Oväntade siffror

Nu är det nytt nummer av Rafiki på gång. Alla korrekturvändor är klara. Temat är migration och särskilt artikel 22 i barnkonventionen om flyktingbarns rätt till skydd. Sätter händerna i det som ska bli underlaget för pedagogerna. Berättelserna finns redan. Underlaget ska bestå av fakta och en lektionsidé. Även om man inte är expert ska man känna att man kan ta upp frågorna. Så fram med fakta…

Jag frågar som Viktor Rydberg: – Vadan och varthän? Och varifrån.

Svaren är inte glasklara. Det finns många som skriver och man vill olika saker med siffrorna. Mongoliet har nio flyktingar och Uganda 220 000. Min tolkning är att det är varmare i Uganda. Sanningen är nog att Uganda ligger nära Kongo och Sydsudan medan Mongoliet ligger i ett område utan den typ av konflikt som gör att människor tvingas på flykt.

Årets siffror finns tillgängliga men vem har räknat och varför. Internationell statistik tar ju lite tid att få fram. Siffror för Sverige finns från 2014 men FN-statistik får bli från 2013. Och då har antalet flyktingar ökat sedan dess enligt preliminära siffror.

Det är ca 51,2 miljoner flyktingar i världen. Om man tänker att över 10 miljoner av dem har lämnat sina hem under 2013 blir siffran riktigt jobbig. Flyktingar – de har korsat en nationsgräns – är 16.7 miljoner och de som är på flykt inom sitt land är 33,3 miljoner. Så har vi 1,2 miljoner asylsökande i statistiken också. Hälften av världens flyktingar kommer från Afghanistan, Syrien och Somalia tillsammans. Det var inget konstigt. Men så kommer siffror på internflyktingar. Då toppar förstås Syrien och sedan Colombia som tvåa med 5,4 miljoner människor på flykt och över 100 000 nya bara 2013. När stod det om det i tidningen? Som trea kommer Kongo.

I Libanon är var femte människa flykting just nu. Hälften av alla människor på flykt är barn. Hur löser de skolgången? Tror att svenska kommuner borde göra ett studiebesök.

4 % av alla flyktingar är 60+. Det visste jag inte men det är enkelt att förstå – min farfar skulle aldrig lämna sitt hus och sina potatisland. ”Skicka iväg barnen, jag stannar och tar hand om huset.”

Mottagare: Tyskland och Sverige kanske? Nej. Pakistan med 1,6 miljoner flyktingar och Iran är de länder som tar emot flest flyktingar. Tittar man på antalet flyktingar i relation till ländernas ekonomi, toppar Pakistan, men sedan kommer Etiopien och Kongo som de länder som tar emot flest flyktingar. Mina föreställningar om världen håller inte helt när man får lite siffror.

Jag har förstås valt de siffror jag fångats av ur UNHCR Global trends 2013. Det finns fler.

Mitt i siffrorna finns människor. Det är inte oväntat. För varje familj som lastar bilen och sticker iväg så finns massor av familjer som fått släppa allt. Och det gör att bakom siffrorna finns så olika berättelser.

En tur till tippen

En tur till tippen kan innebära väldigt olika saker. Oftast är det med en känsla av lättnad man slutligen kommer iväg till återvinningscentralen efter att äntligen har blivit klar med den där städningen av källaren eller lövräfsningen i trädgården.

I förra veckan gjorde jag en helt annan typ av tur till tippen. Jag besökte en soptipp i utkanten av Mumbai (Bombay) där lastbilarna en efter en kom och tömde sin blandning av matrester, plast, burkar, flaskor mm. Trots att vi hade turen att komma vid ett tillfälle då det var uppehåll så var stanken påträngande. Vid denna tipp lever de människor som står allra längst ner på stegen i samhället. Deras sätt att överleva är att ta tillvara det som går att använda av det skräp som hamnar på tippen; plastburkar, metall, frigolit mm. När sopbilen kommer gäller det att vara beredd och snabbt plocka åt sig ”godbitarna”. Dessa säljs sedan vidare av mellanhänder som tar den största delen av vinsten och kvar blir en liten förtjänst som med nöd och näppe försörjer familjen. Ofta finns barnen själva med och arbetar tillsammans med föräldrarna.

Den spontana tanken är – ta bort barnen härifrån. Sedan kommer insikten; skulle man idag flytta en familj därifrån så kommer deras plats snart fyllas av en ny familj. Kön av fattiga människor som desperat söker en försörjning i storstaden är lång. Till dess att utvecklingen har lett fram till att denna typ av jobb inte behövs måste vi arbeta inom systemet.

Vad kan man då göra? Se till att barnen inte arbetar på soptippen utan går i skolan. Se till att de får del av statens vaccinationsprogram och hälsokontroller. Se till att ungdomar får en möjlighet att söka andra försörjningsmöjligheter. Se till att de vuxna organiserar sig för att bättre kunna hävda sina rättigheter. Ja, listan på vad man faktiskt kan göra är lång. På några år har Erikshjälpens samarbetspartner på plats lyckats uppnå att 80 % av barnen går i skola istället för att arbeta. De vuxna har bildat flera självhjälpsgrupper där de sparar och investerar i andra verksamheter för försörjning.

Med små insatser kan man skapa en känsla av hopp – att det faktiskt går att göra någonting. Och den insikten gör all skillnad i världen.

När vissa människor inte räknas

Han är professor i sociologi men han är också ”bara en rom”. Vasilie Burtea var den första romen i Rumänien som tog en doktorsexamen, men på grund av sin etniska bakgrund känner han ofta att han inte räknas.

Under februari har Erikshjälpen tillsammans med Hjärta till Hjärta och Bilda arrangerat konferenser med namnet Värdighet här – förändring där, som handlat om situationen för de utsatta och fattiga EU-migranter som kommer till Sverige för att tigga. Många av dem är romer.

Under konferensdagen i Jönköping fanns bland annat professor Vasilie Burtea med för att berätta om hur romer i Rumänien lever och behandlas. Han berättade om fattigdom, hög barnadödlighet och usla levnadsförhållanden. Men Han berättade också om stor uppgivenhet på grund av den diskriminering som romer i Rumänien på olika sätt tvingas utstå.

– I Rumänien ses minoriteterna som människor som fått husrum i Rumänien, men som egentligen inte hör dit. Man har glömt att minoriteterna har funnits i landet i över 1000 år, säger Vasilie Burtea.

Han känner själv av diskrimineringen. Trots att han är professor och att han har fått sin professur på precis samma villkor som rumäner blir han inte behandlad på samma sätt.

– Jag utbildar många från majoritetsfolkgruppen, men om man talar om mig och vad jag kan säger många att ”han är ju ändå bara en rom”, säger Vasilie Burtea.

Goliat

”Vi sa: Vi ska ta över, vi ska ta över världen, vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga, haha, vi ska göra jorden hel, ja vi ska göra vattnet rent, och vi ska aldrig skada varandra mer, och vi ska slåss, ja vi ska slåss mot Goliat, så tro på mig för jag vet att du är modigast.”

Lalehs text till låten Goliat ger hopp och inspiration. Den beskriver en vision som Erikshjälpen och många andra arbetar mot. För visst är det barnen som en dag ska ta över världen och åstadkomma det som tidigare generationer misslyckats med; att göra jorden hel, vattnet rent och aldrig skada varandra mer. Och den stora möjlighet som finns för oss att bidra till detta är att uppmuntra alla barn att våga tro på en bättre värld och ge dem verktyg för att de ska kunna förändra.

Att barnen en dag ska ta över betyder inte att barn inte är viktiga här och nu. Men om vi ser till att barns rättigheter blir verklighet så är det också större chans att barnen i sin tur kan skapa en bättre värld. Då kan de själva vara med och bygga det samhälle som de sen ska lämna vidare till följande generationer. Genom att arbeta för barns rättigheter kan vi därför långsiktigt bekämpa fattigdomen och skapa en bättre värld.

Men för att skapa en hållbar värld där de mänskliga rättigheterna respekteras behövs också strukturella förändringar; de system som byggts upp måste omvandlas så att de gynnar alla människor på vår jord. För att detta ska ske krävs bland annat en ny generation av ledare. Genom att arbeta för alla barns rätt till utbildning, hälsa och trygghet kan Erikshjälpen och våra partnerorganisationer vara med och skapa bra förutsättningar för morgondagens ledare.

Således, om vi kan ge alla barn en bra start i livet är möjligheten större att de i sin tur vill arbeta för att skapa en rättvis och hållbar värld. Detta kan ibland kännas som att slåss mot Goliat. Men om viljan finns, så kommer det att gå. För det måste vara så att vi aldrig ger upp visionen om en hel jord med rent vatten där människor lever tillsammans i fred. Och om vi bara är tillräckligt modiga så kommer det att gå.

Barn är inte ofärdiga vuxna

För ett tag sedan spelade vi in ytterligare ett avsnitt till vår podcast, Biståndspodden. Vi intervjuade Peter Toftgård, chef för programavdelningen och pratade om barnhem och institutioner. Han sa en sak som jag inte kunnat släppa sedan dess – Barn har ett värde, i sig själva, som barn. Inte bara först när de blivit ”färdiga vuxna”.

Synen på barn har långsamt förändrats under åren. Från att se barnet som någon som väntar på att bli en färdig individ, till att se det som någon som har rätt att uttrycka sina åsikter kring de beslut som påverkar det.

Men ofta dröjer den nog kvar – den där tanken att barn är något som väntar, som inte riktigt är färdigt. Jag kan se det hos mig själv och hos samhället i stort.

Kanske är det egentligen tvärtom? Det är barnen som är de kompletta individerna – med sin sanning, sin tillit och förmåga att leva i nuet. Det kanske är vi vuxna som inte är färdiga? Som behöver lära oss av barnen?

Ge barn chans att göra skillnad i samhället

Varför går inte alla barn i skolan? Den frågan ställde sig en barnrättsgrupp i Gangeisa i norra Kenya. I barnrättsgruppen hade barnen lärt sig att ingen får diskrimineras på grund av exempelvis fysiska funktionshinder.

Barnen kände till att det fanns barn med funktionshinder som inte gick i skolan, så barnrättsgruppen bestämde sig för att göra hembesök hos dessa barn och lära känna dem bättre. Barnrättsgruppen bokade också ett möte med skolchefen och frågade varför barnen med funktionshinder inte inkluderas i skolan.

Barnrättsgruppen agerade och det gav resultat. Nästan direkt började en flicka med funktionshinder i skolan och sju andra barn började efter några veckor. Detta är ett exempel på hur barn kan vara med och påverka samhället och göra skillnad.

Barn kan, det är vi på Erikshjälpen övertygade om. Tyvärr kan vuxna ofta behandla barn på ett sätt som gör att barnen mister tron på sig själva och tron på att det är möjligt att skapa förändring. Erikshjälpens arbete med barnrättsgrupper, som i Gangeisa bedrivs tillsammans med partnerorganisationen Food for the Hungry, är ett sätt att ge barn större chanser att påverka utvecklingen i samhället och i sina liv. I gruppen får barnen uppmuntran och kunskap om vilka rättigheter de har. De får lite hjälp på vägen för att våga kräva att bli respekterade och lyssnade på och de kan tillsammans stärka varandra. Barn kan – vi vuxna behöver bara ge dem chansen!

Foto: Helena Häggqvist

Min femåring

Jag har en femåring hemma, om bara några veckor fyller hon sex. Min femåring älskar att rita. Hon ritar hästar, giraffer, hundar och gubbar. Hon håller på att lära sig skriva också, kan plita ner många ord, fast ibland fattas det en bokstav här och där. Sedan gillar hon att bygga kojor med sina systrar. Och hon tycker om att vara ute, särskilt när det är snögubbesnö.

Min femåring är morgontrött och kan vara sur och arg. Ibland vägrar hon klä på sig och ibland vägrar hon gå ut. Men ofta är hon trevlig och finurlig. Innan läggdags vill hon ha massor av rostade mackor med smör och läsa många böcker.

Min femåring drömmer om att bli polis. Hundförare närmare bestämt. Och på fritiden ska hon bli författare. Förstås…

Jag åker buss flera timmar varje dag, på bussen läser och sover jag. Ibland händer det att jag läser om andra femåringar.

Förra veckan läste jag om en femåring som smittades av ebola i västafrika. Som inte överlevde sjukdomen utan dog. Helt ensam i ett tält.

Jag läste om en annan femåring som är ensam kvar. Mamma, pappa och syskon har gått bort i ebolaepidemin. Nu oroar han sig för hur han ska få mat för dagen.

Och så läste jag om en pojke i femårsåldern i en annan del av världen som hittades smutsig och undernärd i en hundgård. Som kan ha varit inlåst i flera år. Som tack och lov blev räddad.

Alla de här femåringarna läste jag om förra veckan. Men det finns ju så många fler. Så många som kanske aldrig kommer att få sina drömmar om framtiden uppfyllda. Som inte leker och ritar i trygghet, äter sig mätta innan läggdags eller har kläder att byta med.

Gode gud, varför är världen så hemskt orättvis och vad ska jag göra åt det? Jag känner mig så otroligt frustrerad och maktlös ibland, trots att jag jobbar för en organisation som faktiskt gör skillnad. Ibland när jag uttrycker sådana känslor för min man påminner han mig om historien om pojken och sjöstjärnorna. Har du inte läst den kan du göra det här.

Borta bra men hemma bäst? – Biståndspodden

bp_avsnitt3-bild — Srei Lea, 20 år, uppvuxen på barnhem i Kambodja. Foto: Åsa Dahlgren.

Från barnhemmet till barnets hem.

I det tredje avsnittet av Biståndspodden pratar vi om barnhem och barn som växer upp på institutioner. Ingen önskar väl sig en uppväxt som Kulla Gulla eller Anne på Grönkulla? Ändå tycker vi det är behjärtansvärt och vill gärna hjälpa barn på barnhem. Och våra varma känslor har upptäckts och gjorts till något som går att tjäna pengar på, hos de som driver barnhem längs med turiststråken i Kambodja.

Gäst i programmet är Peter Toftgård, chef för programavdelningen på Erikshjälpen. Vi pratar med honom om hur barn som växer upp på barnhem beter sig, hur svårt det kan vara att återvända till sin familj och om när i framtiden vi inte kommer att behöva ha barnhem längre.

Blandat med många intressanta inslag vill vi ge dig en bild av hur det faktiskt ser ut för allt för många barn i dag. Längre ner på sidan finns också en del extramaterial att se och lyssna på. Hugg in!

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]

Extramaterial

”Barnen vet inte vad som händer ute i samhället.”

Längre intervju med Sopeat Mer, regionsamordnare på Erikshjälpens lokala kontor i Kambodja.

”Han hade inte någon relation till sin familj längre.”

Längre intervju med Emma Boqvist, praktikant genom Erikshjälpen i Kambodja under 2014.

Det är inte gulligt, det är ett anknytningsproblem.”

Se hela intervjun med Sarah Chinn, M’ lup Russey, Kambodja.

Vill du vara med och förändra?

För mer info om Erikshjälpens arbete runt om i världen, gå in på Erikshjälpens hemsida.

Ett land i krig

I slutet av januari reste jag till Ukraina för att möta vår partnerorganisation Mission Morning Star och följa upp vårt familjestödsprojekt i området omkring Rivne i västra delen av landet. Jag tror att senaste årets händelser har satt landet på kartan för de flesta och under mitt besök blir det mer och mer tydligt för mig att jag faktiskt besöker ett land i krig.

Ukraina är ett land som präglats av flera olika konflikter och motsättningar, men senaste årets stridigheter har från början varit geografiskt koncentrerade till områden i östra Ukraina. Även om jag befinner mig många mil därifrån är det konflikten och oroligheterna som människorna jag möter pratar om. Man är orolig för vad som kan hända men samtidigt utstrålar människorna också en stolthet över sitt land och att tillhöra Ukraina. Det märks bland annat när det gäller språket. Alla jag möter pratar ukrainska, och ryskan är inte lika gångbar. Även fast ukrainska är det officiella språket så har ryskan haft en stark ställning. Men nu blir det tydligt att ukrainskan växt sig starkare. Det finns en stolthet i att använda sitt språk.

Större delen av mitt besök sitter jag och vår samarbetsorganisation på kontoret för att samtala och diskutera projektet och framtiden. Men i slutet av min resa får jag möjlighet att besöka några familjer som deltar i projektet. Jag pratar med några av barnen i familjerna och vi samtalar kring barns rättigheter och vad de tycker är viktigast när det gäller just deras rättigheter. Ett återkommande svar blir barns rätt att känna sig trygga. Konflikten gör sig återigen påmind.

Mina besök till olika projekt genererar alltid frågor och funderingar att arbeta vidare med. Oftast handlar det om tankar kring projektupplägg och strategier, men det kan också handla om organisationsutveckling och hur jag på olika sätt kan fortsätta stärka våra partnerorganisationers kapacitet. Men den här gången inser jag att mina frågor och funderingar är större är själva projektet eller vår samarbetsorganisation. I detta fall handlar det om faktorer som vi inte alls kan påverka. Som vi inte har någon kontroll över.

Från Sverige fortsätter jag att följa utvecklingen och samtalar med vår partner. Även fast våra samtal inte i huvudsak handlar om konflikten så finns orosmolnen i horisonten, vad händer i landet om vapenvilan inte träder i kraft fullt ut? Vad händer med människor i landet då? Vi avvaktar och hoppas innerligt på en fredlig lösning även fast den nuvarande utvecklingen inte skapar den tillförsikt man så gärna önskar.

Bild: Anastasia 8 år med sin syster Ivanna 10 år. Två av barnen jag mötte under min resa.

Barns rätt att känna sig älskade – den bortglömda artikeln

Jag tror att de flesta av er känner till att Erikshjälpen är en barnrättsorganisation, som på olika sätt hjälper och värnar om barns rättigheter. Erikshjälpens arbete baseras bland annat på barnkonventionen, där flera artiklar exempelvis handlar om ”barns rätt till utbildning” och ”barns rätt till skydd”. Alla artiklar är otroligt viktiga och bär ett innehåll. De finns för att barn ska ha lika rättigheter världen över och slår fast att alla barn har samma värde. Totalt finns 54 artiklar. Antal länder som skrivit under barnkonventionen är 195. Jag skulle ändå vilja lägga till en artikel. En artikel som jag tycker saknas.
”Barns rätt till att känna sig älskade”. Nu skrev jag inte ”barns rätt till kärlek” och det gjorde jag med flit. Det är en viss nyansskillnad.

Jag håller på att läsa en bok som heter ”Upptäck kärlekens olika språk för barn” av Gary Chapman och Ross Campbell. Den handlar om hur viktigt det är att fylla upp barnens kärlekstank genom att använda deras primära kärleksspråk. De fem kärleksspråken som presenteras i boken är ”tid för varandra”, ”uppmuntrande ord”, ”tjänster”, ”gåvor” och ”fysisk beröring”. Det är som förälder viktigt att använda alla fem språken för att kommunicera sin kärlek till sitt barn. Men ju äldre ett barn blir desto mer tydligt träder det primära kärleksspråket fram och om vi missar att kommunicera vårt barns primära kärleksspråk kan det göra att barnet känner sig oälskat.

Jag tycker att boken var en ögonöppnade, för jag tror att vi som föräldrar har som uppgift att få våra barn att känna sig älskade, så de kan gå vidare in i vuxenlivet, trygga, självständiga och med en bra självkänsla. Om jag som förälder tycker att jag älskar mitt barn genom att jag kramar det ofta, behöver inte det betyda att barnet faktiskt känner sig älskat. Jag kanske har använt mitt eget kärleksspråk för att visa att jag älskar det. Barnet kanske ändå känner sig åsidosatt för att denne skulle önska att vi hade mer egen tid ihop, eller att få höra hur duktig, viktig och betydelsefull denne är, att den duger som den är – inte för vad den presterar.

När barn svälter och inte får lära sig att läsa och skriva, kanske det här med att få känna sig älskad känns som en lyx. Tänk att vara en ensamstående mor till åtta barn, då är det förstås inte lika lätt. Men jag tror att medvetenheten är viktig. Oavsett vilket land vi lever i. Många barn blir stökiga och oroliga när de inte känner sig älskade av sina föräldrar och hamnar kanske i fel sällskap. Jag har själv träffat barn som hamnat på gatan, just för att de inte känner sig älskade av sina föräldrar. Tänk att ha fysisk beröring som kärleksspråk, men istället för kramar mötas av hårda slag.

Så tänk om vi kunde sträcka oss ut – inte bara till våra egna barn – utan även till de barn vi har runt oss, med kärleksfulla handlingar. Hur skulle det vara att vid tillfällen även vara uppmärksamma på hur barn runt oss mår och vad de behöver? Kan vi hjälpa till att lyfta dem på något sätt? Våra barns kompisar? Våra syskonbarn? Eleverna i den klass man är lärare för? Att stanna upp och se barn vi möter. Kanske inte vartenda barn, varje gång. Men de gånger vi faktiskt kan. Vilken skillnad det skulle göra.

PS. Det är ju inte bara barn som har ett kärleksspråk och en kärlekstank. Vilket har du själv? Vilken har den du lever tillsammans med?

Text och foto: Hanna Blixt