En tur till tippen kan innebära väldigt olika saker. Oftast är det med en känsla av lättnad man slutligen kommer iväg till återvinningscentralen efter att äntligen har blivit klar med den där städningen av källaren eller lövräfsningen i trädgården.
I förra veckan gjorde jag en helt annan typ av tur till tippen. Jag besökte en soptipp i utkanten av Mumbai (Bombay) där lastbilarna en efter en kom och tömde sin blandning av matrester, plast, burkar, flaskor mm. Trots att vi hade turen att komma vid ett tillfälle då det var uppehåll så var stanken påträngande. Vid denna tipp lever de människor som står allra längst ner på stegen i samhället. Deras sätt att överleva är att ta tillvara det som går att använda av det skräp som hamnar på tippen; plastburkar, metall, frigolit mm. När sopbilen kommer gäller det att vara beredd och snabbt plocka åt sig ”godbitarna”. Dessa säljs sedan vidare av mellanhänder som tar den största delen av vinsten och kvar blir en liten förtjänst som med nöd och näppe försörjer familjen. Ofta finns barnen själva med och arbetar tillsammans med föräldrarna.
Den spontana tanken är – ta bort barnen härifrån. Sedan kommer insikten; skulle man idag flytta en familj därifrån så kommer deras plats snart fyllas av en ny familj. Kön av fattiga människor som desperat söker en försörjning i storstaden är lång. Till dess att utvecklingen har lett fram till att denna typ av jobb inte behövs måste vi arbeta inom systemet.
Vad kan man då göra? Se till att barnen inte arbetar på soptippen utan går i skolan. Se till att de får del av statens vaccinationsprogram och hälsokontroller. Se till att ungdomar får en möjlighet att söka andra försörjningsmöjligheter. Se till att de vuxna organiserar sig för att bättre kunna hävda sina rättigheter. Ja, listan på vad man faktiskt kan göra är lång. På några år har Erikshjälpens samarbetspartner på plats lyckats uppnå att 80 % av barnen går i skola istället för att arbeta. De vuxna har bildat flera självhjälpsgrupper där de sparar och investerar i andra verksamheter för försörjning.
Med små insatser kan man skapa en känsla av hopp – att det faktiskt går att göra någonting. Och den insikten gör all skillnad i världen.