Det är Afrika som finansierar utvecklingen i resten av världen – inte tvärtom. Jag tänker på detta när vi kör förbi ett par överlastade minibussar på vägen mellan Malis huvudstad Bamako och Bobo-Dioulasso i västra Burkina Faso. ”Det verkar vara guldgrävare på väg till nästa utvinningsområde”, säger min kollega Boaz, själv från Burkina Faso, men bosatt i Mali, där han arbetar på Erikshjälpens regionkontor.
Under den fortsatta resan genom det allt frodigare busklandskapet funderar jag på en av vår tids stora orättvisor. Hur är det möjligt att hälften av alla invånare i ett land som Mali lever i extrem fattigdom, trots att landet är Afrikas tredje största guldproducent?
Genom århundradenas lopp har kamelkaravaner, tungt lastade med guld och salt, färdats härifrån genom öknen mot Medelhavsområdet och Mellanöstern. Berättelserna om Malis stolta historia lever kvar bland vanligt folk i Mali, men de står i skarp kontrast till den situation som de allra flesta malier lever i idag. Samtidigt är Mali alltjämt en stor guldproducent. Afrika är också den kontinent på hela den här planeten som är rikast på naturresurser; diamanter, naturgas, olja och mineraler av alla de slag.
Problemet, eller den stora skammen i vår tid som jag hellre vill kalla det, är att bara en mycket liten del av intäkterna från utvinningen av de här enorma naturtillgångarna stannar kvar i Afrika. På varje krona som vi i den priviligerade delen av världen ger i bistånd är det mer än 7 kronor som samtidigt flödar tillbaka i den andra riktningen; från Afrika och till oss i Västvärlden! Detta är resultatet av att utländska företag lyckas förhandla sig till extremt gynnsamma villkor där de i lugn och ro kan exploatera Afrikas rikedomar under ett antal år utan att betala ett öre i skatt till det land som de verkar i. När denna så kallade ”tax holiday” är över säger bolagen ofta tack och adjö och drar vidare mot nästa utsugarkontrakt. Inte sällan är de företag som ägnar sig åt den största rovdriften på Afrikas resurser statskontrollerade, med andra ord styrda av folkvalda politiker. Detta pågår fortfarande 2014 – drygt 50 år efter att de flesta av Afrikas länder blev självständiga.
Ofta sitter Afrikas ledare i en beroendeställning till ledarskikten i de gamla kolonialmakterna som förser dem med alltifrån militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till personliga förmåner av alla de slag. I utbyte mot förmånliga avtal om naturresursutvinning i Afrika. Med i bilden finns också ett intresse hos många av västvärldens ledare av att hålla liv i konflikter och politisk instabilitet på den afrikanska kontinenten. Interna konflikter och maktkamper gör det lättare för utländska företag att spela ut olika intressen mot varandra och ta för sig av de enorma naturtillgångarna. Resultatet? Att de allra flesta afrikanska länder idag lyckas behålla mindre än 3 % av vinsten från mineralutvinningen. Resten plockas ut av utländska bolag och pengarna hamnar inte sällan i skatteparadis. Det lilla som kommer befolkningen i exempelvis Mali till del är i stort sett de magra löner som de anställda i guldindustrin får. Många av dessa är barn som istället för att gå i skolan lockas till farliga jobb i gruvorna för att bidra till sina familjers försörjning.
Dock börjar det äntligen röra på sig i takt med att allt fler, politiker och allmänhet, blir medvetna om att kapitalflykten är ett av de absolut största hoten mot Afrikas utveckling. På global nivå stiftas idag lagar om att företag som exploaterar resurser i utvecklingsländer ska redovisa intäkterna från de länder där de faktiskt verkar. Detta skapar helt nya förutsättningar för afrikanska regeringar att beskatta resursutvinningen. USA har redan antagit en sådan lag, och i EU har steg för steg tagits i rätt riktning. Från och med nästa år blir det fullt möjligt att spåra var europeiska eller multinationella företag har tjänat sina pengar och var de placeras, även om de sätts in på en bank i ett skatteparadis.
Även på plats i de länder som idag utarmas på sina resurser görs viktiga framsteg. Erikshjälpen hör till de organisationer som arbetar för att lokala och nationella makthavare ska ta sitt ansvar för att tillgodose alla barns rätt till bra skola, sjukvård och en trygg uppväxt. På fler och fler platser lyckas vi engagera och involvera nyckelaktörer – föräldrar, lokala makthavare, sociala myndigheter, polis, nationella myndigheter och regeringar – i arbetet för barns rättigheter. Med detta arbete följer också frågan om vem som ska finansiera utbildning, hälsovård och skydd i det långa loppet. Även om Erikshjälpen idag ofta bidrar med pengar där stat och myndigheter saknar resurser för att till exempel ge alla barn möjlighet att gå i skolan, pågår ständigt diskussionen med våra samarbetsorganisationer och exempelvis kommunpolitiker om hur vi kan bygga system som håller även den dag då Erikshjälpen inte längre finns på plats i området.
Det är här skatterna kommer in i bilden. För om mer av intäkterna från Malis naturresurser stannade kvar och kom befolkningen till godo, skulle inte föräldrar behöva skicka sina barn till farligt arbete i guldindustrin, istället för att låta dem gå i skolan med chans till ett välbetalt arbete om några år.
Intäkter och skatter från gruvbolagen skulle kunna finansiera både skolor och sjukvård och ge mer pengar i fickorna till vanliga maliska familjer. Vår roll är att fortsätta att påverka föräldrar, lokalsamhällen och makthavare i Mali, Sverige och EU att ta sitt ansvar för att alla barn ska få rätt till utbildning, hälsa och trygghet.
Och förresten, Erikshjälpen arbetar självklart redan idag för att motverka barnarbetet i guldindustrin, bland annat genom att erbjuda bra skolor i ett av de områden i Mali där det finns flest guldgruvor.