För att få en känsla av hur vardagen kan vara för barn så är det bäst att vara med dem. Jag fick chans att bo hos en familj i ett slumområde i Kambodja. Socialarbetaren, som var kontaktlänken, hade frågat runt och en familj tyckte det skulle bli roligt att få en gäst. Det stora hindret, tyckte de, var att de inte hade någon toalett. Det finns väl alltid nån buske så det ordnar sig, tyckte jag. Och de som jobbar med utsatta människor har ofta finurliga idéer på hur man kan hjälpa till på ett respektfullt sätt:
– Jag har pratat med familjen och de vill inte ha någon ersättning. Du är ju en gäst. Men jag har sagt att du tar med dig materialet som fattas för att toaletten ska bli byggd.
In på en bygghandel och köpte väggplåt m.m. Sen for vi till en familj med tre barn. Boende på en väldigt lerig gård men med ganska mycket yta. De vaktade en obebyggd tomt åt någon. Sen ägnade jag, en 11-åring och hans pappa hela eftermiddagen åt att bygga toalett. Avloppet var redan färdigt men inga väggar eller tak. Och när vi slagit ihop reglarna så började spikarna ta slut. Då rätar pappan ut krokiga, rostiga spikar som knappt höll ihop. Kunde jag inte fått en vink om att jag skulle köpt en låda spik… Men vem behöver tumstock när man kan mäta med bananblad? Under tiden vi bygger pratar vi men ingen i familjen kan ett ord engelska. Det går ändå. När det är dags att handla mat kommer mamman och avbryter bygget. Det får bli mer imorgon. Storebror får vara hemma med läxorna och vi andra tar mopeden. Med hjälp av käppar tar vi oss förbi grannens hundar och jag förstår varför inte mamman ville handla själv. Det är inte bara ekonomiskt otryggt att leva fattig!
Handla mat, leka med barn, se på hönsen, äta mat och prata med händer och bilder. Åh, vad mycket jag hade velat fråga om – och de också. På kvällen rullar jag ut en matta i ett hörn och tar jeansen som kudde. Nästa dag är det gröt till frukost. Sen borstar vi tänderna och beger oss till skolan.
Det är verkligen ett privilegium att få gästa en annan familj.