Idag är det nästan precis ett år sedan jag fick förmånen att åka till Child Restoration Outreach i Uganda för att arbeta med gatubarn. Jag var pirrig och nervös. Hur kommer allting bli? Kommer barnen tycka om mig, kommer jag trivas, hur kommer dagarna att se ut och tänk om jag vill åka hem? Vad jag inte visste då var att jag ett halvår senare skulle komma hem med ett öppnare sinne, mer ödmjuk inför livet och med hjärtat fullt av kärlek till och från alla gatubarn som gjorde min tid på CRO guld värd.
Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från årets praktikanter, två tjejer som nu tar över stafettpinnen och ska tillbringa kommande månader i min stad, Masaka. Jag berättade om min tid där, bland alla gatubarn, stadsmänniskor och bybor. Bland elever, personal och andra muzungos (vitingar) som liksom mig var minoriteten och irrade runt med vilsen blick. Jag fick chansen att prata om glädjen över att arbeta med barn och engagerad personal, frustrationen över att el och vatten var mer borta än närvarande och om längtan efter att en dag återvända.
Att återuppleva mina månader i Uganda genom ett telefonsamtal var härligt. Men jag ska också säga att det är med ett litet sting av avundsjuka jag berättar om mina upplevelser för de nya praktikanterna. De har allt spännande framför sig, alla ögonblick av total förvirring, alla skratt och kramar med gatubarnen, skakiga bussresor, dammiga gator, möten med fattigdom och smattrande regn mot plåttak.
Jag är en splittrad själ, jag bor här i Sverige men jag lever också i ett betonghus i Masaka. Där går jag längs röda jordvägar ner till en gård. På en gård där det står tre lila hus formade som ett U. Jag kliver in genom grinden och öppnar famnen, för emot mig springer barn under glada tjut och ropar mitt namn. Vi kramas, pratar lite och går tillsammans som en stor flock in på gården, klättrar upp på en gräsavsats och njuter av den disiga morgonen. Barnen är gatubarn i ett fattigt och korrupt land och jag är en vit praktikant från andra sidan jorden, både bildligt och fysiskt. Det är så mycket som skiljer oss åt. Men det skiter vi högaktningsfullt i. Dessa barn har stulit mitt hjärta och min själ och jag tror att jag även har fått en liten plats i deras. Vi ger varandra glädje, högt och lågt, hit och dit, det är ett enda virrvarr av känslor och jag önskar att årets alla praktikanter ska få känna av den glädjen och kärleken som all världens systrar och bröder kan ge dem.
Men framförallt så önskar jag innerligt att mina gatubarn ska få en framtid lika självklar som för barnen i Sverige.
/Linnéa Ljung
Fd praktikant för Erikshjälpen
