Inlägget skrivet av Lovisa Fundell, praktikant på Erikshjälpen
Nu sitter jag här på flygplatsen i München och väntar på mitt flyg som ska ta mig hem till Sverige. Jag har spenderat fyra månader i Indien som praktikant för Erikshjälpen och ser korkad ut med min klänning och sandaler när alla andra har på sig jackor och ordentliga skor. Hur sammanfattar man ett sådant äventyr som jag varit med om med dessa korta rader? Svårigheter, svett, totala kulturkrockar där jag lärt mig den hårda vägen, ett oändligt myller av människor, skratt, dofter, tyger, upplevelser, barn, röd prick i pannan, nya vyer, och sist men inte minst en inre resa utan dess like. Innan jag åkte hade jag en glamourös bild av utvecklingsarbete och praktikantprogrammet. För min inre syn såg jag glada barn, nya erfarenheter, skratt och god mat, typ. Det låter ju ganska korkat nu i efterhand, men jag kunde inte riktigt greppa att det skulle bli jobbigt.
Men jobbigt har det varit. Jag har sett saker jag inte vill se, inte vill veta om. Jag har haft hemlängtan och jag har haft ordentliga tvivel på om jag någonsin kommer att kunna jobba inom biståndsarbete. Men det har samtidigt varit den bästa upplevelsen i mitt liv. Att behöva gå igenom de här känslorna och inse att jag klarar det. Människorna som jag tyckt betett sig konstigt och situationer som varit jobbiga är nu i efterhand den största lärdomen av hela resan. Jag har lärt känna mig själv på ett djupare plan och vet om mina styrkor och svagheter. Sedan har ju resan varit hur rolig som helst också, det var inte bara blod, svett och tårar om du nu trodde det. Det berättar jag gärna om när vi träffas, vart det nu än blir. Kanske på Gullbrannafestivalen där jag kommer representera Erikshjälpen och Ung Fadder? Kom gärna förbi och säg hej så berättar jag mer om mina upplevelser som praktikant.
Lovisa Fundell
