Jag har ingen komplett bild av Uganda, men efter att i början av året varit där, har jag i alla fall en mer nyanserad bild. Ett varmt och härligt klimat, så grönt och tropiskt. Alla människor som vimlade längs de mycket dåliga vägarna, många, inte minst barn, bärande på vatten. Den ugandiske mannen som på flygplatsen, efter två minuters väntan på bagaget uttryckte: ”men hur lång tid ska det ta egentligen”. Och jag förvånad, som otålig och ”effektiv” svensk, hade ställt mig in på åtminstone en halvtimmes väntan.
En händelse som verkligen satte avtryck var mötet med Nabasa. Killen som gått från gängledare till vävlärare på gatubarncentret Amagara Masya.
– ”My name is Black”, presenterade sig den trevlige unge mannen i tjugoårsåldern och log brett.
Och nästan direkt kommenterade han ”vad vit du är”. Jodå, för han hade allt träffat andra svenskar, som ju tillbringat mer tid än någon enstaka dag i solen och direkt levererad från det svenska januarimörkret, som jag ju var, så var iakttagelsen säkerligen helt korrekt. Sitt smeknamn Black, som han tidigare fått av andra barn, var han stolt över. Där möts vi alltså. Black och White.
Nabasa, som han egentligen heter har mycket med sig i bagaget, mer än någon ung man ska behöva bära. Han berättar om en barndom kantad av misshandel, som till slut drev honom till gatan, en vardag ständigt letande efter mat bland soporna och kampen för överlevnad. Hur han och många andra barn blev slagna av poliser i syfte att skrämma iväg dem från gatorna. Men många barn hade inget att återvända till.
Nabasa blev så småningom gängledare för cirka 40 barn innan han kom till Amagara Masya, som kom att förändra hans liv. Han har efter genomgången rehabilitering blivit vävlärare på centret och är en stor förebild för barnen. Nabasa har nu återknytit kontakten med sin mamma och känner hopp inför framtiden.
Det är skillnad att läsa om någons livsöde och att få höra det berättat direkt till sig. Med egna ord, att få höra tonläget och att få se smärtan och glädjen i den andres ögon. Det satte starka avtryck! Kan intyga att jag inte är mindre motiverad i mitt arbete, att kämpa för barns rättigheter, att berätta om de här barnen, vad vi kan göra för och tillsammans med dem och glädjande nog få se på vilket sätt liv kan förvandlas, bara genom att vi svenskar ger av vårt överflöd. Det gör verkligen skillnad!
Läs hela artikeln om Nabasa i senaste numret av Erikshjälpens tidning. Finns blädderbar direkt på nätet, bläddra till sidan 12-13. http://np.netpublicator.com/netpublication/n43269751