar i reguljära flygningar? Hur ser överenskommelsen mellan staten och flygbolaget egentligen ut? Hur ofta utförs avvisningar på det här sättet? Jag har också försökt få klarhet i vilka bolag som jag i fortsättningen måste bojkotta, utöver det som jag flög med den här gången, för att slippa vara med om något liknande. Det är svårt att få klara svar på alla frågor, men för Sveriges del har jag i Rikspolisstyrelsens allmänna råd kring verkställighet av avvisning förstått att avvisningar ska ske på ett ”humant och värdigt sätt” men att reguljärflyg är det som oftast används. Jag skäms lite över att jag önskar att avvisningar oftare skulle genomföras med specialchartrade plan. Varför då? För att jag ska kunna slippa se det som ändå pågår varje dag? Kanske är det som med de romska medmänniskorna utanför våra matbutiker; att det är bättre att vi, som endast på grund av vår slumpvisa lycka har fötts i en fredlig och välmående del av vår värld, ibland får se med egna ögon och känna inpå bara skinnet det lidande som de drabbas av som inte haft samma tur. Kanske kan detta driva oss att kämpa mer för allas rätt till ett värdigt liv.