För närmare tre år sedan flyttade vi från Nyköping till BounTai. Vi lämnade ett välordnat svenskt småstadsliv för att bo i en laotisk bergsby utan vare sig el eller rinnande vatten. Självklart var skillnaderna stora, men det som slog oss allra mest var kanske ändå gemenskapen i byn och vad det innebar att leva i en ”kollektiv kultur”. Så fort vi öppnade dörren på morgonen kom det barn som ville leka med vår ett-åring (så var det ju aldrig i Nyköping). När grannen fångade en orm fick alla smaka och när någon drabbades av sorg grät hela kvarteret.
Vi hade som sagt inget eget vatten inomhus. Däremot rann det en liten bäck en bit nerför backen där man kunde duscha, diska och tvätta. Tillsammans, såklart. Tvättlina fanns inte heller, men det bestämde vi oss för att bygga en omgående, till allmänhetens stora förtjusning. Nästa morgon så upptäckte jag dock att ”mitt” klädstreck redan var ockuperat. Där hängde redan ett rejält urval av kvarterets alla urtvättade t-shirtar och kjolar. Samma sak hände när vi byggde en liten vattentank och satte upp stuprännor för att samla upp ”vårt” regnvatten. Perfekt, tänkte grannarna. Innan
vi vaknade fanns det ibland inte en droppe kvar. Frustrerande? Ja, lite. Och visst fanns det tillfällen när vi ville bygga staket och köpa hänglås. Men jag måste faktiskt säga att jag tycker att det varit betydligt konstigare att återvända till en kultur med tunga ytterdörrar och fördragna gardiner, än det var att lämna den.
Migrationsverket meddelade för ett litet tag sedan att antalet asylsökande i Sverige beräknas bli färre än förväntat under 2013 och 2014. Själva behoven av asyl har dock inte minskat. Däremot har vi gjort det svårare för människor att komma hit. Det är dock inte bara EU:s yttre gränser som är hårt kontrollerade. Våra privata sfärer är också tydligt avgränsade. Häromdagen klättrade vår treåring över stenmuren till grannen och jag hann precis fånga honom innan han klev upp på deras altan. ”Är de inte snälla?” frågade han, när jag förklarade att han skulle stanna på vår tomt. Han är ju van vid att man kan gå in till folk nästan hursomhelst.
Sverige är ju ett av världens mest individualistiska samhällen. Vi har flest ensamhushåll i hela Europa och på mataffärerna har vi hela diskar med portionsförpackade lunchalternativ. Inte en enda kotte har försökt hänga tvätt på linan utanför vårt hus sen vi flyttade in!
Livet är ju verkligen inte bara till för att ”levas”, utan för att delas. Detta är en sanning som slagit oss med ännu större allvar sedan vi kommit hem. Om det inte delas så levs det inte heller. Inte riktigt bra i alla fall. Livets allra mest grundläggande enheter, cellerna, uppstår ju till och med genom att befintliga celler delas. Kanske är det också därför vi har så lite livslust bakom våra hårt bevakade gränser, i våra smålägenheter och inglasade kuvöser? Att dela och delas är inte helt smärtfritt. Men vi behöver ge för att själva kunna växa också. Det är betydligt saligare att ge än att bara spara. Det finns en livsdödande snålhet som man kan se på såväl biståndspolitisk som privat nivå i Sverige idag. Den tror jag att vi behöver akta oss noga för! Om mina fattiga laotiska grannar kan dela med sig av sina tomater och papayafrukter utan att oroa sig för sin egen välfärd, då måste jag våga dela med mig av det jag har. Annars blir jag oändligt mycket fattigare än vad de är. Våga dela, våga leva – och välkommen att hänga tvätten på min lina! Det är så sorgligt ensamt där nuförtiden!