Ett, två och sedan så ett tredje barnansikte dyker upp utanför bilrutan där min dotter sitter. Söta små ansikten trycker sig mot rutan, gör grisnäsor och glada miner.
Bildörren öppnas utifrån och vår fyraårige granne utbrister;
– Var har ni vaaaarit? Vi trodde att ni hade flyyyyyttat!
Vi har varit borta två nätter. Två nätter och tre dagar. Midsommarfirande vid kusten och efter en något utmattande bilresa är vi nu hemma igen.
Det är som att vi är rockstjärnor. Tänk att grannbarnen kan vara så glada över att se oss! De tar av bältet på dottern och lyfter ut henne ur bilen. De hjälper oss med våra saker från bilen och sprider ut dem i hela trädgården.
Detta fick mig att tänka på tid och upplevelsen av den samma. Och hur tid är för barn. Vad vi berättar för barnen och hur de uppfattar det vi säger.
Barnen i vårt hus träffas nästan varje dag. Särskilt nu på sommaren när de leker i trädgården. Och då kan en midsommarhelg, då man är ifrån varandra kännas som en hel evighet.
Tid är kanske inte så matematiskt ändå. Kanske det mer är en känsla.