Jag tror att de flesta av er känner till att Erikshjälpen är en barnrättsorganisation, som på olika sätt hjälper och värnar om barns rättigheter. Erikshjälpens arbete baseras bland annat på barnkonventionen, där flera artiklar exempelvis handlar om ”barns rätt till utbildning” och ”barns rätt till skydd”. Alla artiklar är otroligt viktiga och bär ett innehåll. De finns för att barn ska ha lika rättigheter världen över och slår fast att alla barn har samma värde. Totalt finns 54 artiklar. Antal länder som skrivit under barnkonventionen är 195. Jag skulle ändå vilja lägga till en artikel. En artikel som jag tycker saknas.
”Barns rätt till att känna sig älskade”. Nu skrev jag inte ”barns rätt till kärlek” och det gjorde jag med flit. Det är en viss nyansskillnad.
Jag håller på att läsa en bok som heter ”Upptäck kärlekens olika språk för barn” av Gary Chapman och Ross Campbell. Den handlar om hur viktigt det är att fylla upp barnens kärlekstank genom att använda deras primära kärleksspråk. De fem kärleksspråken som presenteras i boken är ”tid för varandra”, ”uppmuntrande ord”, ”tjänster”, ”gåvor” och ”fysisk beröring”. Det är som förälder viktigt att använda alla fem språken för att kommunicera sin kärlek till sitt barn. Men ju äldre ett barn blir desto mer tydligt träder det primära kärleksspråket fram och om vi missar att kommunicera vårt barns primära kärleksspråk kan det göra att barnet känner sig oälskat.
Jag tycker att boken var en ögonöppnade, för jag tror att vi som föräldrar har som uppgift att få våra barn att känna sig älskade, så de kan gå vidare in i vuxenlivet, trygga, självständiga och med en bra självkänsla. Om jag som förälder tycker att jag älskar mitt barn genom att jag kramar det ofta, behöver inte det betyda att barnet faktiskt känner sig älskat. Jag kanske har använt mitt eget kärleksspråk för att visa att jag älskar det. Barnet kanske ändå känner sig åsidosatt för att denne skulle önska att vi hade mer egen tid ihop, eller att få höra hur duktig, viktig och betydelsefull denne är, att den duger som den är – inte för vad den presterar.
När barn svälter och inte får lära sig att läsa och skriva, kanske det här med att få känna sig älskad känns som en lyx. Tänk att vara en ensamstående mor till åtta barn, då är det förstås inte lika lätt. Men jag tror att medvetenheten är viktig. Oavsett vilket land vi lever i. Många barn blir stökiga och oroliga när de inte känner sig älskade av sina föräldrar och hamnar kanske i fel sällskap. Jag har själv träffat barn som hamnat på gatan, just för att de inte känner sig älskade av sina föräldrar. Tänk att ha fysisk beröring som kärleksspråk, men istället för kramar mötas av hårda slag.
Så tänk om vi kunde sträcka oss ut – inte bara till våra egna barn – utan även till de barn vi har runt oss, med kärleksfulla handlingar. Hur skulle det vara att vid tillfällen även vara uppmärksamma på hur barn runt oss mår och vad de behöver? Kan vi hjälpa till att lyfta dem på något sätt? Våra barns kompisar? Våra syskonbarn? Eleverna i den klass man är lärare för? Att stanna upp och se barn vi möter. Kanske inte vartenda barn, varje gång. Men de gånger vi faktiskt kan. Vilken skillnad det skulle göra.
PS. Det är ju inte bara barn som har ett kärleksspråk och en kärlekstank. Vilket har du själv? Vilken har den du lever tillsammans med?
Text och foto: Hanna Blixt