Min kusin med familj från Stockholm kom i helgen ner till oss och hälsade på. Med sig hade de en dvd där hon med hjälp av en kollega plockat ihop gamla klipp från 70-talet, filmat med Super 8-film, där många avlägsna släktingar är med och där mina föräldrar är i min egen ålder.
Klippen varvades mellan min storebrors dop, vistelser i Finland hos min mormor och morfar och hemma i Småland hos min farmor och farfar. Vilken tidsresa. Att se vår gata och kvarter där vi växte upp, innan alla hus och träd och lekparker kommit, som då istället var nybyggda hus och inte ännu asfalterade vägar… När jag ser min mamma, ser jag mig själv och när jag ser min pappa ser jag mina bröder i honom. Kroppsspråken, rösterna, utseendet. Allt finns där! En riktigt häftig känsla! Filmens ”knastrande” och de lite ”hoppiga” sekvenserna gör det så snyggt på något vis. Det är halva charmen med filmen, tycker jag… och att vi ibland är lite läskigt lika våra föräldrar.
Idag är det så tillgängligt för oss att bara plocka upp mobilen och filma, ta bilder och dela med hela världen via Facebook och Instagram. Det är något jag gillar skarpt men denna dvd blev mer ”speciell” då det inte var så självklart att kunna filma de där stunderna man ville bevara och kunna gå tillbaka till. Undra hur tekniken ser ut om vi hoppar fram ett par decennier…
I sommar kommer Ung fadder-gänget ge sig ut på kommande festivaler och vi kommer att hålla er uppdaterade via Ung fadders Facebook-sida. Håll koll, gilla oss och följ oss via webben i sommar, även om du inte kan vara på plats!
Vi tror på unga
En tämligen känd snabbmatskedja har just nu en kampanj där de lyfter fram sin personal- och anställningspolitik. De går ut med att de tror på unga, på deras engagemang och deras driv. Den kampanjen skulle vi vilja kapa och sätta Ung fadder som avsändare på.
I sommar finns Erikshjälpen Ung fadder på flera konferenser och festivaler runtom i Sverige. Många som mött oss har valt att bli unga fadder. Det är inte bara ett åtagande att ge en summa varje månad till Erikshjälpens arbete för utsatta barn. Det är ett ställningstagande. Ett ”jag bryr mig”. Och jag blir så glad över att se så många unga bry sig.
För engagemang och driv hos unga är inte bara viktigt på arbetsmarknaden. Det är nödvändigt för att förändra världen och göra den mer rättvis. För att fler barn ska kunna få gå i skolan, känna sig trygga och ha mat på bordet.
Så tack alla unga som nyss har blivit och som länge varit Ung fadder hos Erikshjälpen! Jag har själv sett några av de arbeten ni stöttar. Det GÖR skillnad!
Bild: Ung fadder på Gullbrannafestivalen. Foto: Elias Johansson
När marken rämna på riktigt
Ibland säger vi, när något hemskt inträffar, att marken rämnar under våra fötter. Tänk när den gör det på riktigt!
Samma år som jag började arbeta på Erikshjälpen, 2006, började arbetet med de flyttbara skolorna i Bangladesh. Det var det första projektet som riktigt grep tag i mig. Bara hela platsen där arbetet ägde rum – det var overkligt. Som i en saga. Öar som ändrade form, och ibland försvann helt! Hur ser livet ut när marken du står på bokstavligt talat kan försvinna under dina fötter?
I går fick det annars så semesterlugna kontoret liv igen av Runa Khan och hennes kollega från Friedship, den organisation som driver arbetet med skolorna i Bangladesh. Runa är grundare och ledare för organisationen.
Hon berättar om framstegen som skolorna inneburit, med också om hur mycket arbete som återstår. Vi är överens om att våra respektive organisationer egentligen har som mål att inte finnas. Men hur ska det gå till? De statliga skolorna fungerar inte på öarna i Bangladesh.
– De har samma rutiner för skolorna där som i städerna, och det fungerar inte. Man måste jobba på ett annat sätt där ute på öarna, säger Runa.
Hon hoppas att deras arbete till slut ska göra att de statliga skolorna också hittar en modell som fungerar.
När en ö svämmas över tar det två och en halv timma att packa ihop Friendships skola och forsla över den till en annan, mer stabil ö. Att bygga upp den igen tar lite längre tid, men väl på plats blir skolan återigen den trygga punkten. För fast marken rämnat omkring dem, och de tvingats flytta till en annan ö, har barnen kvar sin skola. Den är likadan som innan. Den mobila skolan blir deras stabila grund.
Vikten av att kommunicera
Rebecca Lindmark, praktikant i Indien
Att vara praktikant för Erikshjälpen innebär att kasta sig ut i ett nytt land, ny kultur och framförallt ett nytt språk. Då jag är född i Indien ser jag därmed alltså ut som en indier, varför många kommer fram och försöker prata med mig. I Indien talas det ungefär 200 olika språk, men de största är framförallt Hindi och Engelska, efter britternas styre i landet. Efter att ha vistats här i drygt fyra månader har jag bättrat på min hindi rejält och min språkförmåga är nu ungefär jämförbar med en treårings. Hindin liknar inget annat språk och därför var språkbarriären ofantlig i början. Jag förstod ingenting och kunde inte heller göra mig förstådd. En stor utmaning i början var också att förstå den hindi-inspirerade engelskan som kan vara nog så klurig! Ibland kunde jag se ut som ett levande frågetecken, då jag var tvungen att fundera på om personen pratade hindi eller engelska med mig. Väl vän med engelskan var det dags att bemästra hindin. Min strategi var att lära mig ett par ord om dagen för att bygga upp en levande ordlista. Så här efter en tid i landet har det gått ganska bra, så bra att jag nu lär vår chaufför svenska istället!
Människan har alltid velat kommunicera på ett eller annat sätt. Och även om den inledande tiden i Indien bestod av armviftande och egenpåhittat teckenspråk var det trots allt ett sätt att försöka närma mig en annan människa. Hälften vunnet.
Bild x 2: vår chaufför Ashok skriver ner svenska ord på hindi. Foto: Rebecka Lindmark
Erikshjälpen praktikantprogram finns till för dig mellan 20-30 år som söker en utmaning, vill lära dig om andra kulturer och göra en meningsfull erfarenhet.
Barns perspektiv på tid
Ett, två och sedan så ett tredje barnansikte dyker upp utanför bilrutan där min dotter sitter. Söta små ansikten trycker sig mot rutan, gör grisnäsor och glada miner.
Bildörren öppnas utifrån och vår fyraårige granne utbrister;
– Var har ni vaaaarit? Vi trodde att ni hade flyyyyyttat!
Vi har varit borta två nätter. Två nätter och tre dagar. Midsommarfirande vid kusten och efter en något utmattande bilresa är vi nu hemma igen.
Det är som att vi är rockstjärnor. Tänk att grannbarnen kan vara så glada över att se oss! De tar av bältet på dottern och lyfter ut henne ur bilen. De hjälper oss med våra saker från bilen och sprider ut dem i hela trädgården.
Detta fick mig att tänka på tid och upplevelsen av den samma. Och hur tid är för barn. Vad vi berättar för barnen och hur de uppfattar det vi säger.
Barnen i vårt hus träffas nästan varje dag. Särskilt nu på sommaren när de leker i trädgården. Och då kan en midsommarhelg, då man är ifrån varandra kännas som en hel evighet.
Tid är kanske inte så matematiskt ändå. Kanske det mer är en känsla.
Den ofrivillige resenären
På fredag ger jag mig ut på några veckors tågluff med min familj. Det är en resa som vi har planerat och sett fram emot under en lång tid. Även om den säkerligen kommer att innehålla vissa strapatser, är den ändå i första hand ett nöje.
I mitt jobb gör jag många resor till de olika sammanhang där Erikshjälpen är aktiv. Där är bilden av naturliga skäl mer blandad. Många människor på vår jord lever under svåra omständigheter där brist på mat, sjukvård och utbildningsmöjligheter tillhör livsvillkoren. Men även en sådan resa innehåller många glädjeämnen; människor som tar hand om varandra, engagerar sig och ett gryende hopp om en bättre framtid. Oftast är det bilden av det trotsiga hoppet och glädjen som sitter starkast på näthinnan.
Men det finns människor som tvingas till resor präglade av förtvivlan och ångest. I Syrien har 1,6 miljoner människor tagit sin tillflykt utomlands. Ännu fler är på flykt inom landet. De har lämnat allt vad de äger och vet inte vad som finns kvar om de en dag får möjlighet att återvända. Kanske har man tappat kontakt med familjemedlemmar och släktingar på vägen och är osäker på om de fortfarande lever.
Även i Mali, ett land som jag själv har bott i under fem års tid, är människor på flykt. Mer än 400 000 personer har flytt undan oroligheterna i de norra delarna av landet. Det känns tungt att veta att människor som jag själv har mött befinner sig på flykt. Samtidigt vet jag att det är många som engagerar sig för att lösa situationen så bra som möjligt. De allra flesta flyktingarna befinner sig inte i läger, utan får bo hos släktingar, vänner och i tillfälligt iordningställda bostäder. Alla vet att dessa flyktingar inte har lämnat sina hem av fri vilja, utan för att undkomma våld och svält.
En liten del av de 43 miljoner människor som befinner sig på flykt i världen idag tar sig till Sverige. Jag önskar att vi kunde visa samma attityd som fattiga människor på landsbygden i Mali; dela med oss av det vi har till den ofrivillige resenären.
White möter Black – från gängledare till vävlärare
Jag har ingen komplett bild av Uganda, men efter att i början av året varit där, har jag i alla fall en mer nyanserad bild. Ett varmt och härligt klimat, så grönt och tropiskt. Alla människor som vimlade längs de mycket dåliga vägarna, många, inte minst barn, bärande på vatten. Den ugandiske mannen som på flygplatsen, efter två minuters väntan på bagaget uttryckte: ”men hur lång tid ska det ta egentligen”. Och jag förvånad, som otålig och ”effektiv” svensk, hade ställt mig in på åtminstone en halvtimmes väntan.
En händelse som verkligen satte avtryck var mötet med Nabasa. Killen som gått från gängledare till vävlärare på gatubarncentret Amagara Masya.
– ”My name is Black”, presenterade sig den trevlige unge mannen i tjugoårsåldern och log brett.
Och nästan direkt kommenterade han ”vad vit du är”. Jodå, för han hade allt träffat andra svenskar, som ju tillbringat mer tid än någon enstaka dag i solen och direkt levererad från det svenska januarimörkret, som jag ju var, så var iakttagelsen säkerligen helt korrekt. Sitt smeknamn Black, som han tidigare fått av andra barn, var han stolt över. Där möts vi alltså. Black och White.
Nabasa, som han egentligen heter har mycket med sig i bagaget, mer än någon ung man ska behöva bära. Han berättar om en barndom kantad av misshandel, som till slut drev honom till gatan, en vardag ständigt letande efter mat bland soporna och kampen för överlevnad. Hur han och många andra barn blev slagna av poliser i syfte att skrämma iväg dem från gatorna. Men många barn hade inget att återvända till.
Nabasa blev så småningom gängledare för cirka 40 barn innan han kom till Amagara Masya, som kom att förändra hans liv. Han har efter genomgången rehabilitering blivit vävlärare på centret och är en stor förebild för barnen. Nabasa har nu återknytit kontakten med sin mamma och känner hopp inför framtiden.
Det är skillnad att läsa om någons livsöde och att få höra det berättat direkt till sig. Med egna ord, att få höra tonläget och att få se smärtan och glädjen i den andres ögon. Det satte starka avtryck! Kan intyga att jag inte är mindre motiverad i mitt arbete, att kämpa för barns rättigheter, att berätta om de här barnen, vad vi kan göra för och tillsammans med dem och glädjande nog få se på vilket sätt liv kan förvandlas, bara genom att vi svenskar ger av vårt överflöd. Det gör verkligen skillnad!
Läs hela artikeln om Nabasa i senaste numret av Erikshjälpens tidning. Finns blädderbar direkt på nätet, bläddra till sidan 12-13. http://np.netpublicator.com/netpublication/n43269751
Tillbaka på jobbet efter en väldigt traditionell midsommar…
Känns som vi i Jönköpingstrakten fick uppleva en väldigt ”svensk” midsommar i år. Regnet hängde i luften hela eftermiddagen och när grillningen precis avklarats kom en riktig störtskur. Vi satt i ett uterum och konstaterade att det är precis som det ska, i Sverige längtar vi efter sommaren under hela vinterhalvåret. Vår frustration över mörkret, vätan, snön och kylan når klimax vid midsommar. Under glada tillrop sitter vi sedan ute oavsett hur mycket regn, knott eller kyla som kommer i vår väg. Skriver inte detta för att jag är besviken eller bitter, jag älskar den svenska sommaren i all sin nyckfullhet!
Däremot så kan jag inte låta bli att fundera över hur bisarr vår rädsla för regn och dåligt väder måste vara för de människor som lever under en ständig skräck för torka och uteblivna regn. Och hur obetydliga våra regnskurar och förstörda grillkvällar är i jämförelse med de monsunregn som under veckan har lett till en katastrof i norra Indien.
Tänker inte att det är fel eller konstigt att vi längtar så mycket efter fint och soligt väder, vi behöver det för att orka med den långa vintern! Men samtidigt får vi inte glömma att för en stor del av världens befolkning handlar bra väder om så mycket mer än möjlighet till sköna grillkvällar…
I Malawi arbetar Erikshjälpen tillsammans med organisationen Food for Africa med stöd till småskalig kompostodling. Mannen på bilden som heter Gamera bor i ett mycket torrt område, han berättar att det tidigare inte var möjligt att odla något under torkperioden. Men genom projektet har han fått kunskap och möjlighet att anlägga vattenbesparande kompostodlingar som ger familjen inkomster och grönsaker året runt.
Bistånd och politik
Den 30 juni drar Almedalsveckan i Visby igång. Ett politiskt Mecka. Jag och biträdande generalsekreterare, Mattias Ingeson och ordförande Cecilia Attefall ska åka dit för Erikshjälpens räkning. Vad ska Erikshjälpen göra på Almedalsvecka, kanske du undrar. Kanske frågar du dig även; vad har bistånd med politik att göra? Mitt svar: allt.
Bara drygt 100 mil söderut från Visby ligger Moldavien. Ledaren för en av våra samarbetspartners i Moldavien, Sandu, besökte Sverige nu i veckan. Han berättade följande:
Moldavien har cirka 4,3 miljoner invånare. Av dessa är det bara 2,3 miljoner som är i arbetsför ålder. Och en miljon av dem arbetar utomlands.
– Och det är de som orkar och kan jobba hårt som flyttar utomlands för att arbeta, säger han.
Det innebär inte bara ekonomiska förluster för landet i och med minskad skatt med mera. Framför allt innebär det att barnen lämnas hemma, hos mor- eller farföräldrar, grannar eller ibland hos tonårssyskon. Det här skapar så klart stora problem för barnen på många sätt, och Erikshjälpen arbetar, bland annat genom Sandus organisation, för att stötta dessa barn och unga.
Sandu får frågan vad politikerna i Moldavien kan göra åt problemet med arbetsmigrationen.
– Politikerna är korrupta, säger han uppgivet.
Hur ska Moldavien komma ur den negativa spiralen? Bistånd och politik.
Foto: Kjell Israelsson
Sol. Klarblå himmel.
Vi vill att många fler barn ska få fina sommarminnen med glädje och skratt.
Vi ligger på stranden och njuter av det helt otroliga vädret vid mina föräldrars sommarstuga. Min hund Sigge ligger och sover nöjt bredvid oss och dagen är helt enkelt bara perfekt. Inga måsten, inga tider att passa. Bara vara.
På stranden badar och leker även några barn från familjer som också har stuga i området. De fullkomligt skriker av glädje och skratt när de springer i det faktiskt (!) 21 grader varma vattnet. Totalt orädda och spontana springer de i och badar länge, länge. Busar och skrattar och kastar bollar till varandra som de hoppar och fångar. Finns det något mer glädjande än just barnskratt. Det påminner mig om Cornelis Vreeswijks ”Turistens klagan”. Barnen i sången är så fulla med liv och som Cornelis sjunger, ” Visst har det blivit kaos i tidens lopp, men så länge det finns ungar så finns det hopp…” Visst är det så. Vi börjar prata om när vi själva var små och hur livet verkade vara totalt bekymmerslöst när sommarlovet kom. Livet lekte! Magiskt, på något sätt. Men det är tyvärr ingenting som är givet för alla.
I Sverige arbetar Erikshjälpen bland annat för att fler barn, oavsett familjesituation, ska få möjlighet till roliga upplevelser under lovet. Bidrag skickas till läger för ensamstående med barn, läger för sjuka barn och läger för barn som är nya i Sverige. Det känns så bra, tycker jag. Att fler barn får möjligheten till att samla fina sommarminnen!