För ett par kvällar sedan såg jag filmen ”Little Miss Sunshine”, från 2006. En film som speglar vad som egentligen gör oss människor lyckliga, och om vår ständiga strävan efter framgång och skönhet.
Den handlar om den sjuåriga flickan Olive, som efter lång väntan får förfrågan att delta i en skönhetstävling för barn. Hoppande och skrikande av glädje tackar hon, i samråd med sin mamma, ja och hela gänget (det vill säga mamma, pappa, farfar, morbror, storebror) följer med henne när hon, enligt hennes högsta önskan ska krönas till årets ”Little Miss Sunshine”. I början av filmen framstår familjen som trasig och olycklig. De bråkar och tycker illa om varandra.
Familjen åker nästan (!) tvärs över USA för att komma fram i tid till tävlingen och mycket hinner hända på vägen, både sorgliga och roliga händelser. Väl framme och när tävlingen först är igång, märker familjen att något inte står rätt till. Det känns inte bra att deras lilla Olive ska bli ”bedömd” inför alla dessa människor. Filmen har en otroligt bra sluttwist som visar på att familjen är ALLT annat än trasig. De är så starka i varandra och sammansvetsade och de bevisar detta med råge när de upptäcker hur ytliga människorna runtomkring dem är…
Jag fick en STOR klump i magen när man såg dessa, redan vackra, småtjejer, uppsminkade, piffade från topp till tå som små dockor och som sedan skulle ut i rampljuset och få domen. Vacker eller inte? Vad säger detta till tjejerna som är med i tävlingen? Att de inte duger om de inte räknas som tillräckligt ”söta”?
Att barn ska få vara barn och få känna att man är värdefull, oavsett ursprung eller hur man ser ut. Att man får känna en trygghet i sin uppväxt som visar på att man duger precis som man är och att man har alla möjligheter att bli, och klara av precis vad som helst. DET är skönhet för mig.
