Min blogg – Sida 32 – Just another WordPress webbplats

Jag undrar vad som gror hos Andronika

I höstas fick jag träffa Andronika i Rumänien. Hon har fått ett växthus att ta hand om av Erikshjälpens samarbetspartner NetWorks. Då var det mesta skördat och marken låg bar. Nu är våren här. Jag undrar hur det ser ut där nu. Kanske gror hennes tomater, kålen, paprikan och salladen nu.

Adronika har fått många grönsaker i sitt växthus under de två år som hon nu haft det.
– Jag gillar att arbeta i mitt växthus, säger hon. Ser du hur bra det blir? Det är en stor glädje för oss att ha detta.

Själv njuter jag av att vårlökarna kommer upp i min egen trädgård. Och jag tänkte på Andronika häromdagen. Vi har inte bott så länge i vårt hus och de som ägde det före oss hade lagt markduk i landet. Jag tyckte den stack upp så fult så jag drog bort den. Och tänk, där under stack flera, om än lite blekna, lökar upp. Nu blommar de. Om jag låtit duken vara hade den kvävt dem.

Jag tänker att vi kunde ha kvävt Andonikas lust att odla också, om vi bara gett henne allt hon behöver. Men i stället för att lägga allt till rätta och släta över vill vi se vad som redan finns, vad som spirar och gror, och ge det förutsättningar att blomma. Så jobbar Erikshjälpen.

Foto: Bengt Öberg

Tuta och köra

Trafiken var något som förvånade mig mest när jag först kom till Kambodja och det är något som fortfarande förvånar mig för var dag som går. Som kambodjan äger man antingen en moto, alltså en moped, eller en jättestor SUV som man utstyrslar för att kunna synas bättre med blåa ljus. Men just att synas gör man ändå bland små mopeder samtidigt som världen utanför inte längre verkar lika högljudd eller dammig. Tillvaron inne i bilen inviger istället en känsla av att man är trygg från kaoset utanför och har tagit avstånd. Men samtidigt finns det fortfarande en verklighet där ute som man inte kan fly från. När man befinner sig på andra sidan så ser man alla de hundratals människor på sina motos och ibland även fyra personer på en och samma. Kvinnor som sitter bakom föraren kan sitta och sms:a i lugn och ro medan ett tjugotal mopeder samlas i en klunga för att korsa vägen på en och samma gång. Detta tålamod och lugn som finns visar på en struktur som man inte riktigt ser vid första anblicken, men som sakta uppenbarar sig med tiden.

Bristen på säkerhet leder samtidigt till många olyckor och speciellt på kvällarna när belysningen är sämre och flera kör berusade. Något som kan liknas vid en trafikpolis finns dagligen på gatorna men han skulle lika gärna kunna vara någon annanstans för att ingen verkar lyssna. När jag frågar min handledare under ett tillfälle vad han själv tycker bör förändras så säger han tydligt att det är attityden hos kambodjanerna själva som är problemet. För man kan tänka sig att det inte spelar någon roll hur många hjälmar man har hemma om man inte gör ett aktivt val av att ta på sig dem också. Och samtidigt som jag håller med så är det ganska tydligt redan från början att kambodjanerna är modiga som få, och både i trafiken samt på landsbygden så ser man alltid kvinnor och män som utför de allra svåraste sysslorna utan rädsla.

Det som sakta blir en uppenbarelse i och med kulturkrocken är att även om säkerheten inte är prioriterad och olyckor sker, så är det helt fantastiskt att se hur orädda alla är i en annan kultur än den man är van vid, och hur det ena hör ihop med det andra.

Caroline Karavoulias, praktikant Kambodja

Ringar på vattnet

Jag befinner mig just nu som praktikant på en av de organisationer som Erikshjälpen stödjer i Kambodja. Organisationen arbetar bland annat med att återintegrera barn som bott på barnhem till familjemiljö.

Under min andra vecka på organisationen M’lup Russey fick jag den fantastiska möjligheten att följa med deras socialarbetarteam till provinsen Siem Reap som ligger i norra delen av Kambodja. Jag fick träffa barn som tidigare skickats iväg av sina föräldrar eller anhöriga till barnhem i hopp om att barnen ska få ett bättre liv. Detta är vanligt förekommande i Kambodja. Många tror att deras barn har större möjligheter till ett bra liv om de får växa upp på ett barnhem som har tillgång till mat, husrum, kläder, skola och omsorg. Resurser som familjen kanske själva saknar för tillfället. Ofta litar familjen på att barnen tas väl omhand av barnhemmet, vilket inte alltid stämmer. Det som uppdagats i Kambodja är att vissa barnhem inte uppfyller de minimikrav som regeringen satt upp för alternativ vård av barn, vilket kan leda till att barnen far illa av att bo där. Om barnhemmen inte uppfyller kraven så stängs de så småningom ner.

Vad händer då med de barn som bor där?

Socialdepartementet tar kontakt med M’lup Russey för att få hjälp att återintegrera barnen med sina familjer så långt det är möjligt. Organisationens socialarbetarteam hjälper till att placera barnen i akuta fosterhem så att de har någonstans att vara under tiden som teamet söker efter en mer långvarig och stabil lösning. Nästa steg är att hitta barnens familjer och göra en utredning för att se om de har möjlighet att ta hand om sitt barn. I bästa fall får barnen flytta hem till sina familjer på heltid men om det inte är möjligt försöker man hitta andra lösningar, såsom exempelvis fosterhem.

Det som slog mig när vi satt där ute på landsbygden i Kambodja var att det sociala arbetet här inte skiljer sig så mycket från det sociala arbetet i Sverige. Socialarbetarna i Kambodja tittar också på boendestandard men på ett annat sätt. De tittar också på hur långt det är till närmsta skola, möjligheterna till skolmaterial, vårdnadshavarnas förmåga, omgivning/miljö och mycket mer. De vänder sig också till lokalsamhället för att söka eventuellt stöd till familjen om vissa resurser inte finns tillgängliga. Vi arbetar inte så olika som man skulle kunna tro trots att det är två totalt olika länder.

Mycket handlar om att kunskap behöver spridas så att fler människor får information om varför det är bättre för barn att bo kvar i sina familjer samt vilka risker barn utsätts för när de skickas att bo på barnhem. M’lup Russey arbetar med att sprida denna kunskap till nyckelpersoner i Kambodja så att de i sin tur kan sprida kunskapen vidare, man försöker skapa ”ringar på vattnet”. Målet är att alla barn ska få en chans till en bra och trygg framtid tillsammans med sina familjer så lång det är möjligt.

/Emma Boquist praktikant på M’lup Russey i Kambodja

Vem sa att tonårsgrabbar inte kramas?

1911873_10152027603841969_589235629_n — *Victor tillsammans med några av Erikshjälpens engagerade unga*.

Det var förra veckan en tidig morgon på bussen. Jag fick en spontan-kram av en tonårsgrabb. Vi hade setts dagen innan på ”Viktiga barn och ungdomar” där jag är ledare och han är deltagare. En verksamhet för rörelseglädje och ökat självförtroende hos barn och ungdomar. Målgruppen är de unga som kämpar med övervikt och fetma. Kungsportens friskvård har samarbetat med landsting, kommun och andra föreningar och organisationer genom åren. Allmänna arvsfonden har funnits med som finansiär. Många ideella kommer från Kungsportskyrkans medlemmar även om flera ledare också varit tidigare deltagare och även föräldrar. Detta är ett unikt och fantastiskt arbete. Som citatet säger ”du kanske inte kan förändra världen men du kan förändra världen för en människa”. Precis så är det här. Flera av deltagarna har erfarenheter av mobbning och former av diskriminering. Deltagarna är alltså en grupp med flera behov. Oavsett om det är bollsport eller ett pass med kickboxning så handlar det om rörelseglädje. Alla får vara med. Ökat självförtroende är naturligt för dem som deltar och tar emot både uppmuntran och utmaning. Individuella utvecklingsmål sätts upp och personliga relationer byggs med ledare. Ledare är ett undermåligt ord för dessa förebilder.

Samtidigt säger en del att föreningslivet inte är det hetaste ämnet idag. Att engagera sig för andra verkar vara ett uppdrag för eldsjälarna. Sedan när slutade vi att värdera engagemang i föreningsliv? Och Varför? Vårt engagemang är ju grunden för samhället. Vårt samhälle byggdes upp av föreningslivet och tidigare generationers engagemang utan ekonomisk vinning. När majoriteten av ideella är pensionärer så har vi förmodligen vår största utmaning framför oss. Om alla verksamheter tappar ideella krafter och istället börjar kosta så blir det en politisk fråga. När allting kostar pengar är steget nära till profiten som målsättning istället för ideologin eller den värdebaserade verksamheten. Tänk dig ett samhälle där alla verksamheter drivs med ekonomisk vinning. Det vore döden för demokratin så som vi känner den. Alltså – Vi måste bli bättre på att tala om värdet av ideellt engagemang i föreningsliv och organisationer. Våra secondhand butiker vore ingenting utan våra ideella krafter. Där är det som vi säger – Din tid behövs!

Svaret på första frågan. Vad är anledningen till spontankramen? Jag tror att det handlar om ett resultat av investerad tid och närvaro. Varsågod alla politiker och myndigheter. Skriv gärna upp denna slutsats. Vill vi se fler spontana kramar av tonårsgrabbar i vårt samhälle? Då måste vi investera av vår tid och närvaro.

Var sjätte person

Var sjätte person är en flykting. Detta är verkligheten i Syriens grannland Libanon. Libanon är ett litet land, till ytan ungefär så stort som Skåne. I landet bor normalt ca 5 miljoner invånare. De senaste siffrorna visar att det idag finns knappt en miljon registrerade flyktingar från Syrien i landet. Därutöver finns det en mängd flyktingar som av olika anledningar inte registrerats; vissa gissar upp emot ytterligare en halv miljon. Nästan ofattbart att förstå hur ett land kan hantera denna situation.

Förra veckan var jag på besök i Libanon. Jag reste runt i Bekaa-dalen och såg hur flyktingar hade slagit sig ner i tomma byggnader och i tält som var resta på alla markområden som libaneser hade kunnat ställa till deras förfogande. Jag fick komma in i deras tält och höra deras berättelser om hur de fått fly hals över huvud. Hur de lämnat sönderbombade hus och gett sig iväg utan att få några tillhörigheter med sig. Att de lämnat släktingar och vänner efter sig som de inte hade någon möjlighet att få kontakt med. En otrolig utsatthet och ovisshet över hur länge det kommer att dröja innan de kan återvända hem.

Och ändå måste jag beundra både flyktingarna själva och det libanesiska folket som tar emot dem. En solidaritet som gör att man ändå försöker göra det bästa av situationen. Jag försöker inte att ge någon idealiserad bild av en konfliktfri situation, men bara det att det finns en vilja att hjälpas åt är beundransvärt.

Mitt i detta får Erikshjälpen och vår samarbetspartner Medair göra en insats för att rädda liv och lindra nöd. Genom att förse flyktingarna med material för att skapa sig ett drägligt boende och genom att förstärka sjukvårdens kapacitet så att den kan hantera behoven hos alla dessa nyanlända flyktingar som saknar betalningsförmåga. På detta sätt ställer vi oss på både syriernas och libanesernas sida för att göra det bästa möjliga av en nästan ofattbar katastrof. Var med du också.

Läs mer om Syrien, om SMS-insamlingen till flyktingarna och se filmsnutt direkt från plats.

Ta del av någon annans verklighet

För att få en känsla av hur vardagen kan vara för barn så är det bäst att vara med dem. Jag fick chans att bo hos en familj i ett slumområde i Kambodja. Socialarbetaren, som var kontaktlänken, hade frågat runt och en familj tyckte det skulle bli roligt att få en gäst. Det stora hindret, tyckte de, var att de inte hade någon toalett. Det finns väl alltid nån buske så det ordnar sig, tyckte jag. Och de som jobbar med utsatta människor har ofta finurliga idéer på hur man kan hjälpa till på ett respektfullt sätt:

– Jag har pratat med familjen och de vill inte ha någon ersättning. Du är ju en gäst. Men jag har sagt att du tar med dig materialet som fattas för att toaletten ska bli byggd.

In på en bygghandel och köpte väggplåt m.m. Sen for vi till en familj med tre barn. Boende på en väldigt lerig gård men med ganska mycket yta. De vaktade en obebyggd tomt åt någon. Sen ägnade jag, en 11-åring och hans pappa hela eftermiddagen åt att bygga toalett. Avloppet var redan färdigt men inga väggar eller tak. Och när vi slagit ihop reglarna så började spikarna ta slut. Då rätar pappan ut krokiga, rostiga spikar som knappt höll ihop. Kunde jag inte fått en vink om att jag skulle köpt en låda spik… Men vem behöver tumstock när man kan mäta med bananblad? Under tiden vi bygger pratar vi men ingen i familjen kan ett ord engelska. Det går ändå. När det är dags att handla mat kommer mamman och avbryter bygget. Det får bli mer imorgon. Storebror får vara hemma med läxorna och vi andra tar mopeden. Med hjälp av käppar tar vi oss förbi grannens hundar och jag förstår varför inte mamman ville handla själv. Det är inte bara ekonomiskt otryggt att leva fattig!

Handla mat, leka med barn, se på hönsen, äta mat och prata med händer och bilder. Åh, vad mycket jag hade velat fråga om – och de också. På kvällen rullar jag ut en matta i ett hörn och tar jeansen som kudde. Nästa dag är det gröt till frukost. Sen borstar vi tänderna och beger oss till skolan.

Det är verkligen ett privilegium att få gästa en annan familj.

Come together för en inkluderande utbildning för alla

Juma tillsammans med några elever på skolan i Mafuriko, en av de skolor som besöktes.

”Lets come together and join hands to create an inclusive education for everyone!”, uttrycker en av deltagarna på konferensen Inclusive Education i Tanzania och sammanfattar därmed precis vad det handlar om.

På vår praktikplats Youth with Disabilities Community Program YDCP i Tanzania har det nämligen nyligen genomförts en internationell konferens som en del i projektet Come Together, ett multinationellt projekt mellan Tanzania, Rwanda och Sverige. Det är ett samarbete mellan FUB (För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning ) och Erikshjälpen, samt deras samarbetsorganisationer i Rwanda och Tanzania och är finansierat av Svenska PostkodLotteriet. Projektet fokuserar på att bidra till uppfyllandet av Millenniummål två; alla barns rätt att gå i grundskola. Stora framsteg har redan gjorts, dock har barn och unga med olika funktionsnedsättningar generellt sett sämre tillgång och möjligheter att gå i skolan och i utvecklingsländerna är det endast en av tio av dessa barn som går i skolan.

Konferensen var en del i linje med projektets syfte att skapa och utbyta kunskap och erfarenheter mellan olika aktörer i samhället om hur man kan arbeta med inkluderande utbildning för barn och unga med funktionsnedsättningar. På konferensen deltog människor med olika bakgrund och erfarenheter vilket skapade mycket intressanta diskussioner och kunskapsutbyten. Det handlade både om vilka utmaningar som finns och vilka framsteg som gjorts inom området. För- och nackdelar kring sär- och specialskolor var även något som diskuterades då några av deltagarna hittills mest jobbat inom sådana skolor. Deltagare på konferensen var allt från lärare och föräldrar till politiker och diverse organisationer, samt barn och unga med olika funktionsnedsättningar. En av de ungdomar som deltog på konferensen är Jumaa Daudi ordförande i Tangas barnråd för barn och unga med funktionsnedsättningar. Han berättar för oss att han tycker det är väldigt viktig med en utbildning som inkluderar alla. En sådan skola säger han, tillåter olikheter och skapar förutsättningar för allas deltagande. Han anser att konferensen är viktig därför att människor möts och pratar om hur vi kan förbättra och utveckla en utbildning som inkluderar alla, samt att också han får lyfta fram sina egna åsikter och synpunkter. Under konferensen besökte deltagarna sex olika skolor i Tanga som arbetar med Inclusive Education. Där fick de träffa lärare och elever och ställa frågor hur de arbetar med och upplever utbildningen.

Ett flertal av de deltagare vi pratat med under och efter konferensen lyfter att det är av stor betydelse att ha en konferens som denna där man tillsammans kan byta kunskap och erfarenheter och därmed skapa ett nätvärk för att främja en inkluderande utbildning. Johanna Bergsten, projektledare för Come Together, säger att det är första gången som det genomförs en konferens mellan dessa länder, där människor från olika organisationer och bakgrunder möts för att prata om dessa frågor. Det är även något säger hon, som efterfrågats och känslan nu i efterhand är att det har varit en väldigt lyckad sammankomst sett till sitt syfte att skapa ett nätverk och kunskapsutbyte. Information från konferensen har även nått en bredare publik då olika medier rapporterat om konferensen, bland annat Daily News. Som deltagare av konferensen upplevde vi att stämningen under hela konferensen var gemytlig och härlig där deltagarna var väldigt engagerade och diskussionerna fortsatte även efter konferensens slut. Ett citat som vi tycker sammanfattar konferensens anda kommer från en av deltagarna som arbetar med just Inclusive Education; ”Lets come together and join hands to create an inclusive education for everyone!”

Victoria Brännmark och Isabelle Walenius, praktikanter i Erikshjälpens projekt i Tanzania
Foto: Victoria Brännmark

Ett nytt perspektiv

När jag först fick reda på att vi skulle besöka ett ”rag-picking” projekt i Indien hade jag en väldigt enkel bild i mitt huvud. Människor som försörjde sig genom att plocka och sälja återvinningsbara material på en soptipp och att de behövde ”räddas” från de förfärliga omständigheterna de arbetade under. Tiden har gått och medan vi lärt oss mer och mer om projekten och människorna som bor här har jag insett två viktiga saker. Först och främst att de är människor. Det kanske låter absurt att jag ens nämner detta, givetvis så är de människor. Men när du tänker på de behövande runt om i världen, kan du då föreställa dig att de till stor del är precis som oss? De funderar över vad de ska äta, ha på sig och de relationer de vårdar. Den enda skillnaden är att de hade oturen att födas på en soptipp. Sedan har jag insett att detta inte är människor som ska räddas.

”The mission of the PIA (Project Implementing Agency) is to restore human dignity to the needy and the marginalized through the process of empowerment”

Organisationens uppdrag är med andra ord att visa på människans värde som individ genom att ge dem mer självförtroende så att de kan styra sina liv och kräva sina rättigheter för att återställa sin värdighet. Allt detta kräver enorm förståelse för området och situationen. En enkel lösning skulle vara att fysiskt flytta på alla människor, men Indien är stort och fattigdom utbrett. Det finns pengar att tjäna i återvinningsbara material och innan Indien kommit ur sin fattigdom kommer rag-picking inte att upphöra. Det man kan göra är att hjälpa dessa människor att få sina röster hörda så att de kan kräva sin rätt att behandlas som människor. Det finns många problem kring att leva och arbeta på en soptipp men det som hindrar dessa människor från att kräva olika rättigheter från staten är att dessa arbetare rör sig inom en informell sektor, det räknas inte som ett formellt arbete av staten. Och att kräva detta är det endast människorna själva som kan göra. När vi diskuterade detta med en av socionomerna inom projektet var hon väldigt tydlig med att de inte är där för att stänga soptippen, endast lyfta upp de människor som bor där genom exempelvis utbildning så att framtida generationer kan få möjligheten till en värdig framtid.

/Susanna Larsson, praktikant i Indien under vårterminen

Vill ni läsa fler inlägg från Susanna direkt från fält, besök gärna hennes egna blogg:
Susannas blogg

Vissa stenar formar forsen

I vår västerländska välfärd är det lätt att bry sig väldigt mycket om något som vi vet har mindre betydelse. Allt från fotbollslag till trendspaning och TV-serier kan lätt uppta större delen av våra liv. Något som ger betydelse för stunden eller för sin image men som vi alla vet saknar något större värde i långa loppet. Vi har helt enkelt råd att bry oss mycket om något litet. Som ung i dagens Sverige så upplevs detta fenomenet ofta och med stor kraft. Pressen att ha koll på kändisar, musik, fotbollspelare, spritsorter eller designers upplevs viktigare än att t ex klara nästa prov. Och när nästa grej, nästa trend, nästa youtube-fluga kommer, så känner man som ofta som ung idag att man inte har möjlighet att ducka. Antingen är du med eller så är du ingen alls.

Så när några australienska grabbar startar en utmaning i drickande som de skickar ut över Facebook, känner man snabbt igen lukten av grupptryck. Antingen ställer du upp på utmaningen – och mer därtill, eller så är du inte med i den sociala sfären. Man tar hellre emot en förödmjukande inbjudan än ingen inbjudan alls.

Men när denna ström av socialt grupptryck forsar fram så visar det sig att det trots allt finns vissa stenar där vattnet trycks i en ny riktning. Som inte bara låter allt vatten forsa fram och sakta nöta ner dem själva. Det finns stenar som istället väljer att forma om vattnets bana.

22-årige Vilhem Edsmyr hittade en tredje väg, genom att ge en ny utmaning. Han skickar ett sms, där han ger pengar till stöd åt Syriens flyktingar och utmanar på ett neknominerande sätt några vänner att våga göra likadant och filma det. Han kunde valt att dricka framför kameran som alla andra, och han kunde även valt att helt ignorera fenomenet. Men han hittade ett tredje alternativ, att ta det till en ny nivå. Och genast får utmaningen ett positivt värde som sträcker sig långt utanför Facebooks digitala värld, in i verkligheten.

Johan Leidefors, kommunikatör på Erikshjälpen

Jag bor här i Sverige men jag lever också i ett betonghus i Masaka

Idag är det nästan precis ett år sedan jag fick förmånen att åka till Child Restoration Outreach i Uganda för att arbeta med gatubarn. Jag var pirrig och nervös. Hur kommer allting bli? Kommer barnen tycka om mig, kommer jag trivas, hur kommer dagarna att se ut och tänk om jag vill åka hem? Vad jag inte visste då var att jag ett halvår senare skulle komma hem med ett öppnare sinne, mer ödmjuk inför livet och med hjärtat fullt av kärlek till och från alla gatubarn som gjorde min tid på CRO guld värd.

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från årets praktikanter, två tjejer som nu tar över stafettpinnen och ska tillbringa kommande månader i min stad, Masaka. Jag berättade om min tid där, bland alla gatubarn, stadsmänniskor och bybor. Bland elever, personal och andra muzungos (vitingar) som liksom mig var minoriteten och irrade runt med vilsen blick. Jag fick chansen att prata om glädjen över att arbeta med barn och engagerad personal, frustrationen över att el och vatten var mer borta än närvarande och om längtan efter att en dag återvända.

Att återuppleva mina månader i Uganda genom ett telefonsamtal var härligt. Men jag ska också säga att det är med ett litet sting av avundsjuka jag berättar om mina upplevelser för de nya praktikanterna. De har allt spännande framför sig, alla ögonblick av total förvirring, alla skratt och kramar med gatubarnen, skakiga bussresor, dammiga gator, möten med fattigdom och smattrande regn mot plåttak.

Jag är en splittrad själ, jag bor här i Sverige men jag lever också i ett betonghus i Masaka. Där går jag längs röda jordvägar ner till en gård. På en gård där det står tre lila hus formade som ett U. Jag kliver in genom grinden och öppnar famnen, för emot mig springer barn under glada tjut och ropar mitt namn. Vi kramas, pratar lite och går tillsammans som en stor flock in på gården, klättrar upp på en gräsavsats och njuter av den disiga morgonen. Barnen är gatubarn i ett fattigt och korrupt land och jag är en vit praktikant från andra sidan jorden, både bildligt och fysiskt. Det är så mycket som skiljer oss åt. Men det skiter vi högaktningsfullt i. Dessa barn har stulit mitt hjärta och min själ och jag tror att jag även har fått en liten plats i deras. Vi ger varandra glädje, högt och lågt, hit och dit, det är ett enda virrvarr av känslor och jag önskar att årets alla praktikanter ska få känna av den glädjen och kärleken som all världens systrar och bröder kan ge dem.

Men framförallt så önskar jag innerligt att mina gatubarn ska få en framtid lika självklar som för barnen i Sverige.

/Linnéa Ljung
Fd praktikant för Erikshjälpen