Mitt ute på Victoriasjön öppnar sig himlen och det formligen öser ner. Jag hittar några flytvästar som jag försöker kura ihop mig under. Det finns ingen annan plats att söka skydd, i den mycket enkla träekan. Jag ber en stilla bön att det inte ska börja åska i alla fall. Det gör det inte. Vi är på väg till Bussi Island i Uganda för att besöka barn och deras föräldrar, och nås av starka berättelser.
På den här helt underbart tropiska ön med cirka 20 000 öbor är fattigdomen och den fruktade sjukdomen aids väl utbredd. Många är drabbade men tillgången till sjukvård är mycket begränsad. Männen försörjer sig genom fiske, men får minimala dagsinkomster. Alkoholmissbruk är vanligt. Kvinnorna odlar, men ofta med outvecklade metoder och många har inte kunskapen om hur man odlar ananas eller hur de ska prissätta. De flesta är analfabeter och kan man varken läsa eller skriva är det lätt att man blir lurad.
Vi besöker en skola som Erikshjälpen grundat och nu stödjer. På skolan går 370 elever mellan 3-15 år. De yngsta går i förskolan.
Jag träffar en pappa som heter Steven. Han är HIV-positiv, liksom mamman. Även en av sönerna har viruset. Det är rörande att höra dem berätta om sin livssituation och hur de ändå väljer att lyfta fram allt som är positivt. Steven berättar hur tacksam han är för den nya skolan och hur kvaliteten på undervisningen nu är så mycket bättre än tidigare. Något som även spillt över på andra skolor på ön. Steven tycker barnen lär sig nya saker varje dag och är glad för att de inte längre behöver gå så långt för att komma till skolan.
Jag möter Davis, en av sönerna. Han är 10 år och har ett härligt leende. Han berättar för mig att han gillar att gå i skolan och drömmer om att bli pilot.
Innan jag lämnar ön hinner jag med ett snabbt ”toalettbesök”. Och tro mig, det går snabbt. Det är ungefär som att fickparkera i en telefonkiosk. Golvet är av cement och där finns ett hål man ska stå över. Väggarna är trånga och jag räknar till tio spindlar i hörnen. Jag hoppas att de inte är giftiga.
Jag sätter mig i båten igen och börjar färden över mot fastlandet igen. Just den här båten har Erikshjälpen sponsrat, får jag berättat för mig, för att lokalbefolkningen ska slippa betala den dyra avgiften varje gång de ska ta sig över till fastlandet och sälja sin grödor.
Det är förstås många känslor att bearbeta efter ö-besöket. Men mest känner jag ändå hopp då jag vet att bra utbildning är en nyckel till en bättre framtid.
