För en tid sedan intervjuade jag en psykoterapeut om barns delaktighet. Erikshjälpen jobbar ju mycket med just det – att barnen som vi möter i våra projekt själva ska bli mer delaktiga i arbetet för att förverkliga sina rättigheter.
Det blev ett intressant samtal. Jag har nog alltid tänkt att vi svenskar är rätt bra på det där med att låta barnen få vara delaktiga. I alla fall bättre än i vissa andra länder där det verkar som att barn inte blir lyssnade på över huvud taget. Men efter samtalet insåg jag att vi kanske inte ska tro att vi är bäst… här är ett citat från intervjun:
”Det allra viktigaste för ett barn är att få kärlek och trygghet. I de kulturer man inte lyssnar på barnen på samma sätt som vi gör i Sverige kanske barnen ändå är delaktiga, det handlar ju inte bara om att fråga efter deras åsikter. Om man som barn får mycket närhet och kärlek kan man uppleva att man blir lyssnad på, även om man inte blir tillfrågad om saker och ting. Det finns en fara i att vi tror att vi har det optimala här i Sverige – i vår kultur lovordar vi självständighet, men det är också kopplat till en ensamhet.”
Något psykoterapeuten också nämnde, som jag funderat mycket på i efterhand, är att vi svenskar inte umgås särskilt mycket över generationsgränserna. Vi har byggt upp ett samhälle där vi inte kan vara särskilt delaktiga i varandras liv. Vi vuxna jobbar mycket. Vi träffar andra vuxna på jobbet och hinner inte med så mycket socialt liv utöver det. Våra barn går på förskola/skola, ofta långa dagar, och umgås mest med andra barn. Äldre umgås med äldre…
Jag tror att vi skulle vinna mycket på att skruva ner tempot en aning och satsa på att vara mer delaktiga i varandras liv. Lyssna på varandra och umgås mer över generationsgränser. För barnens skull, förstås, men också för vår egen!