Efter att ha läst Caroline Engvalls nya bok ”Virtuell våldtäkt” inser jag att väldigt många av våra barn inte befinner sig längre än ett knapptryck ifrån att bli utsatta och utnyttjade. Att ta personliga bilder och lägga ut på nätet är en del av vardagen idag och selfies läggs ut av både unga och gamla. Att se snygg ut på bild är väl något som vi alla vill och de som lagt ut en bild blir förstås glada om de får många ”likes”.
Från mitt vardagsrumsfönster som med utsikt mot en promenadstig utmed en sjö kunde jag för ett tag sedan se två söta unga fullt påklädda tjejer posera framför kameran och det var många olika vinklar och ställningar de fotade varandra i. Det skulle vara fullt möjligt att några av dessa bilder hamnade på nätet. Absolut oskyldigt men efter att läst boken funderar jag över var gränsen går för att en bild blir utmanande och triggar igång en olämplig person att söka kontakt med en ung tjej eller kille som lagt ut en bild.
Caroline har skrivit flera böcker tidigare omkring barn som utnyttjas sexuellt. Det som är nytt i denna bok är att barnen behöver inte fysiskt möta sina förövare utan våldtäkt kan idag ske på nätet. Det kan börja med att oskyldigt lägga ut bilder på sig själv för att testa om man blir ”gillad” och sluta med att man blir hotad på olika sätt om man inte klär av sig mer och mer och kanske till och med tvingas till att utföra sexuella handlingar inför kameran. Det värsta med denna form av våldtäkt är att den också kan spridas vidare och då drabbas den drabbade inte bara en gång av handlingen utan handlingen kan visas om och om igen över hela världen och du vet inte vem som kan få se det. Detta skapar djup oro och ångest hos de utsatta, vilket kan vara ungdomar från alla samhällsklasser och hemförhållanden skriver Caroline.
Som förälder till fyra barn vet jag hur orolig man kan vara när barnen börja vara ”ute” sent på kvällar och framför allt helgerna. Här är ju mobiltelefonen en välsignelse. Det går för det mesta att nå varandra. Även om vi litar på våra barn så vet vi att mycket händer i tonåren och i sammanhang där ungdomar finns. Genom att testa och pröva och ta ställning utvecklas de till vuxna. Många föräldrar känner nog igen sig i att man har lite svårt att sova innan man hör dörren öppnas och tonåringen tassar in. Vi har alltid haft vanan att barnen tittar in och talar om att de är hemma. Även om det blivit lite dåligt med sömnen har det för det mesta varit mysigt att höra hur de haft det och ibland har det hänt att de berättat att de mött och stött på något obehagligt.
I Carolines bok blir jag påmind om att vi som föräldrar däremot lätt glömmer och kanske inte ens är medvetna om att de kan var allvarligt utsatta innanför våra och deras dörrar i hemmet. Det är viktigt att vi vet och talar med våra barn om vad de gör på nätet och om risker där. Att de vågar berätta om de möter något obehagligt. Det framkommer i boken att många av dessa drabbade ungdomar mår väldigt dåligt och skäms för att de varit i kontakt med fel personer på nätet och inte vågar berätta det för någon.
Ett av Erikshjälpens fokusområden är att alla barn ska vara trygga. Som programkoordinator för vårt Sverigearbete påminns jag återigen om hur viktigt arbete jag har. Det finns mycket som behöver arbetas med för barn även i vårt ”trygga” land. Vi som föräldrar, skola och andra myndigheter, ungdomsledare och alla andra som möter barn och ungdomar, alltså de flesta av oss, behöver få mer kunskap så att vi kan vara observanta, förstå och upptäcka om barn far illa. En början är att läsa Carolines bok eller gå in på www.safeselfie.se