Kosovo – Ett hoppfullt återseende

DSCN4939

Kosovo – Europas yngsta land håller på att repa sig efter inbördeskriget som förstörde stora delar av landet för 15 år sedan men har fortfarande lång väg att gå. Första gången jag kom till huvudstaden Pristina låg mycket i staden och ute i landet i ruiner efter det förödande inbördeskriget. Det var i januari 2002, vinter och mycket snö, återvändande människor försökte så gott dom kunde överleva i den bistra verkligheten. Husen var förstörda och inte mycket i samhället fungerade. Erikshjälpen hade då funnits på plats i cirka ett och ett halvt år och jag var där för att se om jag kunde ta över nästa projekt.

Så blev det, och jag räknade Pristina som min hemvist i över fem år. Under åren fick jag många vänner bland majoritetsbefolkningen ”Kosovo Albaner”, men även bland minoritetsgrupperna Romer och Serber. Erikshjälpen hjälpte under åren omkring 800 familjer att få sina hus återuppbyggda, men även skolor, vägar, vatten och avloppssystem restaurerades. Min fru, Rose-Marie, var med under de två sista åren och arbetade inom kvinno- och skolsektorn.

Anledningen till att vi nu var där under tre veckor i maj 2014 var att följa upp vår tidigare verksamhet och förbereda för ett besök av journalisten Monica Samuelsson som i höstens nummer av Erikshjälpens tidning kommer att ha ett ”temanummer” om Kosovo. Det blir spännande läsning att se hur det har gått för några av dem som fick hjälp. För Rose-Marie och mig var det ett kärt återseende av vänner och arbetskamrater.

Kosovo är på väg framåt, 15 år efter kriget och 6 år efter självständigheten hoppas man på framtiden, även om det enligt många går alldeles för sakta. Det stora problemet är en enorm arbetslöshet och alldeles för få investeringar i arbetsskapande åtgärder i samhället. Men i stället för att köpa mjölk från Slovenien eller att köpa apelsinjuice från Grekland finns nu dessa och många andra varor med stämpeln ”Made in Kosovo”. Ett litet, men ändå betydelsefullt steg framåt.

Hoppet finns där, viljan finns där och den unga nationen Kosovo med två miljoner människor och en yta som Jönköping län ser med förväntan på framtiden. Det var för mig ett hoppfullt återseende.

DSCN4986

Erikshjälpen Ung Fadder intar hårdrockscenen

Erikshjälpen Ung Fadder intar hårdrockscenen

När Sweden Rock Festival brakar loss kommer Erikshjälpen att finnas på plats för första gången. Med graffitimålningar och ett specialinrett partytält välkomnas besökarna.
– Vi ska presentera vår verksamhet och samtidigt utmana alla festivalbesökare att vara med och dela med sig och ge till utsatta barn, säger projektledaren Victor Egerbo.

Ung Fadder bygger på att faddrarna varje månad skänker ett mindre belopp – 60 eller 90 kronor – som sedan används för att hjälpa utsatta barn. Störst fokus ligger på flickors rättigheter och att möjliggöra för barn att få utbildning i något av Erikshjälpens 25 projektländer.

– Sweden Rock är en av Sveriges bästa och mest seriösa festivaler. Den har också den bredaste målgruppen. Här finns ungdomar, barnfamiljer och vuxna. Själva har vi givare i alla åldrar och det här är ett perfekt sätt att nå ut, säger Victor Egerbo.

Sweden Rock Festival – som genomförs 4 till 7 juni – anordnas årligen i samhället Norje utanför Sölvesborg och lockar drygt 33 000 besökare. Flera världsartister brukar dyka upp – i år exempelvis Black Sabbath med Ozzy Osbourne, Alice Cooper, Ted Nugent och Billy Idol.

Erikshjälpen har en stor plats i direkt anslutning till entrén. Där kommer ett tält att resas som inreds
med möbler och accessoarer från Erikshjälpen Second Hand.

– Tanken är att besökarna ska kunna slå sig ner och ta det lugnt en stund. Det skapar en perfekt miljö för att prata bistånd och hur vi tillsammans kan forma en bättre värld, säger Victor Egerbo.
Dessutom kommer en 20 kvadratmeter stor graffitimålning att möta besökarna. Denna kommer att målas av nätverket ”Graffiti Saved My Life” och anknyta till ett angeläget tema med barnfokus.

Sweden Rock Festival är startskottet för Erikshjälpens stora sommarturné –
”Ung Fadder – On Tour”.

Turnéplan:
• Sweden Rock, Sölvesborg, 4-7 juni
• Nyhemsveckan, Nyhem, 13-22 juni
• Sävsjö skolavslutning, 13 juni
• Torpkonferensen, Örebro, 16-22 juni
• Vätterstranden, Jönköping, 27 juni och 15 augusti
• Gullbrannafestivalen, Halmstad, 3-6 juli
• Nimbus på Öckerö, 5-13 juli
• Frizonfestivalen, Örebro, 6-10 augusti

För mer information, kontakta projektledare Victor Egerbo, Erikshjälpen
Mobil: 0706-413512
victor.egerbo@erikshjalpen.se

Bildtext: I sommar möter du bland andra Vilhelm Edsmyr, Sofia Häggmyr, Otto
Jern och Lovisa Fundell som varit prakti­kanter i Erikshjälpens projekt i
Indien och Uganda.
Foto: Lydia Holmgren (som själv syns i vänstra hörnet)

Erikshjälpen är en barnrättsorganisation som utifrån barnkonventionen bedriver biståndsverksamhet i fler än 20 länder. Fokus är på barns rätt till utbildning, hälsa samt trygghet och skydd. Insatser görs också för utsatta barn i Sverige.

Organisationen arbetar även med folkbildning och opinion, för att sprida kunskap och främja barns rättigheter, både i Sverige och utomlands.

Basen för arbetet är gåvor från privatpersoner och intäkter från Erikshjälpens second hand-butiker. Institutionella medel är en annan källa till finansiering av insatserna.

Vi var alla vinnare den dagen

Gbgvarvet_EHJ
Lördagen den 17:e maj firades på ett lite annorlunda sätt i år – från norr till söder möttes vi och sprang Göteborgsvarvets 21 km iklädda Erikshjälpens löpartröja! Hela 36 Erikshjälpare, dvs anställda, volontärer, praktikanter, styrelseledamöter, kunder, givare och övriga supporters var med och sprang för Erikshjälpen och det var så roligt att vi var så många som var med!

För många i gänget (även för mig), var det den allra första halvmaran. Några var riktiga veteraner och ville slå sitt personbästa. Oavsett vad våra individuella mål var så kämpade vi tillsammans!

Det var en varm dag och solen lyste så fint över Göteborgs gator; alla musiker som spelade livemusik längs med hela vägen och framförallt publiken som stod längs med banan och hejade fram oss löpare! Publiken ÄR verkligen helt fantastisk! Om du är lite trött (vilket du med all säkerhet blir ) och det börjar ”sega på,” får du energin tillbaka och orkar dra på det lilla extra, tack vare den personen som sträcker fram en hand och ger dig en ”high five”! Känslan är minst sagt magisk. Längs med vägen hördes glada rop; ”Kom igen Erikshjälpen!” och ”Heja Erikshjälpen, ni är bäst!” och jag lovar att löpsteget blev lite lättare och att man sträckte på sig lite extra…

Längs med loppet var vi ett bra gäng som höll ihop och peppade varandra med Tomas Bjöersdorff som farthållare. Vi höll ungefär samma tempo, några drog ifrån och ville köra i egen takt, vilket såklart var helt okej. När vi började närma oss 18 km var det en i gänget som sa:

– Detta är det längsta jag någonsin sprungit!

Det låg en seger bara i det. Känslan av att springa bredvid varandra i en grupp gör verkligen halva upplevelsen. Känslan av att vara ett team, ett lag, som springer för samma sak – för att ge liv åt barns drömmar! Alla var så grymt duktiga och jag är så glad att jag var en del i detta evenemang.

Med tanke på att intresset var så stort i år så vill jag slå ett slag för nästa år och nästa utmaning. Vem vet vad det blir eller var vi hamnar, men jag hoppas att du också är med!

Flyttkartonger och trygghet

 

 

Denna vecka är det dags för mig och min man att packa ihop vårt liv i Växjö och bege oss till Jönköping. Kaoset av flyttkartonger, slänghögar och saker mitt emellan är ett faktum! Förväntan hänger i luften och jag ser med spänning fram emot det som komma skall. Samtidigt börjar jag inse att vi inte bara flyttar till något utan vi flyttar också ifrån något. Växjö har varit mitt hem de senaste elva åren och jag har under dessa år kunnat bygga upp ett socialt kapital och en trygghet. Nu lämnar jag det för att börja på nytt någon annanstans.

Ingen anledning att bli alltför nostalgisk men att flytta innebär en hel del osäkerhet. Att vara ny på ett ställe är aldrig speciellt kul. Och visst är det viktigt att man känner att man har koll på läget, att man hittar till närmsta butik, vet hur man tar sig till jobbet och vem man ringer om man behöver hjälp?

Jag vet inte vad du tänker på när du tänker på ditt hem, men för mig innebär ett hem så mycket mer än bara tak över huvudet. Det är en fristad, en trygghet. Men genom mitt jobb blir jag dagligen påmind om att ett hem inte innebär en trygghet för alla. Både i Sverige och runt om i världen finns det många barn som varje kväll går och lägger sig med en klump i magen. En klump av oro och en känsla av otrygghet. Det kan handla om oron över en mamma som dricker för mycket, otryggheten av att höra pappa slå mamma i rummet bredvid eller ovissheten över om pengarna kommer att räcka för att köpa mat imorgon eller inte.

Det måste inte vara så! Det finns mycket som behöver göras och det kommer att ta tid. Men varje insats vi gör som leder till att barn känner sig tryggare är ett steg närmare målet. Inget barn ska behöva känna sig otrygg i sitt eget hem!

Hur många blöjor får ett Hockey-VM kosta?

Hockey-VM i Vitryssland
Vi var på plats av en anledning. Ett uppdrag. Niklas Hjalmarsson sponsrade ungdomar från ett gruppboende att gå på hockeymatchen mellan Vitryssland och Kazakstan. Ungdomar som kommer från Vitrysslands första gruppboende. Det är en plats där dessa unga med olika funktionshinder har fått en ny start i livet. (Läs mer om detta här – Dagens Nyheter)

Människor med funktionshinder har länge gömts undan på institutioner i Vitryssland. Det handlar både om fattigdom, att föräldrar inte har råd och om okunskap, att de är rädda för att inte kunna ta tillräckligt hand om sina barn, i kombination med att myndighetspersonal och även läkare uppmuntrar föräldrarna att lämna bort sina barn. Barnen är människor som i Sverige delar samma rättigheter som alla andra. Oavsett om man har en cp-skada eller pollenallergi, har vi samma rättigheter. Men i Vitryssland finns fortfarande en hel del att göra på det området.

Rättigheter är inte någon förutsättning för att bli rättvist behandlad eller respekterad. Rättigheter är dock ett viktigt steg i rätt riktning. Det var därför mitt hjärta fick ännu ett ärr när jag fick möta barnen på avdelningen ”liggande barn”. De hade alla olika funktionshinder. Olika behov. Ändå var de samlade i ett stort rum. De låg i spjälsängar. Det var nästan 20 barn och två vårdare som skulle ta hand om dem. De hann knappt ge dem mat, byta blöja och vända på dem. Alla barn behöver hud, kroppskontakt, kärlek och ömhet. Här hade personalen knappt tid för de mest grundläggande behoven. På toppen av detta sa en av de ansvariga till oss – ”Vi har råd med tre blöjor per barn per dygn, vi skulle behöva 10 blöjor per dygn”.

Senare samma dag åkte vi in till huvudstaden Minsk. Vi såg alla nybyggda stora hotell. Kontorsbyggnader som var tomma. Alla nya byggnader som gjorts till hockey-VM. De ser ut som kulliser. Ett tomt skal. Vem ska bo i de dyra hotellen efter hockey-VM? Vem ska ha kontor i de nya kontorsbyggnaderna? Var alla dessa byggnader nödvändiga för att göra ett bra sportsligt evenemang? Framförallt. Hur många blöjor har hockey-VM kostat?

Vitryssland utvecklas sakta. Ungdomarna från gruppboendet var med på hockeymatchen och ropade som alla andra när Vitryssland gjorde mål. Ungdomarna räknades som alla andra. Denna utveckling har tagit tid och nu är myndigheterna ansvariga för gruppboendena. Det finns mycket kvar att göra för mänskliga rättigheter i Vitryssland. Vi är en organisation som sätter människovärdet högst upp. Alla människor är lika värda. Det är därför vi inte lämnar Vitryssland när tv-journalister och hockeyfans gör det. Då finns vi kvar. För alla människors lika värde.

bild 1

Är organiserat tiggeri bättre än oorganiserat?

Om tiggeri var min familjs enda försörjningsmöjlighet hade jag också ”organiserat” mig. Samåkt, valt strategiska platser och arbetskläder. Försökt vara så effektiv som möjligt. Man är inte dum för att man är fattig eller fattig för att man är dum!

SDs och andras krav på att förbjuda ”organiserat tiggeri” är obegripligt. Organiserat är väl bättre än oorganiserat? Det är inte tiggeriet de vill komma åt utan tiggarna. Inte fenomenet utan människorna. Om det är tiggeriet de vill ha bort (och det jobbar vi på Erikshjälpen för varje dag) borde de kräva sociala reformer och satsa resurser på att motverka den diskriminering som orsakar romernas utsatthet, både i Sverige och andra länder.

Det är ok att uppleva mötet med tiggare som obehagligt och det finns självklart en massa problem kopplat till detta fenomen. Men, vill du göra något eller rösta fram någon som ska göra något, så glöm inte skillnaden mellan de som tror på allas lika värde och vill lösa problemet på riktigt och de som bara vill bli av med ”skräpmänniskorna”. Skillnaden är stor och ditt sätt att prata och tänka om detta gör skillnad.

Läs också artikeln, publicerad av Ystads Allehanda, skriven av Fredrik Sjöstrand. ”Om dagen då jag tiggde”

Global Action Week – för allas rätt till lika utbildning – i Tanzania

På marsch genom gatorna i Tanga för att höja röster för samma rättighet och möjlighet till utbildning!
På marsch genom gatorna i Tanga för att höja röster för samma rättighet och möjlighet till utbildning!


I Tanzania är det Global Action Week. Praktikanterna Victoria Brännmark och Isabelle Walenius är på plats:

I söndags inleddes Global Action Week. Temat för i år är ”samma rättigheter och möjligheter till utbildning” med fokus på barn och unga med funktionsnedsättning. Vi befinner oss på plats i Tanga i Tanzania, där Erikshjälpen arbetar för att förbättra situationen för barn och unga med funktionshinder. Inte minst genom samarbetet med vår praktikplats YDCP (Youth with Disabilities Community Program) som har varit med och anordnat aktiviteter under veckan för att lyfta alla barns lika rätt. I Tanga inleddes veckan med en demonstration till dans och musik genom staden, där olika organisationer, lärare, politiker, föräldrar, samt barn och unga med och utan funktionsnedsättning demonstrerade för alla barns rätt till en bra utbildning.

Ett av de områden som YDCP arbetar med är att förändra samhällets attityder till barn och unga med funktionsnedsättning. I dagens Tanzania är inställningen till dessa barn ett stort problem, då de generellt ses som mindre värda och många inte ser värdet av att ge dem en utbildning. Det är exempelvis dubbelt så vanligt att barn som har en funktionsnedsättning inte går i skolan, samt att mindre än hälften av dem fortsätter sin utbildning efter grundskolan. En viktig del med Global Action Week i år har varit att påverka och förändra dessa attityder. Barn och ungas egna deltagande har varit i fokus där de genom olika aktiviteter själva fått lyfta sina åsikter och berätta om sina rättigheter. På konkreta sätt har barn och unga med funktionshinder både visat att de kan och vill lära sig!

/Victoria Brännmark och Isabelle Walenius, praktikanter i Tanzania

Elever från skolan Pongwe, som framför allt arbetar med elever med nedsatt syn, framför sång och dans under en av aktiviteterna som anordnades för att bidra till medvetenhet om alla barns rätt till utbildning.
Elever från skolan Pongwe, som framför allt arbetar med elever med nedsatt syn, framför sång och dans under en av aktiviteterna som anordnades för att bidra till medvetenhet om alla barns rätt till utbildning.

 

Elever från skolan Kisosora, en av de skolor som arbetar med inkluderande utbildning i Tanga, höjer pokalen i en segergest efter att ha vunnit turneringen som hölls för att visa på alla barns rätt till lek.
Elever från skolan Kisosora, en av de skolor som arbetar med inkluderande utbildning i Tanga, höjer pokalen i en segergest efter att ha vunnit turneringen som hölls för att visa på alla barns rätt till lek.

 

Den blicken glömmer jag aldrig

DSC_0658

När man åker genom det vackra landskapet i Benin kan man se att det ligger vita tussar längst dikeskanterna. Det är bomull. Stora lass av bomull exporteras till framför allt grannlandet Nigeria. Bomull är den största exportvaran i landet även om inkomsterna därifrån är knappa. Men det är inte bara bomull om forslas runt på vägarna. Många lastbilar transporterar också barn, som fallit offer för trafficking.

Fler än 40 000 barn, majoriteten av barnen i norra Benin, ”säljs” eller ”hyrs ut” till grannländerna eller de större städerna för hårt och ofta oavlönat arbete inom exempelvis jordbrukssektorn eller gruvindustrin. Orsaken bakom är framför allt extrem fattigdom och att man inte känner till barns rättigheter eller riskerna. Är man fattig och inte har mat för dagen är det frestande att låta ett av barnen få arbeta på fälten i Nigeria, mot att den övriga familjen får en liten inkomst.

Jag träffar Alexandre. Han har ett charmigt leende men en sorgsen blick. Han är bara 14 år gammal men har redan arbetat under slavkontrakt i Nigeria. Han berättar för mig hur han togs dit för att arbeta under mycket tuffa förhållanden. Från det att solen gick upp till solen gick ner. Varje dag. Därefter gick han den långa vägen till floden, för att dricka det smutsiga flodvattnet och sen tillbaka igen för att sova i en liten hydda mitt ute i den oskyddade bushen. Ingen tillgång till mediciner och bara lite mat två gånger om dagen som inte var särskild bra. Han var inte ensam. Många fler barn arbetade på fältet med honom. Alla rädda för att inte orka arbeta nästa dag.

Jag lyssnar till hans berättelse och känner mig brännmärkt. Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att ta in hans, och många andra barns, verklighet. Höra honom söka efter orden och se in i hans sorgsna ögon. Inte ett enda barn borde bli utsatt för detta!

Alexandre har dock haft tur och blivit räddad undan trafficking. Organisationen Bupdos, som Erikshjälpen stöder, har kontakt med myndigheter och polis när barn försvinner från byarna. De hjälper till att hämta hem dem igen och ger dem också id-handlingar. Nästan hälften av barnen på landsbygden (44 %) saknar födelsebevis och tvingas därför sluta skolan i förtid eftersom de inte kan få sin examen officiellt godkänd och gå vidare till nästa nivå.

Ni har kanske sett att vi har en kampanj som heter #intetillsalu under maj månad. Det handlar om precis detta. Att rädda Alexandre och de andra barnen från trafficking och från att giftas bort i för tidig ålder. Naturligtvis måste även förebyggande åtgärder göras som leder till långsiktiga förbättringar och det görs parallellt.

Ta ditt medmänskliga ansvar. Barnen i Benin behöver dig! Så här kan du göra för att hjälpa:

Ge en sms-gåva här.
Gå in på Tradera, och buda på plagg som kändisar donerat till oss, som oavkortat går till kampen mot trafficking.
Hjälpa oss sprida kampanjen i sociala medier, använd hashtagen #intetillsalu.

Tack för att du inte vänder bort blicken utan gör en insats!

DSC_0700

Hur ska man känna egentligen?

uganda
Praktikanten Jenny Fristrand befinner sig precis vid ekvatorn i Uganda och är där för att praktisera på ett rehabiliteringscenter för gatubarn som heter Child Restoration Outreach, förkortas CRO. Hon skriver:

Idag har jag gått på min första streetwalk. Det betyder att vi åker ut med en socialarbetare i slumområden för att identifiera fler gatubarn, men också försöka få barn som valt gatan istället för centret att tänka om. Det är jobbigt att få se omgivningar och platser som för mig känns helt otänkbara, men som kallas ”hem” för många barn och vuxna. Vi mötte många vänliga och glada människor!

Vi träffade barn som var på centret förra veckan, men som av olika anledningar valde att inte gå till centret idag. Men efter att vi pratat med några av barnen följde dessa med oss tillbaka! En kille som var så himla glad hela tiden höll mig i handen under tiden vi gick. Jag blev så stolt över att han ville hålla just min hand med så många människor runt omkring. Jag uppslukades av hans kärlek och gullighet, att det slog mig som en örfil när jag sedan tittade på mina händer.

händer

Det är INTE rättvist att vissa barn och människor inte har tillgång till personlig hygien. Det är inte rätt att så många människor lever lyxliv när andra människor lever i misär. Det är inte rättvist och jag känner en känsla av uppgivenhet.

Lyckligtvis följde killen med till centret. Där får barnen tvätta sig och bli rena. CRO’s mål är att rehabilitera och få varje barn att vilja åka hem till sin familj igen. CRO fungerar som en skola, där barnen får komma på dagarna – leka, tvätta sig och sina kläder, lära sig om personlig hygien och andra livsviktiga kunskaper. Men när klockan slår fyra är det dags att återigen bege sig till gatan. Under tiden jobbar socialarbetarna hårt för att lokalisera familj och släkt till barnen. Förhoppningen är, att inom ett år ska barnen återigen ha tak över huvudet och en fungerande familj.

barn

När man är praktikant, ung, uppvuxen i trygga Sverige och nu får vara med om så mycket – ett annat land, en annan kontinent, kultur, mat och klimat är det ibland lätt att alla intryck blir överväldigande. Till slut vet jag inte vad jag ska känna. Tom som ett blankt papper. Ska jag vara glad, ledsen, arg, lycklig? Känslan av att inte kunna ta in fler intryck.

Jag vet inte om jag ska gråta av alla hemska historier och dåliga levnadsförhållanden som jag har hört om och fått sett. Eller ska jag vara lycklig för alla fina människor som jag har fått äran att träffa, att trots deras levnadsförhållande så är de personerna gladare än några som jag någonsin träffat. Det är så mycket känslor, så mycket blandade känslor. Jag vet inte vad jag ska känna. Eller vad jag har rätt att känna. Har jag rätt att vara glad när så många människor lider?

När jag hamnar i denna karusell av känslor så är det just den nya kulturen, kontinenten och landet som jag måste ta lärdom av. I Uganda kan en familj leva under förfärliga förhållanden, men då uppskattas mat, tak över huvudet så otroligt mycket. De skrattar för att livet bjuder på solsken, de tar vad de har och gör det bästa av situationen.

Så när jag står i slumområdet och träffar 16-åriga tjejer som är prostituerade, då är det okej att känna sig uppgiven, förfärad och gråtfärdig. Men när jag en timme senare möts av världens kram från en nyfunnen kompis på mitt center. Ja, då är det okej att överväldigas av kärlek, hopp och lycka.

Det känns hopplöst, när känslorna tar över förnuftet. Men jag tror samtidigt att det är sunt. Det visar att jag kan känna. Och det är helt okej.

Från institution till ishockey-VM

En av killarna från gruppboendet tvålar till vår biträdande generalsekreterare Mattias Ingeson i pingis.
En av killarna från gruppboendet tvålar till vår biträdande generalsekreterare Mattias Ingeson i pingis.

Mattias och Victor, två av mina kollegor befinner sig just nu i Vitryssland. Där händer det grejer vill jag lova. Efter flera års kämpande för att förbättra villkoren för barn med funktionsnedsättningar, institutionaliserade, får de nu lämna sitt gruppboende för att ta sig ut i samhället och se ishockeymatchen Vitryssland-Kazakstan på söndag. Resan och biljetterna är sponsrade av NHL-spelaren Niklas Hjalmarsson, från Chicago Blackhawks.

Niklas själv säger att det är en ära för honom att få vara med på ett hörn och stötta detta fantastiska projekt. Jag blir lite varm i hjärtat när jag tänker på hans insats och framför allt vad det betyder. För barnen. För landet. I allt detta är det viktigt att känna till bakgrunden.

När ett barn föds med funktionsnedsättning i Vitryssland uppmanas föräldrarna i många fall att överge barnet. I stället får barnet växa upp på institution tillsammans med hundratals andra barn och får kanske aldrig mer träffa sin familj. Erikshjälpen har sedan många år tillbaka arbetat tillsammans med organisationen World Without Borders (WWB) för att barnen ska få det bättre, och för att förändra attityder hos politiker och samhället i stort.

Erikshjälpen och WWB har genomfört ett tvåårigt pilotprojekt för att etablera landets första gruppboende, med plats för tolv ungdomar. De har vuxit upp på en stor sluten institution. Projektet stötte under den första tiden på motstånd från både myndigheter och institutionspersonal. Något som enligt Mattias (vår biträdande generalsekreterare) berodde på rädsla för ett helt nytt sätt att tänka kring funktionsnedsatta barns möjligheter till ett självständigt liv.

Men under projektets gång har de positiva effekterna blivit allt mer uppenbara. Ungdomarna har tränats i att ta ansvar för sina egna vardagssysslor, fatta egna beslut, arbeta på ett gemensamt jordbruk och tjänat egna pengar. Tre av ungdomarna har, efter en lång process, myndigförklarats. De har fått tillbaka alla sina legala rättigheter som fullvärdiga vitryska medborgare, något som är ytterst ovanligt och inte hade varit möjligt utan detta projekt, berättar Mattias till mig, direkt från Minsk.

Det som i början mötte motstånd – har i dag blivit modell – och lett till ett tillägg i lagen i Vitryssland. Tillägget gör det möjligt att starta upp speciella avdelningar för gruppboende på samtliga tio mentalvårdsinstitutioner i landet, med början på tre av institutionerna. Erikshjälpen och WWB finns fortsatt med vad gäller fortbildning och metodfrågor men staten tar nu det fulla ekonomiska ansvaret.

Det känns så klart oerhört roligt när vårt arbete leder till ett så konkret resultat. Just nu vill jag bara önska mina kollegor och ungdomar en oförglömlig (och historisk) upplevelse!

Mer om vårt arbete i Vitryssland