När jag först fick reda på att vi skulle besöka ett ”rag-picking” projekt i Indien hade jag en väldigt enkel bild i mitt huvud. Människor som försörjde sig genom att plocka och sälja återvinningsbara material på en soptipp och att de behövde ”räddas” från de förfärliga omständigheterna de arbetade under. Tiden har gått och medan vi lärt oss mer och mer om projekten och människorna som bor här har jag insett två viktiga saker. Först och främst att de är människor. Det kanske låter absurt att jag ens nämner detta, givetvis så är de människor. Men när du tänker på de behövande runt om i världen, kan du då föreställa dig att de till stor del är precis som oss? De funderar över vad de ska äta, ha på sig och de relationer de vårdar. Den enda skillnaden är att de hade oturen att födas på en soptipp. Sedan har jag insett att detta inte är människor som ska räddas.
”The mission of the PIA (Project Implementing Agency) is to restore human dignity to the needy and the marginalized through the process of empowerment”
Organisationens uppdrag är med andra ord att visa på människans värde som individ genom att ge dem mer självförtroende så att de kan styra sina liv och kräva sina rättigheter för att återställa sin värdighet. Allt detta kräver enorm förståelse för området och situationen. En enkel lösning skulle vara att fysiskt flytta på alla människor, men Indien är stort och fattigdom utbrett. Det finns pengar att tjäna i återvinningsbara material och innan Indien kommit ur sin fattigdom kommer rag-picking inte att upphöra. Det man kan göra är att hjälpa dessa människor att få sina röster hörda så att de kan kräva sin rätt att behandlas som människor. Det finns många problem kring att leva och arbeta på en soptipp men det som hindrar dessa människor från att kräva olika rättigheter från staten är att dessa arbetare rör sig inom en informell sektor, det räknas inte som ett formellt arbete av staten. Och att kräva detta är det endast människorna själva som kan göra. När vi diskuterade detta med en av socionomerna inom projektet var hon väldigt tydlig med att de inte är där för att stänga soptippen, endast lyfta upp de människor som bor där genom exempelvis utbildning så att framtida generationer kan få möjligheten till en värdig framtid.
/Susanna Larsson, praktikant i Indien under vårterminen
Vill ni läsa fler inlägg från Susanna direkt från fält, besök gärna hennes egna blogg:
Susannas blogg