En tvååring kan göra jättemånga saker.
Springa fortare än en mamma i de sena trettio, klättra högt och farligt där det knappast finns något att klättra på, gå på pottan ibland, inte gå på pottan ibland, få alla saker som är undanstoppade utspridda på maximal yta på rekordsnabb tid och en fenomenalt utvecklad jag-ser-vad-du-gör-det-verkar-roligt-jag-ska-göra likadant-förmåga.
Tvååringar är också mycket duktiga att ta en sak (oftast en sak som mamma eller pappa verkar tycka vara viktig att veta var den är) och liksom på ett magiskt sätt trolla bort denna sak. Häromdagen hemma hos oss var det mammas urladdade arbetstelefon. I tidig morgon såg jag en liten hand som greppade tag i telefonen intill mig och försvann.
En sak som tvååringar inte är bra på är att berätta var de har gömt saker som de just gömt.
I ett tappert morgonförsök letade jag efter den platta vita telefonen som i stort sett skulle kunna ligga lite var som helst. Blick på klockan och jag insåg att det fick bli en dag utan telefon.
Så gick dagen och väl hemma började Letandet. Med stort L. Jag, mannen och lilla M letade på olika sätt. Någon fick idéer till olika gömställen och sprang kors och tvärs mellan olika rum och potentiella gömmor. En annan tog systematiskt rum för rum. Och en tredje ropade högt av glädje och sprang runt och lade sig platt för att kika under soffor och sängar och tyckte det var världens bästa lek.
Vi höll på hur länge som helst. Telefonen måste vara någonstans. Eller. Den var ju har här i morse. Så smyger sig tanken på, bara inte…bara inte M lagt telefonen i skräppåsarna som jag slängde på väg till jobbet i morse…Nej, så får det inte vara. Men var är den?
Och så plötsligt ligger den bara där. Och oron som börjat smyga sig på att telefonen kanske aldrig skulle komma till rätta är som bortblåst. Tänk vad bra att vi behöver varandra, barnen och vi. Någon måste ju gömma för att någon ska hitta. Och den stora lärdomen är att inte oroa sig för mycket och se glädjen i sökandet.