Fikadags


Gästinlägg från praktikanten Andreas Yngvesson, som i somras kom hem från sin utlandspraktik i Mbarara i Uganda.

Varje dag runt halv 11 springer alla skolbarn ner från Adullam Primary School till köket. Det är då dags för dagens förmiddagsrast och det innebär gröt till alla. Skolbarnen radar snällt upp sig i en kö för att få sin kopp fylld. Att få skolmat är väldigt unikt och här på Adullam Primary School i Rwobuyenje-området utanför Mbarara i sydvästra Uganda får barnen skolmat varje dag. Varje förmiddag serveras det gröt och varje lunch serveras ”posho” och bönor. Under de två månader som än så länge har gått så har jag, som praktikant på Adullam, intervjuat och pratat med en hel del elever och föräldrar. För många barn är skolmaten motivationen till att komma till skolan. Hade de inte blivit erbjudna mat så hade många föräldrar förmodligen tvingat dem att stanna hemma och arbeta istället.

-För vissa barn här i trakten så är Adullam som föräldrar för dem, säger rektorn Allen när jag frågar henne om skolmaten. Hon fortsätter:
-När terminen börjar här så märker man på många barn hur trötta de är och att de ser sjuka ut, men efter att terminen har börjat och de äter frukost och lunch här på daglig basis så ser de mycket piggare och friskare ut.

Rwobutenje-området har under årens lopp blivit hårt angripna av AIDS och därför finns det många barn som är föräldralösa och bor tillsammans med många andra barn hos en faster eller sin mormor. Allen tackar Gud och Erikshjälpen för det stöd som ges till barnen.

Hur mycket är vi värda?

Idag är trafficking den tredje största brottsliga verksamheten i världen, näst efter narkotika- och vapenhandel. Eftersom verksamheten är dold och olaglig är det svårt att få en exakt siffra över hur många som drabbas men man räknar med att 1,2 miljoner barn utsätts för trafficking varje år. Barn säljs för arbete eller prostitution. Efterfrågan är hög och eftersom människor kan säljas flera gånger är det en lukrativ bransch.

I jämförelse med den historiska slavhandeln finns det siffror som visar att en slav på den tiden såldes för omkring fyrtio tusen dollar, omräknat till dagens värde. I dag motsvaras detta av cirka nittio dollar.

Jag häpnas av siffrorna! Jag tror många skulle säga att vi idag är mer medvetna om mänskliga rättigheter än vad man var under 1800-talet. Något som dock motbevisas av statistiken. Inte bara att handeln ständigt ökar och blir alltmer omfattande, utan också att människors värde, i pengar, har sjunkit radikalt. Hur kan det komma sig?

Erikshjälpen arbetar på flera olika sätt för att påverka och förhindra handeln av barn i världen. Det är ett arbete som måste ske på många olika nivåer, både lokalt, nationellt och internationellt, då barn säljs mellan olika länder.

I Sverige tror jag att vi måste öppna ögonen och bli mer medvetna om att en omfattande handel faktiskt pågår. Sverige är inget undantag och det finns mycket vi kan göra!

Är du intresserad av att veta mer? Under hösten erbjuder vi seminarium för att berätta mer om problematiken och hur vi kan göra skillnad. Hör av dig till Jessica Albertson, Programkoordinator Sverige jessica.albertson@erikshjalpen.se

En bortglömd hjälte

Under sommarens Friidrotts-VM i Moskva fick Emma Green-Tregaros naglar mycket uppmärksamhet. Jag delar Emmas åsikt angående hbt-lagarna i Ryssland och blev glad över uppmärksamheten som aktionen gav. Detta inlägg handlar dock inte om Emmas naglar, jag tänkte istället fokusera på historien om Peter Norman.

Australiensaren Peter Norman tog en överraskande silvermedalj vid Mexiko-OS 1968. Strax innan prisutdelningen berättade Tommie Smith och John Carlos att de planerade en aktion mot rasism. Under nationalsången skulle de båda sträcka en handskbeklädd knuten näve mot skyn för att visa sitt stöd för Black Power rörelsen. Det fanns dock ett problem, Carlos hade glömt sina svarta handskar i OS-byn. Peter Norman föreslog att de skulle ta en handske var och själv lånade han en protest badge för att visa sitt stöd. Bilderna från prispallen har blivit berömda och Tommie Smith och John Carlos har blivit symboler för kampen mot rasism.

Men vad hände då med Peter Norman som också spelade en väsentlig roll i aktionen?

Han hade slagit australienskt rekord och vunnit ett silver, men i ett segregerat hemland sågs han som en förrädare. I Australien tystades historien ner och Normans bedrift glömdes bort, fyra år senare kvalificerade han sig för ytterligare ett OS men fick inte åka. Även på internationell nivå glömdes Norman bort, när ett monument över aktionen restes 2005 var han till och med borttagen från prispallen…

Efter att ha kämpat med depressioner och alkoholism dog Peter Norman 64 år gammal 2006. Vid begravningen bars kistan av de två amerikanerna Tommie Smith och John Carlos som rest över hela jordklotet för att visa sin respekt.

Många av vår världs hjältar är bortglömda, men likväl hjältar!

Under Friidrotts-VM läste jag en av Ronnie Sandahls krönikor i Aftonbladet som ligger till grund för detta inlägg. Klicka på länken nedan om du vill se den berömda bilden och läsa hela krönikan från Aftonbladet.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article17322059.ab

Våra barnbarn kommer tycka vi är fula som orcher!

Det var vad vår kollega sa vid kaffebordet och vi andra brast ut i skratt. Han syftade på hur alla ”gör om” sig eller ”fixar till” sig, med fettsugningar, ansiktslyftningar, hårimplantat och så vidare. Och sa med glimten i ögat att vi nog kommer att bli ”den sista fula generationen”.

Även om det var sagt som ett skämt, fick det mig att tänka på vilka signaler vi sänder ut till våra barn idag. Att de duger som de är? Hur påverkar vi våra barns självkänsla?

Jag hörde talas om en mamma som nyligen fixat till brösten med silicon. Hon beklagade sig sedan över att hon inte förstod att hennes tonårsdotter hade så dålig självkänsla. Kanske är det inte bara vad vi säger som spelar in utan minst lika mycket hur vi gör?

På skolgården ser man små prinsar och prinsessor, med ballerinakjolar, dyra märkeskläder och matchande strumpor och läppstift. Det är inte ovanligt att höra barn som säger ”filma mig nu” och ”nej, det där får du ta bort, filma när jag gör så här istället”. Vi tänker inte på det, men det ”perfekta” smyger sig allt närmre på oss och längre ner i åldrarna.

På Instagram går det smidigt att redigera bilden, lägga på filter och förvanska. Det är ju samtidigt lite det som är grejen. Så vanligt att man nu börjar se ”OBS bilden har inget filter”, eftersom man tar för givet att det är förskönat på nåt vis.

Vi photoshoppar foton, tar bort och lägger till och skriver mycket om våra framgångar i de sociala medierna.

Det är en ny sorts utsatthet vi står inför. Vår generation skapar inte bara press på oss själva och varandra, utan framför allt på våra barn. Jag vet att jag själv inte är oskyldig och jag tror samtidigt att vi som föräldrar spelar en mycket större roll i vilken självkänsla våra barn får än vi tror. Är bara det perfekta gott nog?

Erikshjälpen, tillsammans med ALM 42 turnerar nu runt i flera av södra Sveriges förskolor och skolor med temat ”Alla barn är viktiga”. Det är en satsning för att berätta om alla barns värde och att barnen ska känna till sina rättigheter och vad det betyder i vardagen.

Alla barn är viktiga! Och jag vill nog även lägga till, att alla barn duger som de är, men det är vi vuxna som sätter standarden och bär ansvaret!


Hanna Blixt

I skuggan av solen

För ett tag sedan såg jag en dokumentär på SVT som heter ”I skuggan av solen”. Den handlar om situationen för barn och vuxna med albinism i Tanzania. Att sakna pigment som skyddar mot solens strålar är ju i sig en stor utmaning i ett land som Tanzania. Men dessutom finns en utbredd uppfattning att albinos har inneboende magiska krafter.

För några år sedan återuppväcktes en gammal tradition som menade att om man äter en kroppsdel av en albino så blir man lyckosam och framgångsrik. Detta ledde till att ett antal barn rövades bort och dödades. Eller att man helt enkelt högg handen eller benet av barnet. På vissa orter blev myndigheterna tvungna att samla ihop alla barn med albinism i läger som skyddades med vakter. En helt fruktansvärd situation som hade sin grund i att man inte har förstått att alla barn och vuxna har samma värde.

I Erikshjälpens arbete är detta en grundpelare. Alla människor är skapade av Gud och har ett unikt värde. Vår uppgift är att skydda barn från alla typer av övergrepp. Josaphat som är en av huvudpersonerna i filmen är sedan några år anställd av Erikshjälpen för att jobba med barn med albinism och andra typer av funktionsnedsättning. Vi påverkar opinionen och låter barnen själva få en röst genom barnråd. På andra håll i världen handlar det om att skydda barn från tvångsäktenskap, könsstympning eller barnarbete.

”I skuggan av solen” kan tyvärr inte längre ses på SVT:s hemsida. Eventuellt är en längre version av filmen aktuell för svenska filmfestivaler. Om det blir så, missa inte tillfället att se ”I skuggan av solen”. Du kommer att bli berörd.

Trolltyg och glädjen i sökandet

En tvååring kan göra jättemånga saker.

Springa fortare än en mamma i de sena trettio, klättra högt och farligt där det knappast finns något att klättra på, gå på pottan ibland, inte gå på pottan ibland, få alla saker som är undanstoppade utspridda på maximal yta på rekordsnabb tid och en fenomenalt utvecklad jag-ser-vad-du-gör-det-verkar-roligt-jag-ska-göra likadant-förmåga.
Tvååringar är också mycket duktiga att ta en sak (oftast en sak som mamma eller pappa verkar tycka vara viktig att veta var den är) och liksom på ett magiskt sätt trolla bort denna sak. Häromdagen hemma hos oss var det mammas urladdade arbetstelefon. I tidig morgon såg jag en liten hand som greppade tag i telefonen intill mig och försvann.

En sak som tvååringar inte är bra på är att berätta var de har gömt saker som de just gömt.
I ett tappert morgonförsök letade jag efter den platta vita telefonen som i stort sett skulle kunna ligga lite var som helst. Blick på klockan och jag insåg att det fick bli en dag utan telefon.

Så gick dagen och väl hemma började Letandet. Med stort L. Jag, mannen och lilla M letade på olika sätt. Någon fick idéer till olika gömställen och sprang kors och tvärs mellan olika rum och potentiella gömmor. En annan tog systematiskt rum för rum. Och en tredje ropade högt av glädje och sprang runt och lade sig platt för att kika under soffor och sängar och tyckte det var världens bästa lek.

Vi höll på hur länge som helst. Telefonen måste vara någonstans. Eller. Den var ju har här i morse. Så smyger sig tanken på, bara inte…bara inte M lagt telefonen i skräppåsarna som jag slängde på väg till jobbet i morse…Nej, så får det inte vara. Men var är den?

Och så plötsligt ligger den bara där. Och oron som börjat smyga sig på att telefonen kanske aldrig skulle komma till rätta är som bortblåst. Tänk vad bra att vi behöver varandra, barnen och vi. Någon måste ju gömma för att någon ska hitta. Och den stora lärdomen är att inte oroa sig för mycket och se glädjen i sökandet.

Hjärtan som hjälper

För bara några veckor sedan gick vi ut första gången med en uppmuntran till alla som vill att virka hjärtan till hopp för barnen på soptippen utanför New Delhi, Indien. Det är fantastiskt att se alla som redan har börjat virka! Vi ser det på bloggar och andra sociala medier och framför allt på de paket med hjärtan som redan kommit till vårt huvudkontor i Holsbybrunn.

Jag vill ta det här utrymmet och tillfället i akt att buga och bocka för alla ni med flinka händer och villiga hjärtan. Vilket fantastiskt arbete jag har som får se all denna entusiasm för de barn vi arbetar med.

Hjärtana kommer att säljas i vår Gåvobutik på nätet som en del i vår julkampanj senare i höst. Stödet går till barns rätt till skydd och trygghet. Bland annat till de barn som har sitt hem på soptippen utanför New Delhi i Indien, som lever och arbetar där med att samla skrot och skräp. En mycket farlig miljö.

Tack för alla hjärtan som hjälper!

Nybliven och toklycklig faster

Förra veckan hände något stort. Jag blev faster! Första barnbarnet i vår lilla familj och det är en sådan häftig känsla så det inte är klokt. När nyheten kom, tidigt på onsdagsmorgonen, var det svårt att veta vart man skulle ta vägen. Min bror skickade första bilden på det lilla knytet. Det blev en liten pojk! Världens finaste i hela världen. Känslan av att den lille nu hade kommit och att min bror Thomas och hans sambo Johanna nu hade blivit föräldrar. Euforin fyllde hela rummet och jag kunde inte somna om. Jag väckte ivrigt min sambo Rickard och visade bilden för honom som då såklart var yrvaken, och drog hela historien om hur mycket han vägde och hur lång han var… jag hade äntligen blivit faster! Som vi längtat, hela familjen. Välkommen lille fine Leo.

Några dagar senare och när de väl var hemma åkte vi och hälsade på. När jag äntligen fick hålla honom i famnen var lyckan total. Alla ville känna hans närvaro och minsta lilla ljud han gjorde ifrån sig blev man helt salig av. Tänk så många barn det föds hela tiden, men just detta barn blir något alldeles extra. En familjemedlem som man vill göra allt för!

När man som jag, blivit faster för första gången, kommer allting så nära helt plötsligt. En liten människa som förändrar hela ens tillvaro. En förlängd länk i familjen, så häftigt. Tänk om alla barn som föds kunde få ha det så bra. Att vara älskade och efterlängtade från första stund man ser dagens ljus, att ha en familj som värnar om en och alltid finns där. Vad som än händer. Kan det inte bara få vara så för alla?

Barn är inte skräp

Jag ska träffa en på socialkontoret. En del av det utvecklingsarbete vi stöder i Burkina Faso görs i samarbete med lokala kommuner. Damiba förklarar på vägen dit: Det tar en stund. Vi måste skaka några händer på vägen dit. Först ska vi in till borgmästaren. På vägen in ska vi byta några ord med sekreterare och lite andra gubbar som sitter där.

Väl hos borgmästaren är det handskakning och tre minuters småprat. Sedan ut ur det huset och in till någon annan. Sedan över gården och in i nästa hus – där hamnar jag vid ett skrivbord. På väggarna sitter affischer om barns rätt. Bakom högarna sitter en man och skriver på sin laptop. Efter en stunds småprat fattar jag att det är rätt person jag kommit till:
– Vad gör du?
– Jag skriver en rapport om barns situation i området. Vi har 10 fall av tvångsgifte – och så räknar han upp siffror om barnarbete och misshandel för de senaste månaderna. Han berättar om hur de jobbar för barns skydd.
– En person rör sig på busstationen för att fånga upp de barn som hamnar där. Vi besöker föräldrar och arbetsgivare och talar om vad lagen säger, det har gjort att de vet mer om vad barn har för rättigheter och de vet också att det finns någon som kollar upp dem.”

Barn får droger för att de ska våga krypa ner i guldgruvornas gångar, barn får jobba i värmen utan möjlighet att pausa för att dricka vatten. Jag får konkreta exempel som visar vikten av förändring.

Jag är lite nyfiken på affischerna på väggen. Några förstår jag direkt fast jag inte kan språket. Mot aga och allas lika värde. Men ett barn i en kartong? Och det luktar? Rätt till blöjor kanske? Men svaret är självklart:
– Barn är inte skräp!

Barns delaktighet

För en tid sedan intervjuade jag en psykoterapeut om barns delaktighet. Erikshjälpen jobbar ju mycket med just det – att barnen som vi möter i våra projekt själva ska bli mer delaktiga i arbetet för att förverkliga sina rättigheter.

Det blev ett intressant samtal. Jag har nog alltid tänkt att vi svenskar är rätt bra på det där med att låta barnen få vara delaktiga. I alla fall bättre än i vissa andra länder där det verkar som att barn inte blir lyssnade på över huvud taget. Men efter samtalet insåg jag att vi kanske inte ska tro att vi är bäst… här är ett citat från intervjun:
”Det allra viktigaste för ett barn är att få kärlek och trygghet. I de kulturer man inte lyssnar på barnen på samma sätt som vi gör i Sverige kanske barnen ändå är delaktiga, det handlar ju inte bara om att fråga efter deras åsikter. Om man som barn får mycket närhet och kärlek kan man uppleva att man blir lyssnad på, även om man inte blir tillfrågad om saker och ting. Det finns en fara i att vi tror att vi har det optimala här i Sverige – i vår kultur lovordar vi självständighet, men det är också kopplat till en ensamhet.”

Något psykoterapeuten också nämnde, som jag funderat mycket på i efterhand, är att vi svenskar inte umgås särskilt mycket över generationsgränserna. Vi har byggt upp ett samhälle där vi inte kan vara särskilt delaktiga i varandras liv. Vi vuxna jobbar mycket. Vi träffar andra vuxna på jobbet och hinner inte med så mycket socialt liv utöver det. Våra barn går på förskola/skola, ofta långa dagar, och umgås mest med andra barn. Äldre umgås med äldre…

Jag tror att vi skulle vinna mycket på att skruva ner tempot en aning och satsa på att vara mer delaktiga i varandras liv. Lyssna på varandra och umgås mer över generationsgränser. För barnens skull, förstås, men också för vår egen!