Min blogg

Ibland kan det vara bra att göra sig påmind om hur det har sett ut. Hur vi ser på saker förändras. Men eftersom förändringar ofta ter sig omärkbara kan det vara nödvändigt att se tillbaka för att upptäcka att igår inte ser ut som idag.

Bilden av barndomen är ett sådant exempel. Nyligen läste jag om hur synen på barn utvecklats de senaste århundradena. En återblick berättar om tider då barn mer eller mindre negligerats och definierats utifrån de förmågor de inte hade. Det har funnits perioder då barndomen mest setts som en transportsträcka till att bli vuxen. Och det har funnits skeden då man eftersträvat en barndom som enbart skulle vara idyllisk och skyddande. Så småningom ledde utvecklingen till en mindre auktoritär relation mellan vuxen och barn och 1900-talet kom att kallas barnets århundrade.

Idag präglas vår syn på barn av att barndomen har ett värde i sig och att barn – liksom vi vuxna – är medborgare med rättigheter att delta och bli hörda. Bilden av barnet är att det är autonomt och kompetent. Och gränsen mellan barndom och vuxen är inte längre lika skarp.

Men är bilden mer komplex än så? Är vi framme? Låter vi barn ha ett värde i sig eller bygger det på prestation? I vilket fall som helst så är vi inte klara. Arbetet för barns rättigheter kommer alltid att behöva vidareutvecklas.

Att vara medveten om vilka bilder som förmedlas av barn och barndom kan vara viktiga redskap när man arbetar för barns rättigheter. Ta därför en stund och fundera vilken roll barn har i det sammanhang där just du befinner dig.

– Titta, hon cyklar! TITTA! Hon cyklar faktiskt! Utan stödhjul! På mycket vinglig färd bar det iväg genom den smala gränden i Göteborg. Paret som gick hand i hand undvek med nöd och näppe att bli påkörda av den lilla flickan, som kom med en farlig fart på sin cykel. Pappan sprang bredvid. Exalterad. Men tro inte att han höll koll på cykeln. Han hade fullt sjå med att filma cykelturen med sin mobilkamera. Förmodligen för att stunden senare kunna lägga ut för världen, på sin Facebook eller Youtube BEVISEN om sin dotters framsteg. Flickan då? Jo, hon kraschade sekunden därefter rakt in i en dörr, mitt framför ögonen på oss. (Jo för det är jag och min man som är paret i historien.) Det gick tack och lov bra. Men oj! Helt klart en tankeställare! Varför dokumenterar vi allt in i minsta detalj istället för att närvara? Har vi vårt barns bästa för ögonen? Det hade nog säkert lika gärna kunnat vara en exalterad mamma som sprang bredvid och filmade också för den delen…? Kanske du? Kanske jag?

Det ligger en dubbelhet i det här med dagens sociala medier. Pappan gladdes ju bara över flickans framsteg och det är knappast något fel i att vara stolt och vilja visa upp det bästa man har för världen. Å ena sidan… Men upplever vi inte lite väl ofta livet ur kameralinsen? Sittande på barnbion tillsammans med barnen, men upptagna med att skriva statusuppdateringar om hur roligt och mysigt vi har det tillsammans så vi glömmer att närvara. Läste att våra barns generation i Sverige kommer att växa upp i en medieskugga, med mer fysisk föräldratid än någonsin, men samtidigt med föräldrar som är frånvarande. Vill vi verkligen ha det så?

Även vuxna behöver förstås små stunder av verklighetsflykt och jag tror att de flesta föräldrar kämpar för att vara så bra föräldrar som möjligt, men visst är väl detta värt att fundera lite extra på?! 

Gott nytt år! Ett av mina nyårslöften i år är att bli bättre på att både be om hjälp och hjälpa andra. Jag tycker nämligen att inställningen ”KAN SJÄLV” som många av oss svenskar har är så fruktansvärt tråkig. I de flesta länder jag besökt i andra delar av världen har folk varit mycket, mycket bättre på att både hjälpas åt och spendera tid tillsammans än vad vi är här.

Här i Sverige är det något fint att vara självständig, kunna själv, klara sig själv. Inte be om hjälp, utan visa att man fixar saker och ting ändå. De flesta familjer kämpar som galningar för att få vardagen att gå ihop med jobb, barn, mat, städning, skötsel av hus och så vidare. Man sliter som djur under veckorna för att möjligen få lite tid över till att umgås med släkt och vänner på helgerna.

Det här är en av anledningarna till att jag och min man länge varit sugna på att bo i någon form av kollektiv. Just för att göra vardagen lättare och roligare, att leva närmare andra människor och att kunna hjälpas åt. Många har svårt att förstå det här – en av reaktionerna vi fått när vi nämnt det för folk är ”men vill ni inte ha något eget?? Vill ni inte klara er SJÄLVA?”

Och svaret är: Nej, vi vill inte klara oss själva! Vi vill gärna vara beroende av andra. Något kollektiv blir det inte 2013, men nyårslöftet blir som sagt att bli bättre på att både be om hjälp och hjälpa andra. Så blir vardagen förhoppningsvis både lättare och roligare.

Pang! Så förvandlades 2012 till 2013, hoppas ni alla haft en fin julhelg med era nära och kära. Att ni har fått ”bara vara” och äta julskinka och godis och allt som hör till ledigheten. Jag får sådan energi av att ”bara vara” med dem som står mig allra närmast. Det där med traditioner har slagit mig på senare år, hur mycket det betyder för mig och för familjen.

Jag tycker det är viktigt att hänga i och behålla sina traditioner, kanske inte till punkt och pricka, då det kan vara roligt att förnya sig ibland, men det är ju traditionerna man tänker tillbaka till och minns när man blir äldre. En tradition under jul- och nyårshelgen i vår familj/släkt är att min pappa och farbror styr bilen tidigt på morgonen, mot vår sommarstuga, som ligger en kvarts resa från Vetlanda precis vid sjön Grumlan. Där är det angelfiske som gäller. Sedan kommer vi syskon och kusiner ut och hälsar på. Det liksom hör till. Det blir som en samlingsplats för oss släktingar, där vi kommer och går, helt okomplicerat. Man träffar kusinerna man inte ser så ofta och vi kommer liksom tillbaka till stället där min pappa och farbror höll till när de var små och då farmor och farfar hade stugan. Att få andas in den där friska, kalla luften under en klar vacker himmel, sitta varmt klädd och grilla korv, småprata och invänta att gammelgäddan ska slå till… det är livskvalitet så det förslår!

Att viljan finns där. Det är en förutsättning och en motor. Viljan att förändra. Till det bättre. Sen behövs även kunskapen. Även med de bästa intentioner kan det bli bra tokigt annars.

 
En kollega till mig, Marianne Stattin, med ansvar för Erikshjälpens arbete i Kambodja, skrev i ett tidigare nummer av Erikshjälpens tidning att det bara är en liten procent av barnen i Kambodja som växer upp på barnhem som är föräldralösa.

Den allra vanligaste anledningen är att barnen kommer från fattiga och utsatta miljöer eller från familjer som plågas av sjukdom eller missbruk. Många tror att ett barnhem bättre kan förse barnen med mat och skolgång medan det barnen verkligen förlorar är kontakten med sina egna familjer och sammanhang vilket ger känslomässiga och sociala problem. Det bästa för barnet är att hjälpen i så stor utsträckning som möjligt ska ges i barnets egen hemmiljö.

Det är ett förhållningssätt som inte alla organisationer delar, men fler och fler börjar få upp ögonen för. Erikshjälpen arbetar efter den devisen. Jag tror det är jätteviktigt att vara ödmjuk och självkritisk, med öppna ögon se på våra arbetssätt ur olika perspektiv. Vi lär oss hela tiden. Och jag vet att nyckelordet på vår internationella avdelning är kvalitet. Barnens bästa är och måste förbli vårt fokus. Med barnens egen drivkraft ska vi förändra deras liv, inte förändra livet åt dem – vare sig de vill eller inte.