Idag är jag lite öm i kroppen, liksom en hel del av mina kollegor skulle jag tro. Igår hade vi som jobbar på Erikshjälpens huvudkontor en upptakt inför hösten då vi besökte KFUM:s lägergård Vidablick. Där kan man jobba med olika typer av samarbetsövningar och utmaningar i form av höghöjdsbanor m.m.
Innan vi satte igång talade vår instruktör om att alla utmaningar ska vara på mina egna villkor. Det betyder att idag har jag chansen att prova något som jag är lite rädd för, som jag nästan inte vågar men skulle vilja göra. Men det ska aldrig vara någon annan som tvingar mig till att göra det där nya och utmanande. Det måste vara mitt eget val.
Jag tror mycket på den inre drivkraften. Visst händer det ibland att man utsätts för saker som man absolut inte vill, och att man kan växa även av sådana erfarenheter. Men i grund och botten tror jag att vi växer bäst som människor om vi får ta det i vår egen takt och välja vilka steg vi ska ta. Vi behöver dem som peppar oss och som utmanar oss att gå lite längre. Men valet att anta utmaningen bör ligga på mig själv.
Som barnrättsorganisation jobbar vi mycket med utmaningar. Vi önskar att barnen själva ska ta ett kliv framåt och göra sina röster hörda. Vi vill att föräldrarna ska förstå barnens behov och ibland bryta med traditioner trots att alla andra tycker att de gör fel. Vi försöker få människor att testa nya odlingsmetoder eller nya sätt att försörja sin familj. Utmaningar som människor är mer eller mindre rädda för.
Med gårdagens övningar i huvudet tänker jag på hur viktigt det är att vi respekterar de människor vi jobbar med. Vi kan peppa dem att anta utmaningen, vi kan försöka övertyga dem om att detta är den rätta saken att göra, vi kan lova att stå vid deras sida om de misslyckas. Men valet att ta nästa steg måste vara deras eget.
På bilden ser vi en kollega som klarade sin utmaning. Men tro mig, jag var där också.