Min blogg – Sida 34 – Just another WordPress webbplats

När jag blir pensionär ska jag bli volontär

I Habo råder det febril aktivitet. Om ett par veckor öppnar Erikshjälpen en butik på orten. Second hand-butiken som drivits av Smyrnaförsamlingen, ska nu i samarbete med Pingst bli Erikshjälpen. Jag träffar vår regionchef Joakim, som precis kommer ut från lagret och som förundrat höjer på ögonbrynen och konstaterar att volontärerna jobbat på i en rasande fart. Han är imponerad.

Butiken ska målas om och fräschas upp och snart kommer nya hyllor, som ska fyllas på med nya spännande prylar, böcker, kläder, samlarföremål, ja allt möjligt, var och en på sin plats. Men först ska alla befintliga gjejer plockas undan. Här packas det. Flyttas och kategoriseras.

Några damer jag träffar är på mycket glatt humör. De är för länge sedan klara med sitt tilldelade område, förklarar en av dem nöjt, så de har fått hjälpa till här borta istället.

När jag frågar en av damerna om det går bra att jag tar en bild, skrattar hon och säger, du skulle ha kommit för en stund sen, när jag hade den här snygga hatten på mig, säger hon och visar mig sin mobil, där hon samtidigt nöjt konsterar att hon fått flera likes på Instagram.

Kristina, som volontärarbetat under två år berättar varför hon är volontär:

– Det känns jätteroligt när man tänker på vad det går till. Det känns meningsfullt på många sätt.

– Ja, man måste ha nåt att göra när man är pensionär, fyller Eldbjörg i, som arbetat i kassan i cirka ett år. Kundkontakten är roligast!

Ingrid heter den tredje damen. Hon tycker det ska bli roligt att få klä upp dockan igen.
– Ja, du får komma tillbaka när butiken öppnat, då kommer den ha fina kläder på sig. Ibland får man klä om den flera gånger under samma dag, sånt drag är det i butiken. Men det är ju bara roligt att kläderna går åt, säger hon och skrattar.

En kopp kaffe får jag också innan jag går. Vilket varmt, gott gäng jag fått träffa. Jag blir så uppriktigt glad i hjärtat. Det är något fint med att dela med sig av sin tid. Och vilken bra sak att ha gemenskap kring, allt överskott går till behövande. Jag har alltid gillat detta med second hand. Ja långt innan jag började på Erikshjälpen har jag tänkt, ”när jag blir pensionär, då ska jag bli butiksvolontär”. Men varför vänta tills dess. Tror inte jag kan hålla mig borta så länge!

Räddade sina kompisar från tvångsgifte

Jag återkommer ständigt i tankarna till klassrummet i Benin, till mötet med föräldraföreningen, som jag träffade på en resa jag gjorde i höstas. I ett hörn av klassrummet satt några av de äldre barnen på skolan. Efter att vi bett dem flytta fram satte de sig på en av skolbänkarna i mitten av rummet.

De bar på en berättelse som var både nedslående och upplyftande på samma gång. Dessa 12-13-åringar berättade för oss att de har vänner som de räddat från tvångsgiftermål. Det är en stor tragedi att det händer, varje gång en flicka tvingas gifta sig mot sin vilja, och själv bli mamma tidigt. Men det är en stor glädje att barnen här har blivit så medvetna om sina rättigheter och så styrkta att de vågar agera när de ser något som bryter mot dessa rättigheter.

Genom vår samarbetspartner i Benin arbetar vi för att fler barn ska få gå i skolan, och framför allt för att fler flickor ska få göra det. Genom speciella barnklubbar får barnen lära sig om sina rättigheter och diskutera dem. De håller koll på sina kompisar, och när någon varit borta från skolan för länge, kollar de vad som hänt. Om de behöver det tar de hjälp av någon vuxen, exempelvis skolans rektor.
Att barn själva kan stå upp för sina rättigheter, och hjälpas åt, är en stor vinning i vårt arbete. Det är detta vi brinner för.

Lycka är kanske inte att lyckas

Minns ni berättelsen om den gamle och havet? Den otursförföljde fiskaren som kommit hem fisklös i 84 dagar, när han så slutligen får en gigantisk svärdfisk på kroken? Själv kommer jag aldrig glömma mitt första möte med den gamle skäggige mannen, där jag satt bredvid pappa i TV-soffan. Det här var på den tiden då jag fortfarande trodde att pappa kunde alla världens språk (och inte förstod att han bara läste den textade översättningen). Med ett barns vidöppna sinnen berördes jag av den långa och dramatiska kampen mot jättefisken i dagarna tre, innan den gamle slutligen klubbar ihjäl sin motståndare. Och sedan sörjde jag djupt över hur fisken sedan åts upp av hajarna innan mannen ens hunnit återvända till hamn.

Känslan som dröjde sig kvarvar dock framförallt en djup beundran för den lottlöse gamle fiskaren. Han var en sann hjälte! Slutresultatet var förvisso uselt, men kampen helt enastående. Eller som jag senare förstått att Hemingway formulerade det i boken som föregick filmen: ”A man can be destroyed but not defeated” (En man kan bli tillintetgjord men inte besegrad”). Den gamle stod obesegrad, olyckan till trots och han imponerade djupt på mitt lilla flickhjärta!

I dagens samhälle är det väl framförallt media som skriver manus för hur moderna hjälteliv ska se ut. Det handlar sällan om gamla eller otursförföljda, om lång kamp och förluster. Nej, minsta möjliga insats och maximal vinst ska det vara. Det ska gå fort och resultaten ska vara fina och synliga. I plånboken. Relationerna. Biståndsvärlden. På matbordet. Ja, överallt.

Och det är inte bara kändis-ikonernas lyckade liv som ler emot oss, i sociala medier stoltserar även vännerna med ständiga vardagsversioner av lyckan: middagarna, den hemmagjorda pannacottan, inredningsdetaljerna och semesterresorna. Mer sällan skildras ensamhet och otillräcklighet. Bildspelen av de lyckade liven löper ikapp tills det börjar flimra på skärmen och blir kortslutning i själen. Vad händer med de riktiga hjältarna? De där som kämpade? Där insatsen var total och vinsten ofta svårskattad.

”The Lord did not call me to be successful, but faithful”, som Moder Teresa sa. (”Herren kallade inte mig att bli framgångsrik, jag skulle vara trofast”). Många är de som kämpar i det tysta, långt från strålkastarljusen. Och få gör så djupt intryck som dessa. Jag kommer aldrig glömma den gamla fattiga mamman i byn, som skötte sin svårt aidssjuka dotter och barnbarn. Eller den lilla pojken, vars föräldrar gått bort. Han tog hand om både sig själv och mormor. Stora hjältar i det lilla.

När julklockorna ringer minns vi ett nyfött litet barn på flykt med sina unga föräldrar i Mellanöstern. Vi minns en fattig idealist som vandrade dammiga vägar och följde ditt hjärta. En man som stod upp för utsatta och utstötta. Som själv blev hånad och avrättad. Var han lyckad? I samhällets ögon: knappast! Det offentliga erkännandet lyste definitivt med sin frånvaro.

Men trots avsaknaden av segerkransar och hurrarop så kämpade han den goda kampen ända fram till mållinjen. Destroyed but not defeated. Var han en hjälte? Absolut. En riktig hjälte. Han struntade fullständigt i att ”lyckas”. Hans dröm var större. Hans kamp svårare. Hans lycka djupare. Sådan är min hjälte.

Ett nyårslöfte som förändrar världen

Är du en av dem som ger nyårslöften? Många säger nog det i förbifarten. Lite halvt på skoj. Nästa år ska jag sluta äta godis. Eller åtminstone inte på vardagarna. Nu ska jag ta tag i träningen och köpa gymkort. När januari börjar är det fullt på gymmet, när vi är i februari så är man nästan ensam. Det är nyårslöften som är lätta att säga men svårare att hålla. Vardagens alla måsten tar snabbt energi och tid ifrån träning och kost. På liknande sätt kan det vara med att förändra världen. Vi vill göra skillnad. Men var ska vi börja? En annons i en tidning eller en gala på tv påminner oss om att ge av våra pengar till andra. Kanske ger vi några hundralappar via sms. Det blir en punktinsats. Sådana gåvor är viktiga. Det som ändå gör störst skillnad på lång sikt är det kontinuerliga givandet. Månadsgivandet. Det dras automatiskt från mitt konto varje månad. Månadsgivandet gör skillnad för andra men framförallt för mig själv. För den största skillnaden är ändå den i vårt inre, med vår egen personlighet. Vår egen karaktär. Vår själ. Denna världen förblir inte densamma när människor ger och delar med sig.

2014 hoppas jag att du kan se det stora i det lilla, att ge är det nya sättet att få, att givandet är ett mottagande, att vi inte ger för andras skull utan lika mycket för oss själva, att du är med och förändrar världen till det bättre, när du ger i det lilla. Att det lilla är det nya stora. Jag kanske bara kan ge lite, men tillsammans kan vi ge mycket. När världen ropar jag mitt och mig. När girigheten tar plats. Då svarar vi med generositet. Då svarar vi med givandet.

Om du inte gett något nyårslöfte ännu så får du nu ett tips. Detta är ett löfte inför det nya året som du dessutom kan hålla. Det här året kan du göra givandet till en livsstil. Du som inte ger varje månad, börja nu.

Och där ljuset är – där är det jul!

Jag älskar jul och allt man kan hitta på med jultema. Finns det verkligen en gräns för hur många julkulor man kan hänga upp? Tror inte det. Men när jag ska välja vilka traditioner eller maträtter som måste fram till jul så landar jag alltid i samma slutsats: Ta bort allt – det blir jul i alla fall. För julen har kommit till oss. Vi kan strunta i julen eller gå ”all-in”. Det är ljuset som kommit till världen.

För flera år sedan firade jag jul på Filippinerna. Jag har aldrig sett så mycket renar och tomtar och plastsnö. Helt fantastiskt. Det blev barbecue på julafton. Och i år finns där familjer som firar jul under en presenning. En tropisk storm har förstört husen och många har förlorat familjemedlemmar. Mitt i den förstörelsen så firar man jul. Och då blir det jul. Man tänder nog inte ljus – man tänder en ficklampa.

Snön har kommit till Syrien. Alla kanske inte firar jul där men där finns den ortodoxa kyrkan. I ett land med politisk oro och inbördeskrig med många på flykt upplever de som firar jul en extra press. De som har tagit sin tillflykt till ett tält skulle nog gärna tända en kamin i vinterkylan. Men jag är säker på att de tänder ett ljus och det blir jul även där.

En av de gamla julsångerna har en slutkläm som sammanfattar hela julen:
och där ljuset är, där är det jul.

God Jul

Hur kunde det gå så fel?

Sekteristiskt våld mellan muslimer och kristna; en fjärdedel av landets befolkning i behov av humanitär hjälp; en havererad statsapparat där varken skola eller sjukvård fungerar. Jag pratar om Centralafrikanska Republiken (RCA), ett av mina ”hemländer”. Under åren 1992-95 reste jag runt i stora delar av landet och utbildade alfabetiseringslärare. Jag bodde mycket ute i byarna och delade livet med folket. Det var min första tjänst i Afrika och har lämnat starka minnen och en speciell känsla för landet. Även då var landet fattigt, men präglat av fred och ett vänligt bemötande.

Sedan dess har de korrupta och makthungriga ledarna avlöst varandra. Situationen för folket har successivt förvärrats och lett fram till det totala kaos som råder idag. Hur kan något sådant hända?
Tidigare i veckan bloggade min kollega Jessica om en annan typ av ledare. En ledare som stod för försoning och beslutsamhet, som var redo att ta striden mot korruption och förtryck men som inte lät sitt hjärta förhärdas eller gripas av makthunger – Nelson Mandela. Jag skulle så önska att det fanns någon av hans kaliber i RCA idag. Någon som sa att nu får det vara nog. Nu måste vi se till landets och folkets bästa. Någon som brydde sig om barnen och deras framtid.

Just nu är världssamfundets blickar riktade mot RCA. Afrikanska Unionen och Frankrike skickar trupper för att hantera det upptrappade våldet. Jag hoppas att det inte är slut med det. Jag hoppas att omvärlden är beredd att räcka ut en hand för att bygga upp landet igen; hjälpa det att bygga upp system för skola och sjukvård; och inte minst stödja ett arbete för att skapa ett moget och engagerat ledarskap i landet.

Inspiration

En fantastisk person och inspirationskälla har lämnat oss! Jag tror ingen kan ha missat den uppmärksammade statsbegravning och de tio dagars sorgeperiod som nu avslutats efter att Sydafrikas första demokratiskt valda president, Nelson Mandela, dog 5 december.

För en tid sedan såg jag filmen Invictus, en amerikansk dramafilm, regisserad av Clint Eastwood och med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna. Filmen har hämtat inspiration från verkligheten och skildrar en del av Nelson Mandelas tid som president då Sydafrika ska vara värd för världsmästerskapet i rugby 1995. Nelson Mandela bestämmer sig för att stödja laget Springboks som av många sågs som en symbol för den tidigare apartheidregimen. Ett kontroversiellt beslut som av många upplevdes som väldigt provocerande men samtidigt också representativt för hur han var som person.

Nelson Mandela var en man som stod för förlåtelse och försoning och genom sin beslutsamhet lyckades han på många sätt ena ett helt land. Det är svårt att förstå hur en person som själv fått utstå och offra så mycket ändå inte viker från sin övertygelse. Han har inspirerat oändligt många världen över och det känns nästan omöjligt att tänka att en person kunde uträtta så mycket under sin livstid, samtidigt som priset han fick betala var oerhört högt.

Även fast filmen Invictus är en spelfilm och enbart skildrar en väldigt begränsad period av Nelson Mandelas liv så tycker jag ändå att man får en bra förståelse för den kamp han utkämpade. Den är väl värd att se! Kanske till och med en film att ge bort som julklapp eller ett filmtips att skriva upp inför kommande julledighet!

En dröm som blev verklighet

Swarnalakshmi är en 13 årig flicka från Tamil Nadu som ofta drömt om att få hålla ett anförande vid FN. Den åttonde mars 2013 blev drömmen verklighet när hon berättade om sina drömmar och ambitioner vid ett globalt FN-möte i New York.

”Som ni kanske märker har jag en synnedsättning, men jag har stora visioner och drömmar.
Jag drömmer att alla barn skall få uppleva kärlek från sina föräldrar, grannar och världen.
Jag drömmer om lika rättigheter för män och kvinnor.
Jag drömmer om att ingen skall behöva vara hungrig.
Jag drömmer om en värld utan krig.
Jag har fått berättat för mig att hela världen är färgglad. Men för mig är den verkliga färgen kärlekens färg.
Jag vill kämpa för denna vackra kärleksfulla värld!”
Översättning från utskrift del av Swarnalakshmis tal.

Swarna, som hon kallas av sina vänner, kommer från en liten by i Tamil Nadu. Hennes engagemang väcktes när hon blev medlem i byns barnparlament. Via denna grupp fick Swarna ett forum för att både diskustera och tillsammans med de andra barnen finna lösningar och arbeta för att de vuxna skulle ta sitt ansvar. Efter att ha verkat på lokal nivå blev Swarna efter en tid utsedd till premiärminister för alla barnparlament i delstaten och fick möjligheten att medverka vid mötet i New York.

För mig visar Swarnas historia att barn har en otrolig potential. Som vuxna måste vi ge barnen en möjlighet att vara med och forma samhället, i Sverige och övriga världen. Om vi bara ger barn förutsättningar att drömma och ha visioner är deras potential så mycket större än vi kan ana.

Till sist, på frågan om hon skulle vilja bli Indiens premiärminister någon gång i framtiden ler Swarna och svarar ”Varför inte?”

Swarnalakshmi representerar barnparlament som startats av organisationerna Christian Blind Mission och Neighbourhood Community Network. Tillsammans med indiska organisationen HCDI stödjer Erikshjälpen liknande barnparlament i våra projektområden.

Texten till detta inlägg är en sammanfattning av en artikel skriven av Naina Rao Athalye i Indiska Magasinet GovernanceNow; October 1-15, 2013.

Har du skrivit någon önskelista än?

När jag var barn hade jag förmodligen skrivit den för länge sen. Kanske någon gång efter sommarlovet. Det är roligt att önska sig saker. Jag kommer ihåg att jag en gång skrev längst upp på listan – fred på jorden. Lite på skoj. Jag visste ju att det inte var möjligt att önska sig i julklapp men det kändes bra att skriva det ändå. Många barn idag önskar sig fred på samma sätt, som om fred är något overkligt som inte är möjligt och man bara kan önska sig det. Har du hört talas om Filippinerna och katastrofen där? Just nu är det många barn i Filippinerna som lever i katastrofen efter en katastrof. De barnen behöver medicin, mat och en bostad. Sådant som vi i Sverige kanske inte ens tänker på att vi har. Det finns barn runt hela jorden som önskar sig de mest självklara saker, exempelvis att växa upp i trygghet, att få en liten stund att leka varje dag, mat för dagen, ett tak att sova under, ett land att få stanna och leva i.

Nu är det snart Jul, det är en tradition som faktiskt handlar om ett flyktingbarn. Jesus föddes i ett stall för ungefär två tusen år sedan, och hans föräldrar tvingades kort därefter att fly till ett annat land. Presenterna vi ger är en påminnelse om de presenter som några resande gubbar gav till Jesus och hans föräldrar. Gubbarna kallades vise män. Kanske var de kungar? De reste i alla fall långt och visade sin uppskattning med gåvor. Samtidigt är berättelsen om hur Jesus föddes i ett stall också en berättelse om hur Gud ger Jesus som en gåva till oss, en gåva till alla människor. Bakom julkalendern, snön, tomten och granen, så handlar julen om att ge. En liten gåva, ett litet barn, gör en stor skillnad. Erik var ett barn som föddes för 84 år sedan. Han var väldigt sjukt och hade något som hette blödarsjuka. Erik bestämde sig för att ge gåvor till andra barn som var sjuka. Han hade en dröm om att få göra något för andra. Idag har Eriks dröm vuxit till att bli en hjälporganisation som jobbar över hela världen med att ge liv åt barns drömmar. Eriks dröm smittar av sig, många vill hjälpa till. Här i Sverige finns det exempelvis 1 645 barn och ungdomar som valt att ge 60 eller 90 kronor varje månad. Många små summor blir till stora. Det lilla du gör blir till något stort när vi gör det tillsammans.

Glöm inte bort att det största Julen handlar om är att ge. Det är större att ge, än att få. Kanske skulle din jul också handla lite mer om att ge?

Moringaträdet – hur gick det sedan?

Under fikarasten idag satt jag och vår programkoordinator Sara och pratade om förra årets julinsamling till Moringaträd i Mali, och hur arbetet där fortskrider. Hon berättade att förra året var uppstarten av satsningen och att de nu verkligen är igång.

Vi pratar vidare och Sara berättar att styrkan i detta projekt ligger i den lokala resursen – som är just Moringaträdet. Befolkningen i byarna har under året fått massvis av utbildning kring hur det faktiskt kan användas och nyttjas. Kunskapen kring exempelvis undernäring hos barn har vuxit enormt. Man har börjat känna av en ”kan själv-känsla”, inom befolkningen som innebär ett hållbart steg framåt. Att man själv har lösningen på problemen. Det genom upplysning om hygien- och näringsfrågor av olika slag.

Arbetet är alltså i full gång och man fortsätter sprida kunskap om Moringaträdet via de tre samarbetspartnerna som finns på plats. Behovet av stöd är fortfarande stort men genom att blicka tillbaka ett år så kan man utan tvekan se resultat.

Moringaträdet har ju vuxit i områdena sedan länge, men först nu har kunskapen kring hur man kan utnyttja dess resurser börjat spridas ordentligt. Och det är bara början. Allt detta tack vare stödet som givits från er givare!