Denna vecka är det dags för mig och min man att packa ihop vårt liv i Växjö och bege oss till Jönköping. Kaoset av flyttkartonger, slänghögar och saker mitt emellan är ett faktum! Förväntan hänger i luften och jag ser med spänning fram emot det som komma skall. Samtidigt börjar jag inse att vi inte bara flyttar till något utan vi flyttar också ifrån något. Växjö har varit mitt hem de senaste elva åren och jag har under dessa år kunnat bygga upp ett socialt kapital och en trygghet. Nu lämnar jag det för att börja på nytt någon annanstans.

Ingen anledning att bli alltför nostalgisk men att flytta innebär en hel del osäkerhet. Att vara ny på ett ställe är aldrig speciellt kul. Och visst är det viktigt att man känner att man har koll på läget, att man hittar till närmsta butik, vet hur man tar sig till jobbet och vem man ringer om man behöver hjälp?

Jag vet inte vad du tänker på när du tänker på ditt hem, men för mig innebär ett hem så mycket mer än bara tak över huvudet. Det är en fristad, en trygghet. Men genom mitt jobb blir jag dagligen påmind om att ett hem inte innebär en trygghet för alla. Både i Sverige och runt om i världen finns det många barn som varje kväll går och lägger sig med en klump i magen. En klump av oro och en känsla av otrygghet. Det kan handla om oron över en mamma som dricker för mycket, otryggheten av att höra pappa slå mamma i rummet bredvid eller ovissheten över om pengarna kommer att räcka för att köpa mat imorgon eller inte.

Det måste inte vara så! Det finns mycket som behöver göras och det kommer att ta tid. Men varje insats vi gör som leder till att barn känner sig tryggare är ett steg närmare målet. Inget barn ska behöva känna sig otrygg i sitt eget hem!