Jag har en femåring hemma, om bara några veckor fyller hon sex. Min femåring älskar att rita. Hon ritar hästar, giraffer, hundar och gubbar. Hon håller på att lära sig skriva också, kan plita ner många ord, fast ibland fattas det en bokstav här och där. Sedan gillar hon att bygga kojor med sina systrar. Och hon tycker om att vara ute, särskilt när det är snögubbesnö.
Min femåring är morgontrött och kan vara sur och arg. Ibland vägrar hon klä på sig och ibland vägrar hon gå ut. Men ofta är hon trevlig och finurlig. Innan läggdags vill hon ha massor av rostade mackor med smör och läsa många böcker.
Min femåring drömmer om att bli polis. Hundförare närmare bestämt. Och på fritiden ska hon bli författare. Förstås…
Jag åker buss flera timmar varje dag, på bussen läser och sover jag. Ibland händer det att jag läser om andra femåringar.
Förra veckan läste jag om en femåring som smittades av ebola i västafrika. Som inte överlevde sjukdomen utan dog. Helt ensam i ett tält.
Jag läste om en annan femåring som är ensam kvar. Mamma, pappa och syskon har gått bort i ebolaepidemin. Nu oroar han sig för hur han ska få mat för dagen.
Och så läste jag om en pojke i femårsåldern i en annan del av världen som hittades smutsig och undernärd i en hundgård. Som kan ha varit inlåst i flera år. Som tack och lov blev räddad.
Alla de här femåringarna läste jag om förra veckan. Men det finns ju så många fler. Så många som kanske aldrig kommer att få sina drömmar om framtiden uppfyllda. Som inte leker och ritar i trygghet, äter sig mätta innan läggdags eller har kläder att byta med.
Gode gud, varför är världen så hemskt orättvis och vad ska jag göra åt det? Jag känner mig så otroligt frustrerad och maktlös ibland, trots att jag jobbar för en organisation som faktiskt gör skillnad. Ibland när jag uttrycker sådana känslor för min man påminner han mig om historien om pojken och sjöstjärnorna. Har du inte läst den kan du göra det här.